Blackbird skrev 2011-01-13 15:41:34 följande:
Jag håller med. Det finns de som anser att diagnoser och sånt är lite av en bluff eftersom symtomen finns hos nästan alla. Jag pratade med en nära vän igår kväll och berättade att jag skulle söka vård nästa vecka eftersom jag måste ha svar osv osv. Han tyckte att jag nog borde det om jag känner mig orolig, men han tar inte fenomenet på allvar. Han anser att läkare är för ivriga att sätta diagnos på människor. Jag kopierade alla symtom som finns här i TS och sa att det var dessa jag skulle söka hjälp för. Han svarade att när det finns så många alternativ så kommer säkert nåt av dem att passa.
Jag förstår hur han tänker, att han inte kan se varför sådana symtom kan vara onormala och varför man måste känna sig onormal om man har dessa symtom, men jag hade hoppats att han inte hade förringat detta, utan varit lite mer förstående. Han tycker inte att det är något "fel" på mig, utan tycker att jag beter mig "normalt" de allra flesta gånger.
Så, vissa människor kan helt enkelt inte förstå varför det skulle vara några problem om man råkar t.ex. glömma väskan då och då, eller inte känna sig motiverad eller har låg självkänsla. Just eftersom detta är sånt som drabbar alla människor. Att det inte innebär att det är något FEL på en om man råkar ut för sådant eftersom det är helt mänskligt.
Dock vet ju bara du och jag hur sådant påverkar oss, för det sker i våra huvuden och påverkar oss på ett sätt som gör att vi alltid går runt och känner att det är något fel på oss.
Jag blir fan förbannad när jag läser sådant här. Delvis för att jag blivit bemött på liknande sätt. Senast idag faktiskt. Är man normalbegåvad (som jag tror att vi alla här i tråden är och vissa kanske t.o.m har en högre IQ än genomsnittet, ingen är iaf förståndshandikappad) så tycks vissa människor tro att det inte är något problem. Lägg till ett hyfsat yttre, en hyfsad karriär eller utbildning, många vänner och familj (barn, sambo etc), ja, då tycks det vara så gott som omöjligt för vissa att förstå och sätta sig in i den problematiken vi upplever.
Jag läste senast igår att det är fler kvinnor än flickor som söker hjälp. Att flickorna går genom livet ganska obemärkt men att de sedan, när de är vuxna kan tala om hur det EGENTLIGEN var. De var inte bara blyga och tystlåtna som de kanske hade uppfattats, de hade koncentrationssvårigheter, kände sig dumma, hängde inte med osv men detta var det ingen som reagerade på. I tonåren däremot brukar det ta fart och ADHDsymtomen som alltid funnits där tar sig andra uttryck. När vi sedan blir vuxna och förväntas vara självständiga tar sig symtomen ytterligare uttryck. Som om de bara ändrar karaktär eller nyans därför att situationen är annorlunda nu mot då.
Det stod också att de som är normalbegåvade eller som t.o.m har en väldigt hög intelligens, en ganska trygg och strukturerad miljö när de växer upp klarar sig ganska bra just tills den dag då dom ska stå där på egna ben, när dom skaffat barn etc. Det är här många vuxna kvinnor söker hjälp men det är inte här som dom först märker av symtomen, såklart. Men plötsligt blir det liksom övermäktigt. Att ha ADHD och att sköta (och göra det bra) arbete, skola, familj, barn, hushåll samt vänskap är inget som man gör per automatik. "Normalstörda" människor kan organisera och planera sina möten och sin tid för när de ska göra ditten och datten, för en person med ADHD (där detta inte finns naturligt och som inte fått lära sig hur) krävs det en otrolig kraftansträngning för att överhuvudtaget få en eller två saker av dessa att fungera.
Jag tror inte att dessa människor, de som är skeptiska till diagnoser och som tycker att "äh vadå, det är väl inget" riktigt förstår hur jävla illa det är. Ja, alla kan glömma sin väska och tappa bort sina nyklar någon gång. Men när man måste spendera minst 5-10 VARJE jävla morgon på att leta efter diverse prylar som man förlagt nånstans och när man alltid kommer försent (dels p.g.a att man inte har någon tidsuppfattning men också för att man måste leta efter nycklar, skor eller vad det nu kan vara) då är det ett handikapp. Och då är ju detta bara en "liten" del av allt annat som hör ADHD till. Man har svårt att behålla ett jobb, orka vara omkring sina barn, klarar knappt av att sköta sin hygien, skiter i att äta och är allmänt osund. Skulle inte det vara ett problem? För mig är det det.
Jag är t.o.m vildare än sambon. Han förstår inte vitsen med att skjuta och slå ner folk helt oprovocerat eller köra in i nån i en jävla fart bara för att se vad som händer... hehehe
