ADD symptom hos vuxna

<div class="quote" data-id="63244058"><div class="quote-nick">Anonym (En till) skrev 2012-01-27 20:03:32 följande:div>Ni tjejer här; hur klarade ni er i skolan? Låg och mellanstadiet klarade jag utan problem. Jag låg till och mer i framkant och hade lite problem med att hejda mig. Ville liksom göra allt före alla andra och visa hur bra jag var. Eller nåt sånt. Mellanstadiet var jag medel eller strax under. Gymnasiet var jobbigt och jag var nog en av de sämsta i klassen. Jag har alltid haft en förmåga att lära mig saker snabbt, men allt som kräver att man måste läsa långa texter och "förstå" har aldrig fastnat på mig. Jag hade bra betyg i naturämnen och språk då de är logiska men sånt som samhällskunskap och historia har jag haft stora problem med. Det värsta var kanske när man blev tvingad att läsa en bok man inte hade valt själv. Jag läste dem aldrig. MEN, jag älskar som många andra här att läsa böcker. OM jag har valt den själv vill säga =)div>ja, rätt ordagrant precis som du :). Plus att jag fick femmor i alla kreativa ämnen. Samhällskunskap, buääääk.... Gick ok i högstadiet , men gymnasiet gick inte alls.<div id="forummessagefooter">http://bakomaten.blogspot.com/ http://fingerfardigheter.blogspot.com/div>

<div class="quote" data-id="63239623"><div class="quote-nick">Lindaskrinda skrev 2012-01-27 14:39:17 följande:div>Hej!

Jag fick ju diagnosen ADD för lite mer än ett år sedan, det var skönt att få det på papper men jag hade aldrig föreställt mig att det var så svårt att förstå´mentalt att jag har något som klassas som en funktionsnedsättning. jag har läst massor om add och känner igen mig i allt MEN mentalt kan jag inte förlika mig med det.  Jag har alltid fått höra om du kämpar försvinner dina problem, du kan inte låta dig ryckas med av dina känslor, nu känns det som om allt är en stor lögn som jag strävat efter. Jag har strävat efter något som är möjligt för andra men som är en omöjlighet för mig. Nu har jag inte enbart add, utan återkommande depp som ev kan vara bipolär sjukdom. Men HALLÅ! det skulle inte bli så här ju, jag hade planerat för ett annat liv. Det var ju JAG som skulle vårda och stötta patienter det var inte jag som skulle bli vårdad. Känner mig grundlurad av mitt eget liv.

Idag var första gången min arbetsterapeut fick mig att säga orden, att jag inte accepterat. Han har försökt hjälpa mig i ett år nu men utan större resultat. Nu förstår jag ju varför, jag har hela tiden förträngt att min diagnos begränsar mig i vissa delar av livet. Självklart är ju livet inte över men jag måste acceptera att jag inte kan gå samma väg som alla andra, jag måste klara av alla påtryckningar från omvärlden och stå för att jag fungerar på ett annat sätt.

Ja jag SKÄMS, jag trodde ju att jag kunde ge mina barn en frisk mamma som fixar allt, en bullmamma som är glad och pigg. NU är jag en mamma med bristande ork, en mamma som kämpar sig igenom varje dag, en mamma som helt enkelt inte fixar livet.

Min enda önskan just nu är att mentalt förstå att detta är min lott i livet, jag kan inte sudda ut det hur mycket jag än blundar. Det är dags att jag finner MIN väg.. men hur lätt är det?d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif" border="0" alt="Obestämd"> div>Känner PRECIS som dig.. har haft min diagnos i ett år.. Känner mig som i ett fängelse.
Jag tar mkt hjälp och stöd av likasinnade på en grupp på facebook.. Jag brukar inte gilla facebook men här har jag fått så bra hjälp. Den är sluten för att inte ens vänner ska se vad som står eller vad gruppen handlar om.. Men kolla in där om du behöver hjälp/stöd.

http://www.facebook.com/groups/336955269658533/

Detta med add känns som att få en dödsdom många gånger... ha diagnoser som man kan jobba med och bli av med är en sak.. Men att vara "sönder" för alltid är en helt annan. Vet inte hur jag någonsin kan acceptera det.

Fick diagnos förra året och började medicinera ganska omgående. 
Fuckar fortfarande upp det på jobbet! Häromdagen gav jag fel medicin... igen... Jag tar livet av mig snart. Jag orkar inte. Lika bra att göra det innan jag tar livet av någon annan.

Ångesten river i mig och jag orkar inte gå till jobbet något mer. Som jag naturligtvis måste.

Hur i helvete kan jag leva med mig själv?
VAD ska och KAN jag göra för att inte vara vimsig och stirrig? Utanpå syns inte kaoset, min omgivningen tycker nog bara att jag pratar och är effektiv. Detta trots ritalinet. 

