ADD symptom hos vuxna

Strulmaja: Det ligger nog mycket i vad du säger. Kunskapen om Vuxen-ADHD är relativt ny. Och det kommer ta ytterligare en del tid innan det hinner nå ut ordentligt. Själv blir jag lika glad varje gång jag ser en läkare läsa på. Mycket bättre än de där tvärsäkra "jag kan minsan allt, och du vet ingenting" typerna
Men vilken tur att nätet finns! Tror jättemånga blir hjälpta av att läsa på forum som det här. Och då kan de hjälpa läkarna på traven. Hade inte internet funnits hade jag fortfarande varit "helt lost".

ADD?: Tack för de snälla orden! Dessutom, intressant att vi har haft samma förhållande till läsning !!! Jag läste också massor som yngre. Det var min stimulans och verklighetsflykt. Hade svårt att lägga undan böcker, utan sträckläste ofta och glömde äta mm Sedan högstadiet har jag dock knappt läst en hel bok. Gillar dock verkligen bibliotek. Nu bläddrar jag dock mest i månadsmagasin på områden som intresserar mig. Hoppar hit och dit, läser små korta artiklar. Helst inte längre än en sida i taget. Lite som att zappa på TVn. Min stackar sambo blir galen på mig. Jag måste ha den stimulansen.... tittar inte sällan på 2 eller 3 program åt gången hehe....

En annan kul liten bieffekt av att behöva stimulans hela tiden och alltid vara stressad, är att jag inte kan promenera, eller bara gå för att ta mig från A till B. Det är alldeles för ineffektivt. Cykel går snabbare, eller bil. Och har man inte det.... ja då måste man åtminstone jogga så det går undan. Hmm.... bara en liten tanke

Anonym (Drutten-ADD) skrev 2011-01-01 03:41:55 följande:

Trådstartaren: www.internetmedicin.se/dyn_main.asp?page=1512
Angående din RLS fråga, med järntillskott. Ovan en länk till grymt bra sammanfattning. Kort, ja man labbar med järntillskott, men det tycks bro på. Vissa har RLS pga brist. Andra har inga synliga brister i näringsämnen.

Allmänt kan jag bara hålla med om hur grymt härligt det är att ha hittat andra från samma planet, jag med. Tack för att ni finns och delar med er av er kunskap och erfarenheter, och framförallt humor och värme. För mig har det betytt otroligt mycket!

Fått diagnos: Japp kan bara hålla med att den situation man har just för tillfället avgör extremt mycket hur mycket "diagnos" man har. Under ordnade förhållande funkar jag riktigt hyffsat utan medicin. När det blir problem, dåliga rutiner, osäkerhet kring viktiga saker som ekonomi mm, ja stress, då blir det inte kul. Har noll tolerans för stress, får kort stubin, ångest, och kan inte få ordning på tankefabriken. Missar möten, glömmer saker hakar upp tankarna onormalt mycket på problemen, och tappar all produktivitet.

Katten: Jo jag gjorde den där Wais III. Hade väldigt mycket sämre arbetsminne relativt övriga. Var även långsam och omständig på vissa moment. Så det var en klockren profil för diagnosen tyckte den som gjorde utredningen. Fast totalt hade jag ändå löjligt höga värden. Vilket har inneburit att jag fixade universitetet också, utan att plugga. Och förmodligen även därför som jag fått diagnosen så sent, på gott och ont. Det finns en hel del intressanta aspekter på det där. Men det kanske vi kan utveckla lite mer en annan gång. Kan dock säga att jag väldigt gärna skulle vilja ha en egen parkeringsplats till bilen så jag slipper springa runt ett par kvarter var och varannan dag, när jag glömt var jag parkerat den Brukar ju vara för sen 90% av gångerna ändå, och då funkar det så dåligt att springa runt och leta också ... hahaha.... på tal om minnet

Ville egentligen bara önska alla härliga människor här ett "galet" sprudlande och givande nytt år. Hoppas ni alla hittar lycka och glädje!

Åh Drutten, jag läser detta med ett stort flin på läpparna. KÄnner igen mig sååå väl.
Dels det där du skrev senare om att inte bara kunna promenera någonstans, jag är som så att jag har alldeles för dåligt tålamod för att bara "söndagspromenera" och framför allt söndagspromenera utan något specifikt mål. Går jag så går jag SNABBT som f-n, oftast för att jag ska någonstans eller för att jag ska powerwalka. Hursom så går jag så snabbt att ingen i min bekantskapskrets hänger med, och det är för att jag blir så uttråkad av pensionärslunk som vissa verkar älska att ägna sig åt.

