Sökning: d
|
-
des" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-yell.gif" loading="lazy" border="0" alt="Skrikandes">
-
urk, känner igen mig i en hel del i listan. killen jag väntar barn med och som inte längre bor kvar tycker jag har adhd. skulle nog påstå att han lider av några punkter på listan också vilket gör att vi två totalt krockar. för mig är allt svart eller vitt. vi går om varandra. blir mest att han tycker jag försatt oss i situationer medan jag anser att det är hans fel. massa pajkastning. moment 22. totalt värdelöst.
jag är väldigt arg över att vi inte kan komunisera. har inte haft så här svårt att komunisera tidigare med någon. hade högsta betyg i alla ämnen utom några få som jag hade 4 eller 4+ i. händig, initiativfull, företagare idag. dock så är jag något asocial eller rättare sagt. social men kanske något översocial samtidigt som jag inte direkt byggt någon social struktur kring vänner. älskar rutiner, raka tydliga svar. värsta jag vet me halvgåtor eller att läsa mellan raderna. det där med att starta saker och inte avsluta. jag kan avsluta och avslutar det mesta nästan allt faktiskt. däremot tar det emot att starta saker. får dra mig till skrivborder för att tex fakturera, besvara mail. det är riktigt jobbigt att ha det så. det gäller ju hemmet också. disk, tvätt, matlagning, städ... tur att man kan anlita städhjälp... huhum.
för mig är det egentligen viktigt att ha honom med mig o bredvid mig. ett stöd, en vän, som känner mig, drar igång mig, älskar mig för den jag är. samtidigt så är han så förbannat jobbig själv så jag orkar inte stå ut. hans liv är så problemfyllt. vissa saker känns bara så onödigt att han berättar för mig. att han dessutom säger att han tycker jag har adhd (ingen läkare) på ett sätt eller i en situation när det är onödigt gör ju inte att man glatt håller med heller. inte när det känns som det används mot en.
känns som han tycker han e felfri o jag fylld av fel o allt e mitt fel brukar han dessutom tillägga. till saken hör ju hans stormiga liv som jag knappast tror någon skulle stå ut med. så det är ju sjukt svårt att avgöra om det är ADHD eller man bara e trött på han o hans ryggsäck.
har det bra själv utan honom men saknar vårt fina när det är bra. tyvärr är det från stund till stund/dag till dag mellan bra o dåligt.
vem skulle inte bli irriterad om man inte får svar när man ringer o svaret kommer ca 6 timmar senare och man sedan frågor varför det dröjer med svar o varför han inte svarar direkt o svaret är "jag är upptagen" med vad? vilar, pratar i telefon, (ps. så bor han hos sitt x). det just snyggt. grrrr bäst jag inte skriver mer... jagar bara upp mig. -
Jag upptäckt ett par rastlöshetssymtom hos mig själv som jag undrar om det är fler som "lider" av.
Bl.a när jag äter så kan jag inte sitta rakt upp och ner och bara äta. Om jag inte har middagssällskap så att jag kan samtala mig igenom det tråkiga (som jag tycker det är att äta), måste jag äta framför tvn, vid datorn eller läsa en tidning samtidigt.
När jag går på toa kan jag inte bara sitta. Nr 1 eller 2 spelar ingen roll. Då ska det bytas toarulle, slänga den gamla, plocka upp något skräp samtidigt som jag sitter på toan. Att kissa tar vad? en 5-10 sek, men det spelar ingen roll, jag MÅSTE göra något annat under tiden.
När jag borstar tänderna kan jag samtidigt ta fram en pincett och plocka ögonbrynen. Det blir inte bra men eftersom jag finner det så tråkigt att bara stå där och borsta tänderna måste jag göra något annat. Ibland springer jag runt i huset och plockstädar lite under tiden som jag borstar tänderna.
