ADD symptom hos vuxna

<div class="quote" data-id="63882702"><div class="quote-nick">Anonym skrev 2012-03-07 12:56:35 följande:div>GRAVID
Fick veta precis att jag är gravid. Jag hade mina misstankar och planerade att ta ett dagen-efter-piller men så vart sonen magsjuk och då glömdes det helt bort =(
Jag testade mig dagen efter mensen skulle ha kommit, men det var negativt. Trodde mest att det var en biverkning från min nya medicin. Nu en vecka efter att mensen skulle komma så ville jag ta ett till test (brukar ALLTID ha regelbunden mens) för jag ska till överläkaren på psyk och då ville jag vara riktigt säker på att jag inte var gravid!

Hur ska jag göra nu då?

INTE BEHÅLLA för att...
Jag har en djup depression som jag vill bli frisk från, har starka misstankar om add (add-utredningen startar på fredag), väger över 100 kg och vill inte bli tjockare. Jag vet att det finns antidepp som man kan äta som gravid, men det finns nog inga stämningsstabiliserande som man kan äta.. Och vem kan garantera att jag mår bra om 9 månader när bebisen kommer?

BEHÅLLA för att...
Jag SKA ha ett till barn i framtiden och tanken på att jag bär ett liv inom mig och att jag ska ta bort det, känns hemskt.. Min lilla son har ju också varit "ett litet befruktat ägg" en gång i tiden... och när jag vet vilket underverk det kan bli av ett plus på stickan så blir det jättesvårt... =(div>Förstår att det är svårt. Va i samma situation i höstas men då va det trots akut p-piller.
Vi valde efter funderande att göra abort. Kände att vi inte skulle klara av ett barn till just nu och det skulle inte vara rätt mot varken det kommande barnet eller dom två vi redan har. 

Jag blir lite förvirrad faktiskt för min sjukgymnast säger att jag har ADHD-liknande problematik men att hon inte tror det är ADHD eller ADD. Hon tror det är enbart symptom från min generella ångest.
När jag läser om GAD så känns det som att jag har mer än bara dessa problem och när jag läser om ADD för kvinnor så känner jag igen så många saker.

Är det någon mer som hört om ADHD liknande symptom vid generell ångest?

Min man har ju bara fått diagnos på djup dep och svår ångest. Det var på tal om adhd utredning men blev inget. Tror också de förklarade mycket av symtomen med de diagnoser han har. Jag är dock övertygad om att adhd ligger i grunden. Är ju ganska känt att dessa åkommor hör samman.

Jag diagnotiserades ADHD när jag var 11 år gammal, jag minns att allt var väldigt jobbigt för mig. Jag fick ha en elevassistent i skolan tills jag fick flytta till behandlingshem, i högstadiet så var jag inte i skolan så mycket för jag bodde på hemmet. Sen flytta jag till fosterfamilj, det var jobbigt. Jag och mannen bråkade mycket, jag gillade bara kvinnan och det var bara hon som fick bestämma över mig. Vi gick i familjeterapi länge. Jag tog concerta men mådde så dåligt så jag slutade med alla mediciner. Jag flyttade hemifrån (från fosterfamilj) när jag var 19, fostermamman var min godaman, men jag var så arg för jag ville klara mig själv, tillslut fick jag som jag ville men allt gick åt helvete, kronofogden, blev av med lägenheten, började med röka på och märkte hur lugn jag blev av det. Jag var en katastrof men ett humör som en orkan.

Jag har alltid känt mig utanför i samhället, jag har alltid känt mig "idiot förklarad". Jag hatar ordet "handikapp", jag var tamejtusan inte handikappad, jag ville vara som alla andra.

 

Senaste utredningen gjordes år 2009, fortfarande diagnosen ADHD.

  
Sen mötte jag min dåvarande sambo som inte visste något om ADHD. Det har varit så jobbigt och han har bråkat med mig pågrund av mycket som har med ADHD att göra. 

*Jag kan inte hålla i pengar!!!! Jag för över pengar till hans konto för mat och räkningar varje måndad, det jag har kvar ska jag ha till nöjjen men dom är redan slut....Jag får ångest varje månad.

* Jag påbörjar något men slutför det aldrig.

* Jag är alltid trött och kan sova hur länge som helst.

* Jag klarar inte av att någon annan säger åt mig vad jag ska göra, då gör jag det inte i ren protest fastän det drabbar mig själv.

