ADD symptom hos vuxna

Nej, hade inte druckit igår. Vaknade dock fortfarande full och hade dragit igång stora projekt med många människor inblandade. På morgonen trodde jag fortfarande det var en god idé, men sen vände det och jag insåg att det där inte skulle gå att genomföra med mitt mående.

Jag får ta och sluta med den antidepressiva medicinen jag fått, biverkningarna blev förskräckliga och jag har även under en period lurat till mig lite andra preparat som är rent livsfarliga i kombination med antidepp + att jag druckit alkohol. Det är inte konstigt att jag mått/mår som jag gör.

Men jag accepterar inte att jag tillåts passivt/aktivt ta död på mig själv, längre. Imorgon gäller det och jag har dokumenterat och förberett...

Men som vanligt när det gäller vården så får man ju ändå förbereda sig på besvikelse.

Jag känner precis som dig och tänkte skriva om det tidigare faktiskt, men skulle skämmas lite (även om jag var medveten om att ni tänkte detta). Tack för att du gjorde det samt att det är heeeelt OK. Bara kul att se vad ni andra skriver om er själva. 

Detta att man känner igen sig i varandra ger en känsla av gemenskap och samtidigt kan vi nog hjälpa varandra också.

Godnatt och sov gott  

Nej men jag har ju internet...

Och en sambo. Han är fantastiskt, men det börjar bli övermäktigt för honom. Jag har ju barn också, det är det som är det värsta av allt, stackars unge. Och stackars mig för att jag inte kan vara den jag vill vara för deras skull.

Det du säger låter fullt logiskt. (Vad jag beskriver är dock inte barn som fått medicinering. ) Men jag är tyvärr inte så säker på att man alltid väger in omgivningen när man tittar på barnets beteende, inte ens psykologer. Eller särskilt inte psykologer kanske, jag uppfattar deras utbildning som väldigt individcentrerad, i andra polen mot ex socionomers eller sociologers utpräglat sammanhangscentrerade. 

Konkret exempel. Har en liten sjuårig grannpojke där mamman de senaste åren drabbats av utmattningsdepression (är vad hon sagt iaf). Är hemma sedan länge och orkar tydligen inte mycket och den ork som finns fokuseras på det praktiska, på TV-tittande och på småsyskonet. Hennes man, styvpappa till pojken sedan flera år, har nu gett sig av och har småsyskonet varannan vecka, inte den större pojken, fast han har glädjestrålande talat om att han skulle med dem någon helg. 
Så länge det inte är tio minusgrader är pojken ute från det han hämtats på skolan till det är mörkt (åtminstone niotiden på kvällen i somras). Mamma orkar inte ha honom inne. Han går runt och leker själv och letar efter barn han kan leka med eller följa med hem. Tyvärr är det ju inte så vanligt idag att barnen är ute så mycket så han är ofta ensam. Som utomstående kan man kanske tycka att det vore bättre om han fick stanna kvar på fritidsverksamheten i skolan med kamrater och leka men tydligen har man sagt att eftersom mamma är hemma får hon hämta utifrån det mindre barnets korta dagistider vilket hon gör.
Jag har aldrig upplevt pojken som onormalt aktiv under dagisåren (vilket däremot mamman gjort), inte heller hört något sådant från någon annan i omgivningen, men på senare tid (tidssamband med att styvpappa försvann) har han blivit mycket mer rebellisk och utagerande i skolan och enligt vad mamman säger hemma också. Hon "orkar inte med honom".  Skolpersonal har mer eller mindre satt egen amatördiagnos på honom och pratat om ADHD-utredning på BUP, och efter inledande psykologkontakt som kommit fram till det ska nu så ske. Mamman å sin sida tycker å ena sidan att sonen är "jobbig" å andra att det klagas orättvist och att då får han väl byta skola om det inte fungerar där.
 
Spontana tankar?

Hej bullen, jag är en tjej på 29 snurriga år.
Jag och syrran har precis lagat jättemiddag och avnjutit tillsammans med pojkvänner och barn.
När vi skulle duka av efter kaffet ställde jag mjölken i tallriksskåpet. Är jag normal?
Hejdå.

sorry om jag inte svarar på nåns inlägg.

Måste bara säga att i dag har jag varit hos min terapeut och hon har kollat igenom listan som jag lämnade förra gången (innan jul) och vi pratade mer om detta i dag, det verkar som att hon håller med en hel del och ska nu föreslå utredning för min läkare som kommer tillbaka nästa vecka (varfööör inte i daaag!!)
Men men, jag blir grymt förvånad om dom inte kommer fram till samma som jag

Haha, ja fuffens. Precis rätt ord! Jag förstår bättre vad du menar med dina lekar. Och så var det faktiskt för mig också.

Det andra är också spot on, om känslor som måste ut och alla missförstånd om en. Om jag inte får säga vad jag tänker och känner på en gång, utan måste hålla det inom mig, går jag omkring och är som en zombie. Jag går totalt in i mig själv och mår så kasst att jag bara vill dra något gammalt över mig. Det bara MÅSTE UT. Senast i somras hände detta och jag mådde fruktansvärt dåligt för att jag inte kunde säga vad jag kände. Och eftersom jag inte kunde säga det till den aktuella personen själv, så pratade jag sönder andras huvud istället, för ut måste det komma. Fast där skiljer det sig mellan dig och mig. Jag glömmer nästan aldrig vad jag ville ha sagt och vad den andre har sagt eller gjort. Och grejen är att jag grubblar ihjäl mig om någon har sagt något som gjort mig ledsen och även om någon har sagt något bra om mig till mig. Har någon t.ex. sagt något bra till mig eller visat att denne tycker om mig så blir jag glad till en början, men jag grubblar och analyserar sönder det personen har sagt. Ofta slutar det med misstankar om att personen har dåliga avsikter Jag har väldigt svårt att lita på människor om man säger så. Fast detta beror nog mer på mina tidigare erfarenheter i livet.

Ni som har gjort utredningar, fick först frågar om varför ni ville göra det? Jag menar, ville de veta vad ni ville få ut av det då ni först i vuxen ålder ville veta?

Läste i nån sajt om någon som blivit riktigt dåligt behandlad för att han som vuxen sökte hjälp. De tänkte att om han har klarat sig så bra hittills så är det väl onödigt att ta reda på om han har ADHD eller inte...

Den sortens bemötande skrämmer mig... 

Hej,

Helt ny här inne.

Jag har alltid trott jag har adhd eller liknande.

Mitt liv påverkas många gånger av min rastlöshet, svängande humör och bristande tålamod (för att fatta mig kort)

Kan man medicinera mot detta?

Dvs, är det ngn ide att söka läkare?