ADD symptom hos vuxna

Jag undrar om någon känner igen sig i kraftiga humörsvägningar?

Igår/Inatt var jag självmordsbenägen (Jag är deprimerad och får ångest)
grät och kunde inte sova när jag försökte och satt bara vid datorn hela dagen.
Idag är jag pigg (trots 3½timmars sömn!) effektiv och social!

När min mor skulle hämta mig innan jul från min lägenhet, så dök hon ej upp i tid.
Jag blev skitarg, och låste ytterdörren och släckte lamporna.
Mamma kom 30 min senare än överenskommet, hon plingade och knackade - och jag öppnade inte för henne.
Jag fastnade i min egen värld.
Det här höll på i 2 dagar till. Under 2 dagar ringde mina föräldrar mig flera gånger om dagen (jag svarade inte) och kom ett par gånger och knackade och ropade.

Jag är som en lysknapp, och ändrades plötsligt helt och ringde min familj!

Känner någon igen sig??

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (19) skrev 2010-12-30 11:33:02 följande:div>Jag undrar om någon känner igen sig i kraftiga humörsvägningar?

Igår/Inatt var jag självmordsbenägen (Jag är deprimerad och får ångest)
grät och kunde inte sova när jag försökte och satt bara vid datorn hela dagen.
Idag är jag pigg (trots 3½timmars sömn!) effektiv och social!

När min mor skulle hämta mig innan jul från min lägenhet, så dök hon ej upp i tid.
Jag blev skitarg, och låste ytterdörren och släckte lamporna.
Mamma kom 30 min senare än överenskommet, hon plingade och knackade - och jag öppnade inte för henne.
Jag fastnade i min egen värld.
Det här höll på i 2 dagar till. Under 2 dagar ringde mina föräldrar mig flera gånger om dagen (jag svarade inte) och kom ett par gånger och knackade och ropade.

Jag är som en lysknapp, och ändrades plötsligt helt och ringde min familj!

Känner någon igen sig??div>Hej vännen!
Om jag tänker tillbaka till mina tonår så kan jag känna igen lite av det beteendet, men det var mest i förhållanden jag höll på så. Otroligt dramatisk och ställde till problem även om det egentligen inte fanns några problem, typ för att det började bli tråkigt och jag behövde röra om lite i grytan. Sen kunde jag ångra mig, eller så var allt som bortblåst strax efter.

Blir verkligen ledsen av att höra hur du och andra i tråden mår, att ni känner att ni inte vill leva - skulle så gärna hjälpa om jag kunde, vet bara inte hur. Kan bara erbjuda stöd och säga att ni är INTE ENSAMMA i era svårigheter. Vi är alla här!!!

Jag har alltid funderat över en sak, och det är att jag är den totala motsatsen till långsint - så till den grad att jag låter mig trampas på. Jag kan bli osams med någon och verkligen sårad över vad den personen har gjort, men strax därpå har jag GLÖMT vad allt handlade om och vad personen sagt, och därmed har jag lätt för att "bli vän" igen, fastän jag vet med mig att jag blivit sårad - jag kommer bara inte ihåg hur. Det där jäkla minnet alltså, så sjukt dåligt så jag vet inte vad.
Detta märks ofta när jag och min sambo argumenterar, jag kan ha känslan av att han sagt en viss sak eller gjort en viss sak tidigare, men när han säger "ja, men säg då ett enda tillfälle då jag gjort xxx eller sagt xxxx" - då blir det helt blankt, trots att jag vet att han har gjort det.
Snurrigt.