Och precis när jag satt mig till bords, när jag sätter mig på toaletten eller när jag börjar borsta tänderna drar min hjärna igång, söker och scannar efter något i närheten, något mer att göra för att döva tristessen. Tankarna far runt i 180, "måste göra något, måste hitta något NU, tråkigt, tråkigt"
Och igår när jag skulle gå gå och lägga mig kom jag på att jag inte har någon intressant bok att läsa längre. Jag läser annars flera böcker parallelt med varandra men nu är alltså alla utlästa. Jag fick nästan som panik. Det är en omöjlighet för mig att bara krypa i säng och göra ingenting. Jag måste läsa eller se på film innan, något som dövar hjärnan ordentligt, så att jag sedan somnar av ren utmattning. Datorn hade jag precis stängt av och orkade inte starta den igen så det slutade med att jag låg i sängen och knappade på min mobil i drygt två timmar och tydligen hade det väckt och stört sambon men han hade inte bemödat sig med att säga något i natt, han vet ju dessutom om mina problem.
Så det här med simultankapaciteten, att inte kunna göra flera saker samtidigt... jag ser inte skillnaden riktigt. Jag MÅSTE göra flera saker samtidigt, kan inte göra en sak i taget lugnt och metodiskt. Är det simultankapacitet? För å andra sidan klarar jag ju inte av när det är mycket eller för många intryck på en och samma gång, eller om ljudnivån där jag befinner mig är för hög, jag blir ångestfylld och reagerar med ilska då för det känns som om alla intryck håller på att ta över båda min kropp och mitt huvud.
Jag tror jag håller på att sjunka neråt igen. Det började redan lite sent igår natt och idag har jag (som under mina bra perioder är Dr Jekyll och Mr Hyde) BARA varit Mr Hyde. Jag har varit tvungen att ha så nedsläckt omkring mig som möjligt för ljuset från lamporna har gjort ont i ögonen idag. Minsta ljud har stört mig. Ungarnas skrik, sambons klampande steg när han går, tvn. Jag började göra marsipanfigurer med äldsta dottern men hann knappt börja förrän jag kände mig uttråkad, blev sedan irriterad och slängde ifrån mig marsipanen vilket sambon såg och gav mig en blick och suckade högt.
Så.... idag har varit en sådan dag då jag verkligen lidit av mina tillkortakommanden, då jag känt mig som en urusel sambo och mamma (jag gick inte upp förrän runt kl 13), har inte orkat lyfta ett finger, inte orkat leka eller vara med barnen utan har bara velat stänga in mig i ett tyst och mörkt rum. Men en sådan plats finns inte här, åtminstone inte när ungarna är vakna. Jag skrikit, svurit, haft ångest och panikkänslor. Jag hatar dessa dagar. Jag hatar mig själv dessa dagar. Och om det är ADHD jag har så hatar jag den också. Vad det än är så är det jävligt jobbigt att inte bara kunna fungera som normalt folk.
"Har du tagit din medicin?" undrade sambon när jag låg utslagen på soffan tidigare idag. Som om det skulle spela någon roll? Sertralinet hjälper ju inte ett skit mot mina ADHD-tendenser, mot min irritation, ljud och ljuskänslighet. Nä, dom dåliga perioderna suger verkligen. SUGER!
-
<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2010-12-29 03:01:19 följande:div>Jag upptäckt ett par rastlöshetssymtom hos mig själv som jag undrar om det är fler som "lider" av.
Bl.a när jag äter så kan jag inte sitta rakt upp och ner och bara äta. Om jag inte har middagssällskap så att jag kan samtala mig igenom det tråkiga (som jag tycker det är att äta), måste jag äta framför tvn, vid datorn eller läsa en tidning samtidigt.
När jag går på toa kan jag inte bara sitta. Nr 1 eller 2 spelar ingen roll. Då ska det bytas toarulle, slänga den gamla, plocka upp något skräp samtidigt som jag sitter på toan. Att kissa tar vad? en 5-10 sek, men det spelar ingen roll, jag MÅSTE göra något annat under tiden.
När jag borstar tänderna kan jag samtidigt ta fram en pincett och plocka ögonbrynen. Det blir inte bra men eftersom jag finner det så tråkigt att bara stå där och borsta tänderna måste jag göra något annat. Ibland springer jag runt i huset och plockstädar lite under tiden som jag borstar tänderna.