Snälla. Jag behöver inga pekpinnar och moralpredikningar om hur fel det är. Jag behöver hjälp och just nu någon som förstår, även om jag inser att det jag gör är det ingen annan som gör. 

Fanfanfanfan- det enda jag vill är att må bra och göra rätt för mig...

 

<div class="quote" data-id="63248966"><div class="quote-nick">Anonym (jävla skit) skrev 2012-01-28 04:22:30 följande:div>Fick diagnos förra året och började medicinera ganska omgående. 
Fuckar fortfarande upp det på jobbet! Häromdagen gav jag fel medicin... igen... Jag tar livet av mig snart. Jag orkar inte. Lika bra att göra det innan jag tar livet av någon annan.

Ångesten river i mig och jag orkar inte gå till jobbet något mer. Som jag naturligtvis måste.

Hur i helvete kan jag leva med mig själv?
VAD ska och KAN jag göra för att inte vara vimsig och stirrig? Utanpå syns inte kaoset, min omgivningen tycker nog bara att jag pratar och är effektiv. Detta trots ritalinet. 

Snälla. Jag behöver inga pekpinnar och moralpredikningar om hur fel det är. Jag behöver hjälp och just nu någon som förstår, även om jag inser att det jag gör är det ingen annan som gör. 

Fanfanfanfan- det enda jag vill är att må bra och göra rätt för mig...

 div>Inga predikningar om hur fel vad är? Har svårt att tro att någon härinne skulle predika om att du gett fel medicin när det är allas vardag att svamla till saker. :) När jag jobbade inom vården hade jag stenhårda rutiner på allt som hade med medicin att göra. Kollade av listorna säkert tio gånger, påsarna likaså. Annars hade nog halva Norrland fått fel grejer. När jag jobbade i fotobutik svamlade jag till det med en order och beställde hem papper för typ 100 000 som de inte skulle ha. Och som inte gick att returnera. Det skulle varit en rulle, jag beställde 10. Bra va :D

Jag har bestämt mig för att inte försöka arbeta MOT diagnosen så mycket, utan istället försöka anpassa livet efter den. Jag är morgontrött som tusan och funkar inte på förmiddagarna. Alltså slopar jag jobb som innebär tidiga morgnar. Jag är inte stresstålig för fem öre. Hej då stressiga jobb. Etc. Det är först nu sedan jag får diagnos som det känns "ok" att göra så. Att inte jobba så förtvivlat hårt på att försöka vara som alla andra. Jag ÄR ju inte som alla andra, så varför stånga huvudet i väggen? För vems skull och till vilken nytta, liksom.

Jag tycker det är jobbigt med diagnosen också, ska erkännas. Innan jag fick den gjorde det inte det, men nu är det liksom är på riktigt känns det hårt. Och smutsigt liksom. Men det hade säkert varit annorlunda om det inte vore för alla fördomar. För det finns mycket jag tycker om också. Jag gillar min hoppelistudsighet, jag gillar att hyperfokusera, jag gillar de inspirerade tankestormarna, jag gillar att känna den enorma entusiasmen jag känner när ag brinner för något. Glädjen inför alla nya projekt.

Skulle inte alls vilja ta bort det. Sedan suger resten, hahaha<div id="forummessagefooter">http://bakomaten.blogspot.com/ http://fingerfardigheter.blogspot.com/div>

Jag känner igen mig så mkt i det du skriver Minifer, det om stress, att vara morgontrött och ha svårt med tidiga morgnar och stress är jag typ allergisk mot.
Jag har kämpat så hårt för att vara som alla andra att jag aldrig stannat upp och tagit reda på vem jag egentligen är, har ingen aning om det och jag är 33 år nu.
Hursomhelst... jag är tvungen o ha jobb med tidiga morgnar för jag kan inte jobba kvällstid då jag är ensamstående med dottern som är 7år då jag ej har barnvakt åt henne. Annars skulle jag gärna jobba skift med enbart nån enstaka tidig morgon och där man kan jobba två dagar o vara ledig två eller jobba en helg o vara ledig en vardag eller två mitt i veckan, när jag jobbade så innan jag fick barn så funkade det bättre än måndag - fredag med samma tider och tidiga morgnar vecka efter vecka.

Har dock nu när jag börjat förstå vad det rör sig om precis som du slutat stånga huvet i väggen och försöka inse att jag är som jag är och det blir bara värre av att kämpa emot, jag mår bara sämre.

Just nu e jag ju sjukskriven deltid och vissa dagar känns det kanon och jag känner att jag orkar absolut mer än såhär men andra dagar orkar jag knappt ta mig ur sängen och iväg till jobbet. Jag är inte stabil för fem öre det går för mkt upp och ned hela tiden och det är så jobbigt.