Strulmaja: Ok, jag har inte hunnit plöja hela tråden än så jag hade missat att RLS hade nämnts. Var mest euforisk över trådstartarens lista i början. En av de bästa jag sett, och ett fantastiskt initiativ. Tänkte att former av de vanligaste samsjukligheterna ev också skulle kunna platsa där. Lite som de symptom som är listade men under andra rubriken "som inte finns hos alla". Fast kanske änå en nu rubrik, eftersom det inte är symptom på ADD/ADHD/AS utan en relaterad åkomma. Problemet med sådan samsjuklighet är att sjukvården älskar att leta efter ETT problem. Har man hittat det så är allting klappat och klart....... inte. T ex ger RLS sömnproblem som i sin tur ger dålig koncentration och gör att man inte fungerar normalt. Då tar man det lätt som hela förklaringen och glömmer att åtgärda det som är ännu viktigare och det finns en bakomliggande ADD som hos mig.
Nu är ju som tur var många specialistenheter inom psykiatrin så duktiga numer att de ser sånt. Men det finns ju fortfarande många som råkat ut för mindre duktiga specialister. Och i primärvården är sådana feldiagnoser mer regel än undantag tyvärr... tror jag. Jag tror de allra flesta som diagnosticeras först har fått gå ett antal vändor till vårdcentralen för att komma hem med depression, GAD, utbrändhet, RLS, dyngsrytmfel som åtgärdas med melatonin mm, innan de så småningom får sin ADHD diagnos.

Anonym ADD: Kul att mitt inlägg hade lite possitiv effekt. Och klart att jag har rätt dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> . Vi ADD/ADHDare har ju alltid rätt dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> Skämt å sido, så har jag blivit förundrad över hur empatiska och trevliga de flesta ADD/ADHDare är. Vet inte om det finns vetenskapliga belägg för att det är så. Själv är jag chockad över hur stor skilnaden är mot neurotypiska människor vilka jag ofta upplever som väldigt emotionellt frånkopplade/känslokalla. Visst kan vi vara jobbiga, men vi bryr oss. Tycker det känns så hmmmm..... "helande" (i brist på bättre ord), att ta del av den goda stämningen här.

Trådstartaren: Tack för att du startat och bidragit med så mycket i denna tråd! Vem är jag. Hmm. Kille (faktiskt, är ju mest tjejer här) ca 40år. Fick diagnos ADHD-PI för inte så länge sedan (alltså ADD vad jag förstått är den vanligare men inte officiellt accepterade termen). Var lite udda ända sedan barndom, men hyffsat lycklig. Klarade mig utan större problem genom skola och univeristet pga att jag hade extremt lätt för det. Blev dock inte speciellt bra, för jag hade ju alldrig läst en hel kursbok. Men vuxenlivet har varit förbenat krångligt. Framför allt att sköta jobb på ett bra sätt. Blivit många olika yrken och arbetsplatser. Relationer har också alltid krashat förr eller senare. Mitt stora problem är att hålla fokus och göra det jag ska göra. Tröttnar, hittar annat mer intressant, sitter och konverserar med någon imaginär person, t es förklarar för Fredrik Reinfelt hur man borde lösa bostadsproblemen i storstäderna, och varför dagens prisnivå på bostäder inte är hållbar på sikt, varför vice riksbankschefen P O Engström har fel när han säger att prisnivån inte är ett problem, och att räntan inte bör höjas, och hur man skule kunna lösa hela rasket på 3 år.
Har för tillfället problem med depression. Hjärnan liksom stänger ner när det blivit för mycket under en lång tid. Egentligen känner jag inte några "svarta tankar" och har aldrig gjort. Svårt att acceptera diagnosen depression. Har mest ångest över att inte fungera normalt och att saker helatiden "skiter" sig. Får väldigt dålig självbild. Ber om ursäkt för mig själv jämt och väldigt självkritisk. Mer symtomen som gråtmildhet och avstängdhet och att man isolerar sig som är depressionen. Tankarna är mer ångest. Lite konstigt, jag brukar faktiskt vara väldigt positiv i tankarna, men det hjälper ju föga när räkningarna ändå hamnar hos fogden för att man glömmer att betala dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy">
Just nu tycker jag att jag är i den situationen att jag har förstått det mesta av vad som inte är neurotypiskt i min hjärna. Konstiga beteende mm och hur saker hänger ihop. Letar dock fortfarande lite pusselbitar kring vad som är ADD och vissa andra delar hos mig som kanske mer är okonstruktivt beteende eller sämre anpassad personlighet. Och visst, jag känner igen mig i extremt mycket av det ni andra har bidragit med (förutom PMS då dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> . Men små saker skiljer, och jag tycker det är väldigt tydligt att AD(H)D trotts allt kan vara väldigt olika för oss. Visst är det en helt underbar känsla att känna igen, och förstå saker hos andra. Man får en förståelse för hur man fungerar och en trygghet av kunskapen och gemenskapen. Tycker dock att det är minst lika givande att hitta egenskaper som kan tillföras personlighet mer än ADD. Kanske för att det finns större chans att förbättra de "felen". Själv är jag t ex extremt omständig, konflikträdd, perfektionist (i ordets sämre mening), och uppskjutare (prokrastinerare - gör saker alldeles för sent) och överempatisk (alldeles känslig för mitt eget bästa). Vad jag har lyckats klura mig till är det personlighetsdrag som uppkommit mycket pga ADDn, MEN som faktiskt går att jobba med och förändra till det bättre (så att jag själv trivs bättre med mitt liv). Men där är jag som sagt inte riktigt klar än.