Och precis när jag satt mig till bords, när jag sätter mig på toaletten eller när jag börjar borsta tänderna drar min hjärna igång, söker och scannar efter något i närheten, något mer att göra för att döva tristessen. Tankarna far runt i 180, "måste göra något, måste hitta något NU, tråkigt, tråkigt"
Och igår när jag skulle gå gå och lägga mig kom jag på att jag inte har någon intressant bok att läsa längre. Jag läser annars flera böcker parallelt med varandra men nu är alltså alla utlästa. Jag fick nästan som panik. Det är en omöjlighet för mig att bara krypa i säng och göra ingenting. Jag måste läsa eller se på film innan, något som dövar hjärnan ordentligt, så att jag sedan somnar av ren utmattning. Datorn hade jag precis stängt av och orkade inte starta den igen så det slutade med att jag låg i sängen och knappade på min mobil i drygt två timmar och tydligen hade det väckt och stört sambon men han hade inte bemödat sig med att säga något i natt, han vet ju dessutom om mina problem.
Så det här med simultankapaciteten, att inte kunna göra flera saker samtidigt... jag ser inte skillnaden riktigt. Jag MÅSTE göra flera saker samtidigt, kan inte göra en sak i taget lugnt och metodiskt. Är det simultankapacitet? För å andra sidan klarar jag ju inte av när det är mycket eller för många intryck på en och samma gång, eller om ljudnivån där jag befinner mig är för hög, jag blir ångestfylld och reagerar med ilska då för det känns som om alla intryck håller på att ta över båda min kropp och mitt huvud.
Jag tror jag håller på att sjunka neråt igen. Det började redan lite sent igår natt och idag har jag (som under mina bra perioder är Dr Jekyll och Mr Hyde) BARA varit Mr Hyde. Jag har varit tvungen att ha så nedsläckt omkring mig som möjligt för ljuset från lamporna har gjort ont i ögonen idag. Minsta ljud har stört mig. Ungarnas skrik, sambons klampande steg när han går, tvn. Jag började göra marsipanfigurer med äldsta dottern men hann knappt börja förrän jag kände mig uttråkad, blev sedan irriterad och slängde ifrån mig marsipanen vilket sambon såg och gav mig en blick och suckade högt.
Så.... idag har varit en sådan dag då jag verkligen lidit av mina tillkortakommanden, då jag känt mig som en urusel sambo och mamma (jag gick inte upp förrän runt kl 13), har inte orkat lyfta ett finger, inte orkat leka eller vara med barnen utan har bara velat stänga in mig i ett tyst och mörkt rum. Men en sådan plats finns inte här, åtminstone inte när ungarna är vakna. Jag skrikit, svurit, haft ångest och panikkänslor. Jag hatar dessa dagar. Jag hatar mig själv dessa dagar. Och om det är ADHD jag har så hatar jag den också. Vad det än är så är det jävligt jobbigt att inte bara kunna fungera som normalt folk.
"Har du tagit din medicin?" undrade sambon när jag låg utslagen på soffan tidigare idag. Som om det skulle spela någon roll? Sertralinet hjälper ju inte ett skit mot mina ADHD-tendenser, mot min irritation, ljud och ljuskänslighet. Nä, dom dåliga perioderna suger verkligen. SUGER! div>Jag har nog inte så mycket järn i elden i huvudet, men om jag ska äta då däremot, så måste jag sitta framför tv/datorn, annars får jag inte ner någonting.
Beklagar att du får sånna dagar och naturligtvis hjälper inte medicinen mot det. Är din sambo förstående annars ? Det blir ju inte bättre av att han slänger blickar och frågar dig om medicinen. -
feeeling like a dork!
haft mensvärk å spänd mage nu i några dagar, mycket och ont mest på kvällen, trcker i rumpan och magmåttet har inte ändrats sen v 28....blev orolig i måndags då bm sa detta ska tillbkaa dit på måndag för nya mått å har protein i urinet som hon ska kolla upp...
jag är superstressad över detta och orolig å ja allt...fastän bm sa att inte oroa mig...men min dumma hjärna vill inte lyssna...
så idag ringde jag spec mödravården..å nu ville hon att jag ska åka in på fl så dom får kolla så jag slipper oroa mig...men min erfarenhet av fl sist jag var där är hemsk! dom lyssnade inte och tog sig inte tid. jag försökte få en tid hit till spec mödra men dom hade bara vanliga rutinULtra ljuds läkaren där så dom hade visst inte tid....
ont i huvudet, svider mellan benen å mensvärk...stress symptom? tror det..:/
<div id="forummessagefooter">Elias våran solstråle 2008-03-27div> -
<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2010-12-29 03:01:19 följande:div>Jag upptäckt ett par rastlöshetssymtom hos mig själv som jag undrar om det är fler som "lider" av.