* Jag började läsa till undersköterska, det 'är jättejobbigt!!! Jag förstår inget!! Alla tentor är jag sena med, vissa har jag inte ens börjat med ens när det ska vara inlämnat.

* Jag säger opassande saker vid fel tillfällen, jag pratar först och tänker sen.

* Hemma städar jag och håller på i timmar, men då blir sambon sur och säger att jag inte tagit vissa saker, då blir jag ledsen,

* Jag gör alltid allt samtidigt, som att jag ska plugga städar jag samtidigt, eller så kommer jag på att jag vill göra annat. 

* Jag avskyr att ringa och fixa med viktiga saker som ex försäkringskassan för jag förstår inget av det dom säger. Kan ringa upp igen men har ändå inte fattat.

* Jag måste skriva ner alla viktiga tider, om jag ska boka tvättid så glömmer jag tiden när jag kommit in i lägenheten.

Jag känner mig så misslyckad, jag känner mig som en idiot. Jag mår psykiskt dåligt och har ångest depression. Haft det i alla år. Ändå gången jag mådde bra var då jag fick turen att åka utomlands. Jag har nog aldrig mått så bra!! Trycket i bröstet försvann och jag kände mig fri. 

Jag önska min sambo förstod mig mer... och vad ADHD innebär,.

Jag får inte visa mina utbrott för han säger jag är Psyko!!!!

Jag kan bli väldigt konstig... jag kan bli så förvirrad ibland när jag är arg och ledsen, eftersom jag inte får visa att jag är arg så håller jag inne skriken och går runt förvirrad och vet inte vart jag ska ta vägen... det 'är sjukt beteende... men jag måste få ur mig mina känslor!!!

Då blir sambon sur över dte och säger att han ska ringa psyket =(.

Jag har förändrats som person. Men det är svårt att leva med det. Varje dag kämpar jag. Jag känner mig fast... Känner mig som en robot som lyder, som inte får visa känslor.

ÄR detta normalt bettende av mig???? Eller är jag sjuk i huvudet??                                       

          

Jag har även svårt att formulera mig i tal, blir lätt missuppfattad. Ibland som ex skolan kan jag sitta och berätta något, men då säger den andra samma sak som jag säger. Då blir jag arg och frågar varför dom inte lyssnar eller frågar om dom inte förstår mig.

Jag känner att ingen lyssnar på mig då ju eller bryr sig.

Jag avskyr att inte bli förstådd. Jag älskar att skriva och rita! Jag är jätte duktig på att rita och skriva, eller berätta historier för jag har sån fantasi. Många har sagt att jag ska skriva böcker eller ta vara på min talang i att rita. Många med ADHD är duktiga på det och framförallt med händerna.

Jag har väldigt lätt för allt praktiskt.

Ibland när jag vill få ur mig mycket saker så skriver jag ner det och ger till personen i fråga jag är ledsen eller besviken på. Det underlättar för mig. 
Men jag har blivit rädd för att prata med främmande människor eller i grupper, rädd för att jag inte har stort ordförråd och kan lätt missuppfattas.           

<div class="quote" data-id="63725587"><div class="quote-nick">Anonym (utreds) skrev 2012-02-26 22:29:52 följande:div>Vill inte.. vill.. vill inte.. vill... 
I morgon ska jag till VC och påbörja min utredning, jag både vill och inte vill.

Det värsta är att de kommer fråga varför jag kommer först nu, jag är väl överårig tycker de, varför komma dit nu när jag klarat av barn och arbete i alla år?
Jo, jag vill ha slut på kaoset! Jag vill klara av att slutföra något här i livet!

Tänk bara en sådan enkel sak som att hälsa på vänner, har ni samma svårigheter som jag med det? Jag tänker på hur svårt det är att komma hem därifrån? Hur lätt det är att bli sittande inte bara en utan många timmar. 
Det är så svårt att veta när det är "lämpligt" att dra sig hemåt, samtidigt som jag gärna har kompisar här läääänge dth="15" height="15">  

Några tips och råd inför morgondagen? div>Jag har vissa drag av ADD enligt utredaren.
Känner igen det där med svårigheter att hälsa på goda vänner. Först är det knepigt att komma iväg i tid och sen är det jobbigt att lyckas ta sig därifrån i tid, haha. Det värsta är att människor ser så olika på vad som är lämpligt med tider, man ska va så lyhörd. Men oftast är det väl så att kommer man på fika på em så ska man hem till middagen, eller så far man på middag och när man då ska hem då det är väl lite olika men oftast när barnen ska gå och lägga sig... Eller om man stannar på något att dricka. Lite svårare det där.
Kan hsh va svårt att slita sig när man har så trevligt.