Har någon av er klurat lite på var gränsen går mellan er diagnos, och ev andra aspekter på er personlighet som ställer till problem? Skulle vara intressant att höra. Jag tror faktiskt det ligger lite in vad som sades här tidigare av någon som uppfattades som ett forumtroll. Är inte så säkert på att det var så illa menat. Nämligen att det kan vara lätt för vissa att käna igen sig i listan med symptom. För det är det ju. Bara att vi som har eller får diagnos har sådana problem att det ställer till det i livet för oss. Men sedan om man får diagnosen, ska man nog vara lite försiktig med att skylla alla sina problem på den. Alla våra problem är ju inte kopplade till diagnosen. Och även om de har uppkommit pga diagnosen, t ex dålig självbild, så betyder det inte automatiskt att det inte kan åtgärdas. Diagnosen i sig går inte att bota, men flera problem framför allt med vårat beteende kan vi jobba med, och kanske helt fixa.

Tja det var lite om vem jag är, och vad jag har för tankar om ämnet. Tror att det beror väldigt mycket på var man är i processen, vilka frågor och tankar man har. När man precis insett att man har problem, och hittar "listan" som stämmer klockrent, börjar man klura på symptom och förstå att det kan vara AD(H)D. Sedan rör frågorna att hitta vård och frågor om utredning. Sedan direkt efter diagnos är det mest aktuella samtalsämnet medicinering mm. Efter ett tag börjar terapi kanske bli aktuellt. Jag känner väl att jag tagit mig så här långt nu, och börjar försöka se lite mer nyanserat på allt. Förut gick all kraft åt att hitta felet och få tid i vården. Nu är jag glad över att äntligen ha en diagnos, men inser att jag måste hitta sätt att jobba med mig själv. Medicinering kan kanske hjälpa en del (har inte kännt så mycket effekt än), men jag har ingen illusion om att jag blir mindre perfektionist för att jag knaprar concerta. Att jag inte kan lämna ifrån mig ett jobb för att jag inte är nöjd med mitt eget arbete (trots att det är total overkill) grundar sig i viss mån i dålig självkänsla pga ADD problem. Men det är ett inlärt beteende som inte kommer att försvinna av sig själv.

Sorry för det långa inlägget. Omständig det är jag..... + att jag alltid ber om ursäkt för sånt jag gör dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (Drutten-ADD) skrev 2010-12-30 14:25:11 följande:div>