Bl.a när jag äter så kan jag inte sitta rakt upp och ner och bara äta. Om jag inte har middagssällskap så att jag kan samtala mig igenom det tråkiga (som jag tycker det är att äta), måste jag äta framför tvn, vid datorn eller läsa en tidning samtidigt.
När jag går på toa kan jag inte bara sitta. Nr 1 eller 2 spelar ingen roll. Då ska det bytas toarulle, slänga den gamla, plocka upp något skräp samtidigt som jag sitter på toan. Att kissa tar vad? en 5-10 sek, men det spelar ingen roll, jag MÅSTE göra något annat under tiden.
När jag borstar tänderna kan jag samtidigt ta fram en pincett och plocka ögonbrynen. Det blir inte bra men eftersom jag finner det så tråkigt att bara stå där och borsta tänderna måste jag göra något annat. Ibland springer jag runt i huset och plockstädar lite under tiden som jag borstar tänderna.
Och precis när jag satt mig till bords, när jag sätter mig på toaletten eller när jag börjar borsta tänderna drar min hjärna igång, söker och scannar efter något i närheten, något mer att göra för att döva tristessen. Tankarna far runt i 180, "måste göra något, måste hitta något NU, tråkigt, tråkigt"
Och igår när jag skulle gå gå och lägga mig kom jag på att jag inte har någon intressant bok att läsa längre. Jag läser annars flera böcker parallelt med varandra men nu är alltså alla utlästa. Jag fick nästan som panik. Det är en omöjlighet för mig att bara krypa i säng och göra ingenting. Jag måste läsa eller se på film innan, något som dövar hjärnan ordentligt, så att jag sedan somnar av ren utmattning. Datorn hade jag precis stängt av och orkade inte starta den igen så det slutade med att jag låg i sängen och knappade på min mobil i drygt två timmar och tydligen hade det väckt och stört sambon men han hade inte bemödat sig med att säga något i natt, han vet ju dessutom om mina problem.
Så det här med simultankapaciteten, att inte kunna göra flera saker samtidigt... jag ser inte skillnaden riktigt. Jag MÅSTE göra flera saker samtidigt, kan inte göra en sak i taget lugnt och metodiskt. Är det simultankapacitet? För å andra sidan klarar jag ju inte av när det är mycket eller för många intryck på en och samma gång, eller om ljudnivån där jag befinner mig är för hög, jag blir ångestfylld och reagerar med ilska då för det känns som om alla intryck håller på att ta över båda min kropp och mitt huvud.
Jag tror jag håller på att sjunka neråt igen. Det började redan lite sent igår natt och idag har jag (som under mina bra perioder är Dr Jekyll och Mr Hyde) BARA varit Mr Hyde. Jag har varit tvungen att ha så nedsläckt omkring mig som möjligt för ljuset från lamporna har gjort ont i ögonen idag. Minsta ljud har stört mig. Ungarnas skrik, sambons klampande steg när han går, tvn. Jag började göra marsipanfigurer med äldsta dottern men hann knappt börja förrän jag kände mig uttråkad, blev sedan irriterad och slängde ifrån mig marsipanen vilket sambon såg och gav mig en blick och suckade högt.
Så.... idag har varit en sådan dag då jag verkligen lidit av mina tillkortakommanden, då jag känt mig som en urusel sambo och mamma (jag gick inte upp förrän runt kl 13), har inte orkat lyfta ett finger, inte orkat leka eller vara med barnen utan har bara velat stänga in mig i ett tyst och mörkt rum. Men en sådan plats finns inte här, åtminstone inte när ungarna är vakna. Jag skrikit, svurit, haft ångest och panikkänslor. Jag hatar dessa dagar. Jag hatar mig själv dessa dagar. Och om det är ADHD jag har så hatar jag den också. Vad det än är så är det jävligt jobbigt att inte bara kunna fungera som normalt folk.
