ADD symptom hos vuxna

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (oj) skrev 2010-12-29 17:40:35 följande:div>Nu har jag visserligen ingen diagnos än, men jag känner igen mig så VÄL i det där.
ALLA som man vågat yppa något om detta till är superskeptiska, utom just mina föräldrar och sen mest av allt min sambo som lever med mig och ser mina svårigheter varje dag - han tror mig verkligen. Mina svärföräldrar kontrade med "jamen vi är ju alla så olika, vissa tycker om att vara i tid till saker och andra kommer sent" när jag förklarade mina problem med att jag måste ha sån enorm tidsmarginal för att klara av saker eftersom jag är så dålig på planering och vilka problem jag får om planerna oförutsett ändras. De jämför med "vanliga" människor som blir lite bekymrade av små gupp i vägen medan jag själv får ångestattacker och blir jätteuppstressad över skitsaker rent ut sagt. Bara för att jag är så H09374W4LVETISKT bra på att dölja mina bekymmer och uppträda som en "normal" människa så kan människor inte ta in att jag har det svårt. Någon annan frågade; "jaha, men vad vill du få ut av en eventuell diagnos då?". Ja, vad vill jag få ut? En förklaring på mitt konstiga beteende och att jag alltid mått som jag gör och alltid haft dessa problem.
Just dessa funktionshinder är så galet stigmatiserade, människor skriver gärna under på att man är lite udda eller att man har problem, men de vill ta mig tusan inte "unna" en en diagnos, för det tycker de liksom är på modet eller nå'nting. Shit vad jag urladdar nu men jag har varit så arg och deppig på senare tid över det här, min största tröst är att min sambo verkligen "tror" mig, han är lika övertygad som jag över att detta är vad jag lider av, han har läst på en hel del och är väldigt insatt. Min mamma har också läst på och hon sa "ja, nu faller ju saker på plats..."div>Känner oxå så väl igen mig, tycker det är bedrövligt att vissa bara ser det som "vaddå då, alla är olika", Jo men tack, det är nog värre än så liksom. Själv har jag ingen som vill förstå eller stötta mig så är helt ensamen, har fått så mycket skit i nästan hela mtt liv  bara för att jag är så annorlunda så ibland (ganska ofta) undrar jag varför jag överhuvudtaget finns kvar på jorden, jag är inte ämnad at vara här.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (oj) skrev 2010-12-29 13:29:01 följande:div>. Har också en konstig grej för mig vid maten, och det är att jag helst vill krypa upp med benen och fötterna på stolen, typ sitta i skräddarställning och äta. Funkar hemma, men knappast på restaurang. dth="15" height="15">div>Men så gör jag också! Jag vill alltid ha minst en fot och/eller underben på stolen! Gärna bägge. Jag har funderat om det är för att jag har korta ben..altså att jag inte rikigt når ner till golvet på ett bekvämt sätt. Men det kanske kan bero på något annat? 

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ADD?) skrev 2010-12-29 21:14:04 följande:div>Men så gör jag också! Jag vill alltid ha minst en fot och/eller underben på stolen! Gärna bägge. Jag har funderat om det är för att jag har korta ben..altså att jag inte rikigt når ner till golvet på ett bekvämt sätt. Men det kanske kan bero på något annat? div>Haha, jag vet inte vad det kan bero på. Jag har inte korta ben, men jag gillar inte att det är kallt om fötterna när jag äter eller nå't så'nt skumt. Vet inte vad det är, men jag vill liksom "mysa upp mig" vid maten.

Hej ADD. Tråkigt att höra att du inte har "någon" som stöttar. Kanske kan vara en tröst att det nog inte är särskilt många som har någon som verkligen förstår, av den enkla anledningen att det är en förbaskat svår diagnos att förstå. Det är ju liksom inget som blöder och behöver ett plåster, eller något trasigt som en liten operation kan fixa. Och ser jag på mig själv behövde jag decenier för att fatta, och så småningom få diagnos. Man får försöka ha lite överseende med att människor runt omkring en inte är så j---a perfekta de heller. För att förstå dessa diagnoser behövs väldigt bra empati, tålamod, fantasi, ett öppet sinne och kunskap. Klarar det inte att förstå, så är det för att de är långt ifrån perfekta själva. Bara för att andra dömer dig betyder det inte att du är sämre! Bara att de är midre tolleranta än vad du är.
Dessutom har det flesta av oss fått höra om våra tillkortakommanden en stor del av våra liv. Men ärligt talat så får nog alla människor det. Det jobbigaste är nog när man inte är nöjd med sig själv eller sitt liv. Det tycker jag mig vara det största problemet efter allt jag läst. För som människor är vi ju trotts allt också väldigt uppskattade i många sammanhang pga våra goda egenskaper. Sprudlande energi, engagemang, kreativitet, problemlösningsförmåga, för att vi är ohämmade osv. Fast ofta är vi så upptagna av självkritik att vi inte märker uppskattningen vi får.