Strulmaja: Ok, jag har inte hunnit plöja hela tråden än så jag hade missat att RLS hade nämnts. Var mest euforisk över trådstartarens lista i början. En av de bästa jag sett, och ett fantastiskt initiativ. Tänkte att former av de vanligaste samsjukligheterna ev också skulle kunna platsa där. Lite som de symptom som är listade men under andra rubriken "som inte finns hos alla". Fast kanske änå en nu rubrik, eftersom det inte är symptom på ADD/ADHD/AS utan en relaterad åkomma. Problemet med sådan samsjuklighet är att sjukvården älskar att leta efter ETT problem. Har man hittat det så är allting klappat och klart....... inte. T ex ger RLS sömnproblem som i sin tur ger dålig koncentration och gör att man inte fungerar normalt. Då tar man det lätt som hela förklaringen och glömmer att åtgärda det som är ännu viktigare och det finns en bakomliggande ADD som hos mig.
Nu är ju som tur var många specialistenheter inom psykiatrin så duktiga numer att de ser sånt. Men det finns ju fortfarande många som råkat ut för mindre duktiga specialister. Och i primärvården är sådana feldiagnoser mer regel än undantag tyvärr... tror jag. Jag tror de allra flesta som diagnosticeras först har fått gå ett antal vändor till vårdcentralen för att komma hem med depression, GAD, utbrändhet, RLS, dyngsrytmfel som åtgärdas med melatonin mm, innan de så småningom får sin ADHD diagnos.

Anonym ADD: Kul att mitt inlägg hade lite possitiv effekt. Och klart att jag har rätt dth="15" height="15"> . Vi ADD/ADHDare har ju alltid rätt dth="15" height="15"> Skämt å sido, så har jag blivit förundrad över hur empatiska och trevliga de flesta ADD/ADHDare är. Vet inte om det finns vetenskapliga belägg för att det är så. Själv är jag chockad över hur stor skilnaden är mot neurotypiska människor vilka jag ofta upplever som väldigt emotionellt frånkopplade/känslokalla. Visst kan vi vara jobbiga, men vi bryr oss. Tycker det känns så hmmmm..... "helande" (i brist på bättre ord), att ta del av den goda stämningen här.

div>Samsjuklighet är ganska vanligt, oavsett vad man har för sjukdom. Ett problem kommer sällan ensamt, så att säga. Neuropsykiatriska diagnoser går ofta in i varandra också, vilket gör att det blir svårt att avgöra vad som är vad ibland, även för proffsen. Det är inte ovanligt att man har flera såna diagnoser, tex AS+Tourettes. Men om man inte har fler än en så är det inte något onormalt heller kanske jag bör påpeka. dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> Man kan tex tala om ADHD+autistiska drag. Jag kan ta mig själv som exempel. Förutom add har jag lindrigt tvångssyndrom (OCD) vilket forskarna bråkar lite om, men det brukar iallafall räknas till npf. Har jag även den andra diagnosen som jag ska utredas för så blir det alltså tre npf-diagnoser och två övriga. I'm gonna catch them all! dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> Haha.

Det är väldigt vanligt att man först får andra diagnoser, speciellt flickor. En flicka med AS som av olika anledningar kopplat till funktionsnedsättningen (mobbning för att hon är annorlunda, inga vänner osvosv) utvecklat anorexia tex, så är det vanligt att hon får diagnosen anorexia men att man missar grundproblemet. Speciellt vanligt är det vid AS eftersom att forskningen på flickor varit begränsad och diagnoskriterierna fortfarande är anpassade till pojkar (Hans Asperger själv hade bara pojkar som han ansåg lida av diagnosen han "uppfunnit".). Flickor har samma problem, men det ser annorlunda ut. Likadant med ADHD hos flickor. Det är sällan flickor blir utåtagerande på samma sätt som pojkar, istället vänder dom det mot sig själva och kanske börjar självskada sig. På det sättet kanske dom skaffar sig en depressionsdiagnos eller något i stil med Borderline.

En del andra sjukdomar går också in lite i varandra och kan vara svåra att skilja. De som brukar förväxlas vad jag märkt är ADHD-Borderline-Bipolär. Människor med de diagnoserna har lite samma humör i vissa anseenden. Man är impulsiv, starka känslor och märks helt enkelt. AS diagnoser kan också förväxlas med social fobi, eller någon personlighetsstörning tex schizoid. Det är därför det krävs väldigt mycket av de som bemöter dessa patienter för att kunna avgöra var "felet" ligger för att undvika feldiagnosering. Men, precis som all vård, så lever psykologer och psykiatriker under stress eftersom det är för lite personal och för många patienter. Därför är det väldigt lätt tror jag att göra en felbedömning då man inte har tid eller resurser att träffa patienten så mycket som man borde, eller analysera problemen tillräckligt djupt.