Väntar på utredningen så jag kan få mer och större rätt till hjälp.

Jag har ADD och är sjukskriven. Jag förstår inte vadför typ av arbete jag skulle klara av. Vad arbetar ni andra med och hur fungerar det?

<div class="quote" data-id="63253787"><div class="quote-nick">mammamia78 skrev 2012-01-28 16:00:33 följande:div>Jag känner igen mig så mkt i det du skriver Minifer, det om stress, att vara morgontrött och ha svårt med tidiga morgnar och stress är jag typ allergisk mot.
Jag har kämpat så hårt för att vara som alla andra att jag aldrig stannat upp och tagit reda på vem jag egentligen är, har ingen aning om det och jag är 33 år nu.
Hursomhelst... jag är tvungen o ha jobb med tidiga morgnar för jag kan inte jobba kvällstid då jag är ensamstående med dottern som är 7år då jag ej har barnvakt åt henne. Annars skulle jag gärna jobba skift med enbart nån enstaka tidig morgon och där man kan jobba två dagar o vara ledig två eller jobba en helg o vara ledig en vardag eller två mitt i veckan, när jag jobbade så innan jag fick barn så funkade det bättre än måndag - fredag med samma tider och tidiga morgnar vecka efter vecka.

Har dock nu när jag börjat förstå vad det rör sig om precis som du slutat stånga huvet i väggen och försöka inse att jag är som jag är och det blir bara värre av att kämpa emot, jag mår bara sämre.

Just nu e jag ju sjukskriven deltid och vissa dagar känns det kanon och jag känner att jag orkar absolut mer än såhär men andra dagar orkar jag knappt ta mig ur sängen och iväg till jobbet. Jag är inte stabil för fem öre det går för mkt upp och ned hela tiden och det är så jobbigt.

Väntar på utredningen så jag kan få mer och större rätt till hjälp.div>Ah, nej då förstår jag att det inte går. Jag vill inte jobba kväll eller natt nu heller, för då får jag aldrig träffa familjen. Men när jag var yngre funkade det överlägset bäst. Jobba tidigt funkar bra ett par månader, sedan börjar jag försova mig och att går åt helvete i en ond spiral. Jag säger varje dag till maken att jag aldrig skulle palla vara ensamstående, så all heder till dig! Jag fröstår ju att man inte har något annat val än att orka, men adhd/add i kombination med kids är ju inte det lättaste.<div class="quote" data-id="63254638"><div class="quote-nick">Kasihi skrev 2012-01-28 17:23:08 följande:div>Jag har ADD och är sjukskriven. Jag förstår inte vadför typ av arbete jag skulle klara av. Vad arbetar ni andra med och hur fungerar det?div>Vad där du sjukskriven för, så att säga? Jag trodde inte man kunde bli sjukskriven pga ADD?

Det som funkat bäst för mig är att jobba kväll/natt som croupier. Haft många dagjobb men inget har funkat bra i längden pga tröttheten och alla försovningar. Får bara ångest och slutar gå dit. Just nu är väl planen att jag ska starta eget, så jag kan jobba de tider jag väljer själv, samt delvis uppdragsbaserat.. ÄR ju dock livrädd för att inte kunna slutföra mina åtaganden, så ska se hur det känns med medicinen. Just nu är jag mammaledig.

Det är så irriterande. Att jobba funkar inte för man får ångest och mår skit av det som inte funkar på jobbet, men att bara vara hemma utan någon social samvaro driver mig till vansinne. Varit hemma i snart två år n och håller på att klättra på väggarna. Har inga vänner här heller. Å ena sidan lockar tanken att bli sjukskriven och "slippa" liksom, men å andra sidan gör det mig bara extremt deprimerad. Inte helt lätt. Bäst vore nog att jobba deltid tror jag. Kanske. Eller nåt. =)<div id="forummessagefooter">http://bakomaten.blogspot.com/ http://fingerfardigheter.blogspot.com/div>

Jag är sjukskriven pga deppressioner mm mm sedan har det kommit fram att jag har ADD också.

nä enligt socialstyrelsens riktlinjer ska man inte sjukskrivas vid add/adhd. Men ofta är ju samsjuklighet vanligt. För mig innebär det att jag har återkommande depressioner som nu ska utredas för bipolär sjukdom. Min läkare sa att man inte kan skriva vad som helst i ett sjukintyg och hon är noga med att välja sina ord eftersom hon vet hur fk resonerar kring olika diagnoser. Jag blir lika förvånad varje gång jag blir sjukskriven, va vadå? är jag SJUK?.. nä går inte in i min skalle:(