"Har du tagit din medicin?" undrade sambon när jag låg utslagen på soffan tidigare idag. Som om det skulle spela någon roll? Sertralinet hjälper ju inte ett skit mot mina ADHD-tendenser, mot min irritation, ljud och ljuskänslighet. Nä, dom dåliga perioderna suger verkligen. SUGER! div>Men herregud, du skriver som att du vore jag... O gissa när min dermatillomani gör sig som mest påmind? Jo hela tiden! När jag sitter på toa, när jag gör VAD SOM HELST, jag bara MÅSTE göra något och jag ser helt fruktansvärd ut!!! Jag har ca 15 blödande sår i ansiktet! Och jag har också sjunkit... Fy fan alltså. Och jag medicinerar både mot ADHD och depression/social fobi/tvång... Har dessutom under en period tagit långt mycket mer ADHD-medicin än vad jag ska. Men vad ska man göra när man är desperat? När man har måsten som man haft över jul? Grrr...
Hoppas att dagen idag blir bättre iallafall. Har just kletat på tre lager underlagskräm och puder. Förkyld är jag också och får gå på toa minst tre gånger i timmen. Man kan ju bli tokig för mindre... -
<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2010-12-29 03:01:19 följande:div>Jag upptäckt ett par rastlöshetssymtom hos mig själv som jag undrar om det är fler som "lider" av.
Bl.a när jag äter så kan jag inte sitta rakt upp och ner och bara äta. Om jag inte har middagssällskap så att jag kan samtala mig igenom det tråkiga (som jag tycker det är att äta), måste jag äta framför tvn, vid datorn eller läsa en tidning samtidigt.
När jag går på toa kan jag inte bara sitta. Nr 1 eller 2 spelar ingen roll. Då ska det bytas toarulle, slänga den gamla, plocka upp något skräp samtidigt som jag sitter på toan. Att kissa tar vad? en 5-10 sek, men det spelar ingen roll, jag MÅSTE göra något annat under tiden. div>Oj oj, känner verkligen igen mig.
Har också svårt att göra en sak i sänder. Kan inte äta utan att läsa tidningen eller se på TV, gå på toa utan att ta med mig min telefon att spela spel på eller något att läsa, måste titta på TV en stund innan jag somnar för att komma till ro, även om det är sent!
Min son fick en ADHD diagnos för ett par år sedan, under utredningen fick jag frågan om det fanns i familjen, jag sa nej, för det var inget som jag hade hört talas om. Visste heller inte riktigt vad ADHD innebar.
När jag började läsa på om detta så kändes det som om jag fick en riktig käftsmäll. Ju mer jag lärde mig, desto djupare sjönk jag ner i en depression. Kunskapen om ADHD blev en beskrivning av mig själv på ett träffande sätt.
Min hjärna går alltid i 180, men väldigt lite blir gjort. Har alltid haft problem med den del saker, ja de flesta sakerna som strulmaja har sammanställt på sin lista ovan stämmer in på mig, nästan lite väl träffande.
Håller nu på med en utredning, men det lär ta lite tid på grund av brist på resurser!
Känns ändå som jag blivit bestulen på större delen av livet. -
<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (Under utredning) skrev 2010-12-29 11:18:12 följande:div>
Oj oj, känner verkligen igen mig.
Har också svårt att göra en sak i sänder. Kan inte äta utan att läsa tidningen eller se på TV, gå på toa utan att ta med mig min telefon att spela spel på eller något att läsa, måste titta på TV en stund innan jag somnar för att komma till ro, även om det är sent!
Min son fick en ADHD diagnos för ett par år sedan, under utredningen fick jag frågan om det fanns i familjen, jag sa nej, för det var inget som jag hade hört talas om. Visste heller inte riktigt vad ADHD innebar.
När jag började läsa på om detta så kändes det som om jag fick en riktig käftsmäll. Ju mer jag lärde mig, desto djupare sjönk jag ner i en depression. Kunskapen om ADHD blev en beskrivning av mig själv på ett träffande sätt.
Min hjärna går alltid i 180, men väldigt lite blir gjort. Har alltid haft problem med den del saker, ja de flesta sakerna som strulmaja har sammanställt på sin lista ovan stämmer in på mig, nästan lite väl träffande.
Håller nu på med en utredning, men det lär ta lite tid på grund av brist på resurser!