(Japp, psykiatri är mitt "specialintresse" för tillfället. dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> )<div id="forummessagefooter">http://tjockkatt.webblogg.sediv>

Jag kan bara hålla med. Verkar som du har hunnit förkovra dig rejält i ditt nya specialintresse du också dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> Jag brukar gå väldigt på på djupet i mina intressen, men inte som en Aspie kan göra.

En sak som jag tycker är intressant med det som du beskriver, altså problemet att hitta rätt diagnos för att den kan gömma sig bakom annat, eller skilja sig i sin karraktär mellan t ex pojkar och flickor, är hurvida man kan ha olika grad av diagnosen. Vet att det varit uppe tidigare, men själv har jag hittat väldigt lite fakta som ger en officiell version. I min diagnos skrev de visserligen i viss mån hur stor problemen var i olika moment, som t ex uppmärksamhet, impulskontroll, mm, men själva diagnosen graderades inte. Vissa av testerna kvantifierade (mätte i tal) problemen, t ex arbetsminne, impulskontroll på T.O.V.A testet samt ett av de andra datortesten. Men jag är fortfarande lite osäker på hur stora mina brister är på de olika områdena. Fast egentligen tror jag att jag kommit ganska lindrigt undan.... jag är en rätt positiv typ dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

Nåväl, poängen med det hela är att jag tror det kan skilja mycket från individ till annan i vilken grad man har sina brister. Vilken dopaminnivå man har, vilket arbetsminne man har osv. Vissa har det förskräckligt svårt, och då är det inte så svårt att ställa/få diagnosen. Andra tror jag har tillräckligt avvikande "hjärna" för att platsa för diagnos, men de är svårare att upptäcka och många går odiagnosticerade. Trotts att det klarar sig hyffsat i livet, eller hankar sig fram skulle även de förmodligen kunna få betydligt högre livskvalitet med kunskap och lite hjälp.

Vad tror ni? Kan det skilja väldigt mycket i vilken omfattning man har diagnosen, eller är det så att man antingen har det eller inte. Lite on/off ... och inte mycket därimellan?