Himla bra lista i början av tråden föresten. Tänkte bara på en sak som jag själv nosat upp, och som var lite svårt att hitta. Har tidvis grymma sömnproblem som till stor del beror på ångesten med att livet skiter sig, ja mest jobb och sån't som ju bara måste funka. Känner att jag måste få saker gjorda, men lyckas inte med något. Blir alldeles för stressad ångestladdad och rastlös för att kunna sova. Vet att jag kan ta en Zolpidem, och att det ofta funkar väldigt bra. Problemet är bara att jag har svårt att förmå mig själv att ta det där hemska lilla pillret. För då somnar jag ju förmodligen någotsånär normalt. Men om jag somnar får jag inget gjort..... och jag måste ju få något gjort.
..... hoppsan, gled visst iväg lite på ett sidospår. Allmänt om sömnproblem. Men ibland har jag haft förbaskat svårt med sömnen även utan ångesten. Det kryper i benen, och det rycker som glesa spassmer var 5 till 15:e sekund. Ryck som är omöjliga att undertrycka. Har så småningom fattat att det är RLS. Restless Legg Syndrome. Döm om min förvåning när jag hittade en seriös studie som visade att bland pat med diagnostiserad RLS är ADD/ADHD långt vanligare än i kontrollgruppen. Ett extremt starkt samband. Tänkte bara jag kanske kunde tillföra någon ny info dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy">  

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (Drutten-ADD) skrev 2010-12-29 22:08:00 följande:div>Himla bra lista i början av tråden föresten. Tänkte bara på en sak som jag själv nosat upp, och som var lite svårt att hitta. Har tidvis grymma sömnproblem som till stor del beror på ångesten med att livet skiter sig, ja mest jobb och sån't som ju bara måste funka. Känner att jag måste få saker gjorda, men lyckas inte med något. Blir alldeles för stressad ångestladdad och rastlös för att kunna sova. Vet att jag kan ta en Zolpidem, och att det ofta funkar väldigt bra. Problemet är bara att jag har svårt att förmå mig själv att ta det där hemska lilla pillret. För då somnar jag ju förmodligen någotsånär normalt. Men om jag somnar får jag inget gjort..... och jag måste ju få något gjort.
..... hoppsan, gled visst iväg lite på ett sidospår. Allmänt om sömnproblem. Men ibland har jag haft förbaskat svårt med sömnen även utan ångesten. Det kryper i benen, och det rycker som glesa spassmer var 5 till 15:e sekund. Ryck som är omöjliga att undertrycka. Har så småningom fattat att det är RLS. Restless Legg Syndrome. Döm om min förvåning när jag hittade en seriös studie som visade att bland pat med diagnostiserad RLS är ADD/ADHD långt vanligare än i kontrollgruppen. Ett extremt starkt samband. Tänkte bara jag kanske kunde tillföra någon ny info dth="15" height="15">  div>Minst en av oss som skrivit här i tråden lider av RLS och hon nämnde då sambandet mellan RLS och ADHD. Mycket intressant!

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ADD) skrev 2010-12-29 03:25:27 följande:div>Jag har nog inte så mycket järn i elden i huvudet, men om jag ska äta då däremot, så måste jag sitta framför tv/datorn, annars får jag inte ner någonting.

Beklagar att du får sånna dagar och naturligtvis hjälper inte medicinen mot det. Är din sambo förstående annars ? Det blir ju inte bättre av att han slänger blickar och frågar dig om medicinen.div>Min sambo är förstående, eller tolerant är nog ett bättre ord. Men han är ju inte mer än människa han heller. Ibland blir det för mycket. Han är också mer trött vissa dagar än andra men hans behov ges inte lika mycket plats som mina. Så har det alltid varit. När jag är trött och behöver vila har jag tagit mig den vilan. Det är inte lika självklart för honom att göra så, eftersom han är själva stöttepelaren i familjen och vissa dagar klarar jag mig helt enkelt inte utan honom.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ADD?) skrev 2010-12-29 21:14:04 följande:div>Men så gör jag också! Jag vill alltid ha minst en fot och/eller underben på stolen! Gärna bägge. Jag har funderat om det är för att jag har korta ben..altså att jag inte rikigt når ner till golvet på ett bekvämt sätt. Men det kanske kan bero på något annat? div>Jag sitter nästan alltid på högra foten, foten under vänstra låret d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" loading="lazy" border="0" alt="Glad"> Som (oj) var inne på värmer det så skönt men så är det bekvämt också.

<div class="quote"><div class="quote-nick">PINK666 skrev 2010-12-29 17:11:52 följande:div>Jag vet inte vad som är värst med att ha fått en diagnos. Mest är det att min omgivning inte vill ta in ordet funktionshinder!! de tror inte jag har de problem som jag säger, vet inte vad jag ska göra för att de ska förstå. Jag har slutat prata om hur jag mår. Den enda som verkligen förstår är min man som lever med mig varje dag, som ser mina bekymmer. Förutom ADD lider jag oxå av deppressiv personlighetstörning så därför är jag ofta deppig. 