Känns ändå som jag blivit bestulen på större delen av livet.
div>Usch, jag känner igen mig så jag nästan gråter. Jag har också gått in i någon form av depression p.g.a. att jag förstått vad mitt problem är. Känner mig också bestulen på saker i livet, upplevelser jag inte kunnat få, aktiviteter jag inte deltagit i, gemenskap jag alltid stått utanför, studier och karriär som fortfarande väntar på att jag ska ta tag i det. :(
strulmaja - är också likadan. har jättesvårt att lägga tid och fokus på att t.ex. sitta och bara äta, jag måste pyssla med ngt samtidigt. Som liten var det kalletidningar, nu är det dator eller tv:n. Försvinner ofta från bordet om jag har middagssällskap för att jag kommer på ngt som jag MÅSTE göra, sen är jag tillbaka igen and so on. Har också en konstig grej för mig vid maten, och det är att jag helst vill krypa upp med benen och fötterna på stolen, typ sitta i skräddarställning och äta. Funkar hemma, men knappast på restaurang.dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" width="15" height="15" loading="lazy">
Tack alla för att ni bryr er förresten, är dålig på att svara men läser!
PUSS -
Jag vet inte vad som är värst med att ha fått en diagnos. Mest är det att min omgivning inte vill ta in ordet funktionshinder!! de tror inte jag har de problem som jag säger, vet inte vad jag ska göra för att de ska förstå. Jag har slutat prata om hur jag mår. Den enda som verkligen förstår är min man som lever med mig varje dag, som ser mina bekymmer. Förutom ADD lider jag oxå av deppressiv personlighetstörning så därför är jag ofta deppig.
Mina största funderingar är hur mitt liv kommer se ut från och med nu?? jobbar ni alla? pluggar? sjukskrivna? -
<div class="quote"><div class="quote-nick">PINK666 skrev 2010-12-29 17:11:52 följande:div>Jag vet inte vad som är värst med att ha fått en diagnos. Mest är det att min omgivning inte vill ta in ordet funktionshinder!! de tror inte jag har de problem som jag säger, vet inte vad jag ska göra för att de ska förstå. Jag har slutat prata om hur jag mår. Den enda som verkligen förstår är min man som lever med mig varje dag, som ser mina bekymmer. Förutom ADD lider jag oxå av deppressiv personlighetstörning så därför är jag ofta deppig.
Mina största funderingar är hur mitt liv kommer se ut från och med nu?? jobbar ni alla? pluggar? sjukskrivna? div>Nu har jag visserligen ingen diagnos än, men jag känner igen mig så VÄL i det där.
ALLA som man vågat yppa något om detta till är superskeptiska, utom just mina föräldrar och sen mest av allt min sambo som lever med mig och ser mina svårigheter varje dag - han tror mig verkligen. Mina svärföräldrar kontrade med "jamen vi är ju alla så olika, vissa tycker om att vara i tid till saker och andra kommer sent" när jag förklarade mina problem med att jag måste ha sån enorm tidsmarginal för att klara av saker eftersom jag är så dålig på planering och vilka problem jag får om planerna oförutsett ändras. De jämför med "vanliga" människor som blir lite bekymrade av små gupp i vägen medan jag själv får ångestattacker och blir jätteuppstressad över skitsaker rent ut sagt. Bara för att jag är så H09374W4LVETISKT bra på att dölja mina bekymmer och uppträda som en "normal" människa så kan människor inte ta in att jag har det svårt. Någon annan frågade; "jaha, men vad vill du få ut av en eventuell diagnos då?". Ja, vad vill jag få ut? En förklaring på mitt konstiga beteende och att jag alltid mått som jag gör och alltid haft dessa problem.
Just dessa funktionshinder är så galet stigmatiserade, människor skriver gärna under på att man är lite udda eller att man har problem, men de vill ta mig tusan inte "unna" en en diagnos, för det tycker de liksom är på modet eller nå'nting. Shit vad jag urladdar nu men jag har varit så arg och deppig på senare tid över det här, min största tröst är att min sambo verkligen "tror" mig, han är lika övertygad som jag över att detta är vad jag lider av, han har läst på en hel del och är väldigt insatt. Min mamma har också läst på och hon sa "ja, nu faller ju saker på plats..."