Jag hittade denna tråden för ungefär ett år sedan, och skickade då ett brev till min husläkare, men fick aldrig något svar. Idag lade jag en egenremiss på brevlådan och hoppas att saker och ting börjar röra på sig lite grann!
Jag känner igen SÅ mycket, i princip allt på första inlägget stämmer in på mig, och jag har alltid känt mig annorlunda, trodde först det berodde på att jag är homosexuell, men jag lever helt öppet sen 4 år tillbaka, men känner mig likförbaskat så annorlunda. Min hjärna funkar inte som andras helt enkelt.
Litet axplock
- förlägger saker JÄMT och ständigt, får fråga min fru om vart jag lade snusdosan för 5 sekunder sedan.
- grymma problem med att sova och varva ner ordentligt
- alltid trött och orkeslös
- impulsiv
- katastrofal med pengar
- väntar till sista sekunden med att skriva tentor trots att jag haft två månader på mig, lyckas aldrig slutföra de i tid om det inte är ett ämne som tokintresserar mig.
- när jag skrev min uppsats så gjorde jag helt tvärtom gentemot vad min handledare sade, vilket gjorde att min uppsats tog nästan 2 år att skriva
- Blir väldigt lätt rastlös, avskyr att inte ha något att göra
- när jag sitter i skolan och måste sitta still en längre tid, så kryper det i kroppen något enormt på mig
- Katastrofscenarion så fort frugan går ut med hunden eller om vi är påväg hem och hunden är ensam hemma, tror alltid vår lägenhet skall stå i brand eller att vår hund kommer vara stulen när vi kommer hem. Kan ibland inte sova för att jag är så rädd att det skall bli inbrott, trots att vi bor på tredje våningen av tre.
- avskyr att gå på föreläsningar och på möten, är pepp innan, men dagen innan och samma dag som mötet/föreläsningen är så går det bara INTE att masa mig till skolan/mötet, utan jag blir som handlingsförlamad.
-konstant trötthet och orkeslöshet
osv osv.
Jag kan aldrig koncentrera mig i skolan, att läsa böcker är urtråkigt! Jag plöjer igenom böckerna utan att något fastnar, bara för att ha läst den liksom, men till vilken nytta när inget ändå fastnar?
Jag kan inte undgå att vara orolig för att utredningen visar att jag INTE har ADD/ADHD, vad är det då? Jag har blivit behandlad för ångest och depression i 11 år, men jag börjar misstänka att det är en feldiagnos, då det gör varken till eller från om jag är på medicinering eller inte.
Så, hur lindrar man oron inför utredningen? Finns det någon härinne som har fått beskedet att de INTE hade ADD/ADHD? Vad för svar fick ni då?
hej =)vad skönt att höra att andra gör såna misstag.
ja men det ser dom kanske? annars får du ringa dit i morrn och säga det eller nåt! ja det här med inbillningen känns igen
När jag pratar om detta med folk så säger de flesta att det väl inte spelar nån roll om man får en diagnos eller ej, det räcker med att veta om det, man kan ju inte komma ifrån att nåt är fel.
Framför allt när det gäller barn. Men vad fasen! utan diagnos får man ju heller ingen hjälp!? I grunden handlar det om att dessa är emot medicinering, antagligen pga amfetaminet.
Men att höra dessa bekräftar bara att de inte vet hur det är att leva med en person eller som en person som har detta.
Det finns lite saker som hjälpt iaf tack vare att jag hittade tråden, och det är när mina larm startar (på mobilen) kl 12:00 t.ex. "insulin" Ta det nu"
haha! eftersom jag vet att jag inte gör det annars. Det gäller även saker utan larm, nu tänker jag att gör jag det inte nu så gör jag det aldrig! och dessa småsaker är VIKTIGA och spelar roll. (intalar jag mig, för egentligen tycker jag att de inte gör det och kan skjutas upp) som att vika tvätten direkt som hänger på tvättställningen i stället för att samla allt i en hög som växer 2 meter snabbt.
Jag ger mig små belöningar som att jag kan dricka kaffe sen och sitta vid datorn osv.
Men om jag har nåt roligare för mig så skiter jag oftast i småsakerna ändå.
Ja det är ju amfetamin, men väldigt små doser. Är väl en hundradel av vad en narkoman skulle ta och ger inget rus. Jag tycker inte alls det är läskigt, och då dog ändå min mamma av en överdos amfetamin. Läkaren jämförde det med insulin. Man tar det för att jämna ut det som är felbalanserat i kroppen liksom. Jag är diabetiker också, och utan insulin dör jag ju förvisso, men är inte det som är poängen, hehe, utan just att man tillför något som kroppen inte fixar själv. Man kan ju alltid pröva, och känns det inte bra är det bara att sluta. Har fattat det som att de inte är beroendeframkallande. I övrigt medicinerar jag heller aldrig i onödan, men tex Ritalin har ju funnits sedan 30-talet för adhd, så det är ju 70-80 års erfarenhet av det. (rätta mig gärna om jag har fel) Men alla gör såklart som de vill, och de funkar väl olika bra på folk :)