Mina största funderingar är hur mitt liv kommer se ut från och med nu?? jobbar ni alla? pluggar? sjukskrivna? div>Min mamma brukade slänga ur sig att "Du har nog sån där damp" förr om åren (hon och jag bråkade nästan konstant). Men nu, då jag förhoppningsvis ska utredas är hon plötsligt skeptisk. När jag berättade för henne om några av mina "handikapp" sa hon: Men sån är ju jag också, det är inget fel på det. Nä, om man inte lider av det så behöver det inte ses som något fel men jag lider, för att inte nämna hur mycket jag lidit under min uppväxt, i tonåren och ja, jag lider fortfarande även om jag inte känner mig hälften så vilsen som jag gjort tidigare. 

Förutom mamma är det väl en 4-5 personer till som vet om detta. Ingen av dom har ifrågasatt varför jag vill utredas. Sambon och två av mina närmaste vänner höjde inte ens på ögonbrynen. Reaktionen var mer av lättnad från dom, som om dom misstänkt detta länge men inte velat påpeka det och kände lättnad nu när jag äntligen kommit underfund med det själv. Visst, sambon har påpekat, kommit med små skämtsamma antydningar om ADHD tidigare men det är inget jag tagit på allvar. Jag har redan gjort resan inom psyk, fått några diagnoser tilldelade mig så jag tänkte väl att det var det som var min lott, that´s it. 

Men när jag tänker tillbaka nu, så kanske det inte var en tillfällighet att jag fick jobb som personlig assistent åt ett ADHD-barn och ÄLSKADE det. Det här barnet och jag "klickade" på ett nästan magiskt sätt. Utan att jag förstod varför, utan någon som helst kunskap eller erfarenhet på området förstod jag det här barnet, kunde förutsäga när utbrotten skulle komma, hade en förmåga att lugna och trösta på ett sätt som ingen, inte ens barnets föräldrar, klarade. Och jag kände att min omtanke och kärlek till det här barnet var ömsesidig. Det var inte många som såg det men den ungen hade ett hjärta av guld, var väldigt varm och omtänksam. 
Jag ville egentligen jobba med annat men jag var fast med dessa barn och ungdomar. Jag kände mig väldigt hemma där, med dom, och nu förstår jag varför.

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2010-12-29 22:59:41 följande:div>Min mamma brukade slänga ur sig att "Du har nog sån där damp" förr om åren (hon och jag bråkade nästan konstant). Men nu, då jag förhoppningsvis ska utredas är hon plötsligt skeptisk. När jag berättade för henne om några av mina "handikapp" sa hon: Men sån är ju jag också, det är inget fel på det. Nä, om man inte lider av det så behöver det inte ses som något fel men jag lider, för att inte nämna hur mycket jag lidit under min uppväxt, i tonåren och ja, jag lider fortfarande även om jag inte känner mig hälften så vilsen som jag gjort tidigare. 

Förutom mamma är det väl en 4-5 personer till som vet om detta. Ingen av dom har ifrågasatt varför jag vill utredas. Sambon och två av mina närmaste vänner höjde inte ens på ögonbrynen. Reaktionen var mer av lättnad från dom, som om dom misstänkt detta länge men inte velat påpeka det och kände lättnad nu när jag äntligen kommit underfund med det själv. Visst, sambon har påpekat, kommit med små skämtsamma antydningar om ADHD tidigare men det är inget jag tagit på allvar. Jag har redan gjort resan inom psyk, fått några diagnoser tilldelade mig så jag tänkte väl att det var det som var min lott, that´s it. 

Men när jag tänker tillbaka nu, så kanske det inte var en tillfällighet att jag fick jobb som personlig assistent åt ett ADHD-barn och ÄLSKADE det. Det här barnet och jag "klickade" på ett nästan magiskt sätt. Utan att jag förstod varför, utan någon som helst kunskap eller erfarenhet på området förstod jag det här barnet, kunde förutsäga när utbrotten skulle komma, hade en förmåga att lugna och trösta på ett sätt som ingen, inte ens barnets föräldrar, klarade. Och jag kände att min omtanke och kärlek till det här barnet var ömsesidig. Det var inte många som såg det men den ungen hade ett hjärta av guld, var väldigt varm och omtänksam. 
Jag ville egentligen jobba med annat men jag var fast med dessa barn och ungdomar. Jag kände mig väldigt hemma där, med dom, och nu förstår jag varför.div>Oh ny insikt: Det kanske var den organiserade och strukturerade miljön ihop med "likasinnade" jag trivdes i? d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-surprised.gif" border="0" alt="Förvånad">