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (Drutten-ADD) skrev 2010-12-30 15:20:13 följande:div>Trådstartaren: Tack för att du startat och bidragit med så mycket i denna tråd! Vem är jag. Hmm. Kille (faktiskt, är ju mest tjejer här) ca 40år. Fick diagnos ADHD-PI för inte så länge sedan (alltså ADD vad jag förstått är den vanligare men inte officiellt accepterade termen). Var lite udda ända sedan barndom, men hyffsat lycklig. Klarade mig utan större problem genom skola och univeristet pga att jag hade extremt lätt för det. Blev dock inte speciellt bra, för jag hade ju alldrig läst en hel kursbok. Men vuxenlivet har varit förbenat krångligt. Framför allt att sköta jobb på ett bra sätt. Blivit många olika yrken och arbetsplatser. Relationer har också alltid krashat förr eller senare. Mitt stora problem är att hålla fokus och göra det jag ska göra. Tröttnar, hittar annat mer intressant, sitter och konverserar med någon imaginär person, t es förklarar för Fredrik Reinfelt hur man borde lösa bostadsproblemen i storstäderna, och varför dagens prisnivå på bostäder inte är hållbar på sikt, varför vice riksbankschefen P O Engström har fel när han säger att prisnivån inte är ett problem, och att räntan inte bör höjas, och hur man skule kunna lösa hela rasket på 3 år.
Har för tillfället problem med depression. Hjärnan liksom stänger ner när det blivit för mycket under en lång tid. Egentligen känner jag inte några "svarta tankar" och har aldrig gjort. Svårt att acceptera diagnosen depression. Har mest ångest över att inte fungera normalt och att saker helatiden "skiter" sig. Får väldigt dålig självbild. Ber om ursäkt för mig själv jämt och väldigt självkritisk. Mer symtomen som gråtmildhet och avstängdhet och att man isolerar sig som är depressionen. Tankarna är mer ångest. Lite konstigt, jag brukar faktiskt vara väldigt positiv i tankarna, men det hjälper ju föga när räkningarna ändå hamnar hos fogden för att man glömmer att betala dth="15" height="15">
Just nu tycker jag att jag är i den situationen att jag har förstått det mesta av vad som inte är neurotypiskt i min hjärna. Konstiga beteende mm och hur saker hänger ihop. Letar dock fortfarande lite pusselbitar kring vad som är ADD och vissa andra delar hos mig som kanske mer är okonstruktivt beteende eller sämre anpassad personlighet. Och visst, jag känner igen mig i extremt mycket av det ni andra har bidragit med (förutom PMS då dth="15" height="15"> . Men små saker skiljer, och jag tycker det är väldigt tydligt att AD(H)D trotts allt kan vara väldigt olika för oss. Visst är det en helt underbar känsla att känna igen, och förstå saker hos andra. Man får en förståelse för hur man fungerar och en trygghet av kunskapen och gemenskapen. Tycker dock att det är minst lika givande att hitta egenskaper som kan tillföras personlighet mer än ADD. Kanske för att det finns större chans att förbättra de "felen". Själv är jag t ex extremt omständig, konflikträdd, perfektionist (i ordets sämre mening), och uppskjutare (prokrastinerare - gör saker alldeles för sent) och överempatisk (alldeles känslig för mitt eget bästa). Vad jag har lyckats klura mig till är det personlighetsdrag som uppkommit mycket pga ADDn, MEN som faktiskt går att jobba med och förändra till det bättre (så att jag själv trivs bättre med mitt liv). Men där är jag som sagt inte riktigt klar än.

Har någon av er klurat lite på var gränsen går mellan er diagnos, och ev andra aspekter på er personlighet som ställer till problem? Skulle vara intressant att höra. Jag tror faktiskt det ligger lite in vad som sades här tidigare av någon som uppfattades som ett forumtroll. Är inte så säkert på att det var så illa menat. Nämligen att det kan vara lätt för vissa att käna igen sig i listan med symptom. För det är det ju. Bara att vi som har eller får diagnos har sådana problem att det ställer till det i livet för oss. Men sedan om man får diagnosen, ska man nog vara lite försiktig med att skylla alla sina problem på den. Alla våra problem är ju inte kopplade till diagnosen. Och även om de har uppkommit pga diagnosen, t ex dålig självbild, så betyder det inte automatiskt att det inte kan åtgärdas. Diagnosen i sig går inte att bota, men flera problem framför allt med vårat beteende kan vi jobba med, och kanske helt fixa.

Tja det var lite om vem jag är, och vad jag har för tankar om ämnet. Tror att det beror väldigt mycket på var man är i processen, vilka frågor och tankar man har. När man precis insett att man har problem, och hittar "listan" som stämmer klockrent, börjar man klura på symptom och förstå att det kan vara AD(H)D. Sedan rör frågorna att hitta vård och frågor om utredning. Sedan direkt efter diagnos är det mest aktuella samtalsämnet medicinering mm. Efter ett tag börjar terapi kanske bli aktuellt. Jag känner väl att jag tagit mig så här långt nu, och börjar försöka se lite mer nyanserat på allt. Förut gick all kraft åt att hitta felet och få tid i vården. Nu är jag glad över att äntligen ha en diagnos, men inser att jag måste hitta sätt att jobba med mig själv. Medicinering kan kanske hjälpa en del (har inte kännt så mycket effekt än), men jag har ingen illusion om att jag blir mindre perfektionist för att jag knaprar concerta. Att jag inte kan lämna ifrån mig ett jobb för att jag inte är nöjd med mitt eget arbete (trots att det är total overkill) grundar sig i viss mån i dålig självkänsla pga ADD problem. Men det är ett inlärt beteende som inte kommer att försvinna av sig själv.