Allra värst var det för mig när jag hade en riktig bästis, då ville jag aldrig fara hem för det var så enormt kul och behagligt att vara med henne. Vi bodde en bit från varandra så det blev inte så ofta vi sågs, och hon hade tre barn och inget körkort så det vart att jag alltid hälsade på henne, någon gång i månaden. och då ibland stannade flera dagar/hela helgen, vi stannade uppe till sent på kvällen och pratade och skrattade och flamsade och ibland for vi ut och dansade medan hennes man var hemma med barnen. Jag trodde vi hade en bra och ärlig kontakt och att hon skulle säga ifrån om det blev för mycket med något.
Tyvärr gjorde hon inte det utan drog sig så småningom bara undan med dåliga ursäkter och till sist fick jag ett argt mejl där hon bad mig dra dit pepparn växer vilket gjorde mig mycket ledsen dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-frown.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> Fast hon hade nog också problem av något slag...

Baaaahhh, så jävla trött på mig själv. Det känns som att jag är helt delad på något vis. Halva dagen rusar jag fram i 190km/h och resten av dagen är jag totalt passiv. Jag går upp i sista sekund, kastar på mig kläderna, uter ingen frukost och kör i full fart till jobb. Där stressar jag runt som en galning, tycker mig inte hinna/ glömmer ta rast. Sedan är jag så uppe i varv och vill bli färdig med saker att jag oftast inte slutar i tid, utan stannar 30-60 minuter längre. Trots att mitt jobb aldrig blir färdigt. Hälften av tiden är jag hyperfokuserad och andra halvan är jag alldeles förvirrad, glömmer saker. När jag sätter mig i bilen och ska hem tar all energi slut och mitt fokus är borta, så pass att jag får verkligen får tänka på att fokusera med blicken. Om jag inte gör det så är det som att all tydlig sikt försvinner och jag bara ser i periferiseende.. Rusar hem, hämtar barn och sedan sätter jag mig i soffan med datorn. Orkar knappt leka om det inte är typ rita eller läsa, orkar knappt göra mat, duschar de dagarna jag verkligen känner att jag måste. Jag bara ligger där som en jävla padda. Om jag har tur är jag iaf vaken, men ca en tredjedel av dagarna slocknar jag och då är jag i djup sömn i omkring 3 timmar. Kan inte somna på kvällen utan ligger och vänder och vrider och vill prata med min stackars sambo. Om dagarna har jag stressade beteenden som att tugga ner hela nagelbanden och att bita bort skinn från underläppen. Jag vill inte ha det så här. Jag har knappt några rutiner, fast jag vill ha det och försöker. Inga städdagar, inga mattider (glömmer hälften av målen och är på gränsen till undervikt) osv. Lyckas mest hålla barnets rutiner, energin har tagit slut till att jobba på mitt eget.

Trots detta drar jag mig för att söka hjälp, är inte det knäppt? Trots alla problem så känns det som att jag är löjlig och lat bara, även om jag faktiskt vill och försöker. Jag har svårt att se att någon läkare skulle tro på mig eftersom jag lyckats skaffa mig en universitetsutbildning, sköter jobbet, trots allt är en bra förälder, och aldrig har haft en skuld. Hur mycket ser läkare till sådant och hur mycket ser de till de vardagliga bekymmerna? Jag lyckas ju ta mig genom allt och lite till, men jag är slut som människa. Jag kommer nog ha väldigt svårt att få anhöriga som kan vara med och ge vettig info om min uppväxt också, av blandade skäl.