Sorry för det långa inlägget. Omständig det är jag..... + att jag alltid ber om ursäkt för sånt jag gör dth="15" height="15">div>Skoj att vi har fått in en kille i tråden! Oj vad du skriver! Jag vet inte var jag ska börja svara.. jag är mer den kortfattade typen men i övrigt känner jag igen mig i mycket av det du skriver. Jag var också udda som barn, klarade skolgången hyffsat trots olästa böcker, jag är självkritisk, får lätt ångest och just nu inne i en depression. Trots det har jag ändå en någorlunda positiv bild av mig själv och tycker egentligen att jag är bra, det känns bara som att jag kommer från en annan planet än alla andra. d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif" border="0" alt="Obestämd">

Jag blir helt snurrig i huvudet av att fundera över vad som är personlighet och vad som är diagnos. Det känns som att hela jag inkl mina problem är min personlighet och att det är samhället som eventuellt skulle kategorisera mina problem som en diagnos.

Om vi tar forumtrollets fråga så är jag är inte inresserad av en diagnos för att få något att "skylla på", utan jag är mer intresserad av att förstå mig själv och hur jag kan utveckla mina styrkor och hantera problemen. Och dessutom är det skönt att känna gemenskapen att det finns fler som kommer från samma planet som jag d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" loading="lazy" border="0" alt="Glad">

Jag tror att "hur mycket" diagnos man har väldigt mycket beror på hurdana ens livsvillkor är och har varit...

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ADD?) skrev 2010-12-30 22:42:18 följande:div>Skoj att vi har fått in en kille i tråden! Oj vad du skriver! Jag vet inte var jag ska börja svara.. jag är mer den kortfattade typen men i övrigt känner jag igen mig i mycket av det du skriver. Jag var också udda som barn, klarade skolgången hyffsat trots olästa böcker, jag är självkritisk, får lätt ångest och just nu inne i en depression. Trots det har jag ändå en någorlunda positiv bild av mig själv och tycker egentligen att jag är bra, det känns bara som att jag kommer från en annan planet än alla andra. d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif" border="0" alt="Obestämd">

Jag blir helt snurrig i huvudet av att fundera över vad som är personlighet och vad som är diagnos. Det känns som att hela jag inkl mina problem är min personlighet och att det är samhället som eventuellt skulle kategorisera mina problem som en diagnos.

Om vi tar forumtrollets fråga så är jag är inte inresserad av en diagnos för att få något att "skylla på", utan jag är mer intresserad av att förstå mig själv och hur jag kan utveckla mina styrkor och hantera problemen. Och dessutom är det skönt att känna gemenskapen att det finns fler som kommer från samma planet som jag d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" loading="lazy" border="0" alt="Glad">div>EXAKT så känner jag också.
Jag har alltid känt att "livet är en fest och jag är inte bjuden" därför att jag inte passar in nå'nstans. Nu känner jag äntligen att jag hittat en fest där alla är som jag. dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (oj) skrev 2010-12-30 22:47:12 följande:div>EXAKT så känner jag också.
Jag har alltid känt att "livet är en fest och jag är inte bjuden" därför att jag inte passar in nå'nstans. Nu känner jag äntligen att jag hittat en fest där alla är som jag. dth="15" height="15">div>Det fick mig att tänka på en av mina favoritböcker när jag var liten: "Pricken". Den handlade om en kanin som var ensam prickig kanin bland helvita kaniner och pricken fick inte vara med på kalas för att han var annorlunda.  Jag kommer ihåg att jag kände en lycka när pricken sen fick träffa fler prickiga kaniner och jag älskade slutet då det var som en stor fest med både helvita och prickiga kaniner! Jag kunde läsa den boken hur många gånger som helst! Jag har inte tänkt på det förut men jag antar att jag kände igen mig i prickens utanförskap.. ganska tragiskt egentligen..