<div class="quote" data-id="64507966"><div class="quote-nick">Anonym (Who am I?) skrev 2012-04-17 19:56:08 följande:div>Baaaahhh, så jävla trött på mig själv. Det känns som att jag är helt delad på något vis. Halva dagen rusar jag fram i 190km/h och resten av dagen är jag totalt passiv. Jag går upp i sista sekund, kastar på mig kläderna, uter ingen frukost och kör i full fart till jobb. Där stressar jag runt som en galning, tycker mig inte hinna/ glömmer ta rast. Sedan är jag så uppe i varv och vill bli färdig med saker att jag oftast inte slutar i tid, utan stannar 30-60 minuter längre. Trots att mitt jobb aldrig blir färdigt. Hälften av tiden är jag hyperfokuserad och andra halvan är jag alldeles förvirrad, glömmer saker. När jag sätter mig i bilen och ska hem tar all energi slut och mitt fokus är borta, så pass att jag får verkligen får tänka på att fokusera med blicken. Om jag inte gör det så är det som att all tydlig sikt försvinner och jag bara ser i periferiseende.. Rusar hem, hämtar barn och sedan sätter jag mig i soffan med datorn. Orkar knappt leka om det inte är typ rita eller läsa, orkar knappt göra mat, duschar de dagarna jag verkligen känner att jag måste. Jag bara ligger där som en jävla padda. Om jag har tur är jag iaf vaken, men ca en tredjedel av dagarna slocknar jag och då är jag i djup sömn i omkring 3 timmar. Kan inte somna på kvällen utan ligger och vänder och vrider och vill prata med min stackars sambo. Om dagarna har jag stressade beteenden som att tugga ner hela nagelbanden och att bita bort skinn från underläppen. Jag vill inte ha det så här. Jag har knappt några rutiner, fast jag vill ha det och försöker. Inga städdagar, inga mattider (glömmer hälften av målen och är på gränsen till undervikt) osv. Lyckas mest hålla barnets rutiner, energin har tagit slut till att jobba på mitt eget.

Trots detta drar jag mig för att söka hjälp, är inte det knäppt? Trots alla problem så känns det som att jag är löjlig och lat bara, även om jag faktiskt vill och försöker. Jag har svårt att se att någon läkare skulle tro på mig eftersom jag lyckats skaffa mig en universitetsutbildning, sköter jobbet, trots allt är en bra förälder, och aldrig har haft en skuld. Hur mycket ser läkare till sådant och hur mycket ser de till de vardagliga bekymmerna? Jag lyckas ju ta mig genom allt och lite till, men jag är slut som människa. Jag kommer nog ha väldigt svårt att få anhöriga som kan vara med och ge vettig info om min uppväxt också, av blandade skäl.div>hehe, låter som jag när jag jobbar. HELT död efter 16. Men nu med fina medicinerna är jag mycket piggare (tills den går ur, då blir jag som en död sill). Sök hjälp. Medicinen har gojrt mitt liv sååå mycket bättre. De vet ju att folk med adhd/add ofta är väldigt intelligenta, och därför kan man ta sig genom skolan ändå. Jag har inte läst på universitetet, men jag har mvg i nästan alla gymnasieämnen. De talade inte med någon anhörig till mig när jag utreddes.<div id="forummessagefooter">http://bakomaten.blogspot.com/ http://fingerfardigheter.blogspot.com/div>

<div class="quote" data-id="64514296"><div class="quote-nick">Minifer skrev 2012-04-18 09:10:01 följande:div>hehe, låter som jag när jag jobbar. HELT död efter 16. Men nu med fina medicinerna är jag mycket piggare (tills den går ur, då blir jag som en död sill). Sök hjälp. Medicinen har gojrt mitt liv sååå mycket bättre. De vet ju att folk med adhd/add ofta är väldigt intelligenta, och därför kan man ta sig genom skolan ändå. Jag har inte läst på universitetet, men jag har mvg i nästan alla gymnasieämnen. De talade inte med någon anhörig till mig när jag utreddes.div>Tack för svaret Minifer <3 Jag har varit väldigt mot att ta mediciner överhuvudtaget. Tar emot att ens stoppa i mig ipren om jag kan låta bli. Men nu börjar jag faktiskt tänka att det hade varit underbart om det fanns en tablett som fick min hjärna att sakta ner lite, så att jag kunde tänka på en sak i taget. Jag försöker verkligen göra flera saker på precis samma gång så att jag snubblar över mina egna fötter *haha* Sambon bara skakar på huvudet dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> Men vilka bieffekter har dessa mediciner? Kan man köra bil t.ex.? Sedan undrar jag om man kan gå en annan väg än via vårdcentralen? Jag har verkligen inget förtroende alls för min läkare där. Han har bevisat upprepade gånger (vid fysiska problem) att han inte bryr sig ett smack, är nedlåtande och ser mig som en hypokondriker. Trots att han sett provresultaten och behövt ge mig medicin. Kan man göra någon form av egenremiss till annan instans, inom psykiatrin eller liknande?

Nu har jag fått veta vad hon misstänkte och det är bipolär. Ser i alla fall fram mot utredningen så får vi se vad dom kommer fram till.