Sen det där med att hitta en parkerad bil. Vet inte hur många gånger jag och min kille har kommit ut från köpcentrum och han tittar på mig med ett flin och frågar "nå, var ställde vi bilen nu då?" för att liksom utmana mig. Jag har INGEN aning. Detta gäller även när jag parkerar själv. Jag MÅSTE påminna mig själv att komma ihåg nå't kännetecken för platsen, annars är jag helt lost. Detta glömmer jag såklart oftast, så för det mesta får jag leta (eller rättare sagt, min kille får leda mig till bilen eftersom han alltid kommer ihåg )

Jag är precis likadan när det gäller stress, om allting är lugnt, harmoniskt i mitt liv och jag sover och äter bra - då klarar jag mig hyggligt.  Blir det någon form av motstånd eller stress, då är det kört. Jag brakar ihop som ett korthus och detta är så deprimerande eftersom jag aldrig kan känna mig stark. Även när jag är stark så vet jag att minsta motgång knäcker mig, och då är det svårt att känna sig som en stark människa överlag. Jag blir ledsen och osäker eftersom jag känner som att jag omöjligt kan vara en stabil och skyddande mamma när jag så lätt bryter ihop, om något händer måste ju JAG vara den som ser till att skydda min familj, och jag är så rädd att misslyckas. Dessa känslor knäcker mig just nu, tror att de är den främsta anledningen till att jag är så deppig just nu. :( Vill vara en pigg, glad, stark, harmonisk, livfull mamma - inte konstant ångestfylld och trött. :'(

Jag är också en av de i tråden som har RLS, ganska kraftig dessutom. Senast inatt låg jag och trummade med benen mot madrassen i säkert en halvtimme bara för att lindra kliandet och krypandet, höll på att bli galen.

För övrigt så har jag också gått igenom skolan lätt, utan att behöva anstränga mig - ända fram tills i gymnasiet då vi skulle arbeta fritt och inte längre hade given struktur - när ansvaret att  hushålla med tid och prioritera rätt hamnade på mig så föll allt. Kunde dock fortfarande komma till skolan en gång i veckan och skriva full pott på prov, iallafall i vissa ämnen..

Anonym (Drutten): Du skriver att du kan titta på flera program samtidigt, parallelt då antar jag? Är det enbart för att du behöver stimulansen eller för att du inte kunnat välja program? Jag gör likadant nämligen men det har enbart med min beslutsångest att göra, att jag vill se fler än program och så kan jag inte välja utan zappa mellan dom båda. Däremot läser jag flera böcker 3-4 parallelt med varandra men där handlar det inte om beslutsångest (jo ibland) men jag blir fort uttråkad av att "bara" läsa en bok och behöver ett par att byta mellan, blandat facklitteratur med skönhets/deckare/romaner. Sen har jag ju en "urge" (kommer inte på svenska ordet) att lära mig så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Om det är särskilt effektivt att läsa så många böcker parallelt vet jag inte, men det KÄNNS effektivt och precis så stimulerande som jag tycks kräva.

Det här med att parkera bilen är ett sattyg. I vissa parkeringshus har man som något slags system med bokstäver och siffor för att det ska vara enklare att hitta bilen (I guess) men jag har aldrig förstått det där systemet. Jag kan vara bombsäker på vart jag ställde bilskrället men lik förbannat har jag alltid fel. Står den i ett p-hus är jag inte ens på rätt våning och letar

Det här med att gå förresten. Jag HATAR att gå. Allra mest avskyr jag att gå bakom någon slökorv, jag får som panik. Överbefolkade trottoarer är inget för mig.

Sen får jag ofta höra att jag är snabb när jag, ja, låt säga ska köpa skor. Jag går in i butiken, överblickar allt fort, sen går jag ut om det inte fanns något av intresse. Sambon som är en av dom som anmärkt på detta menar att jag omöjligt kan se så snabbt om "mina" skor finns i butiken eller ej genom att som han säger "kasta en snabb blick på hyllorna" utan att gå runt. Men för mig räcker det. Jag vet ju vilka skor jag vill ha och ser ganska snabbt om dom finns där eller inte. Varför ödsla tid på att gå runt och glo på varje par i butiken då? 

Vet inte om det är ADHD-relaterat, att kunna överblicka något snabbt? 
Nu tog jag skor som exempel men det kan eg vara vadsomhelst som jag hunnit bilda mig en uppfattning om... bilden på "the shoes" finns redan i skallen och som sagt, det här med att ödsla onödig tid ligger inte för mig. Att bara gå och "slöshoppa" förstår jag inte alls grejen med. 

Känner nån igen sig i detta?  

oj: tråkigt att du har det så tufft nu. Själv har jag utvecklat en sorts "anpassningsbeteende" för de där ångestkänslorna. För ångesten kommer alltid förr eller senare med ADDn. När något inte funkar, eller speciellt när hela livet skiter sig.
Jag resonerar med mig själv, och funderar på vad som är det värsta som kan hända, p g a att jag t ex inte kan koncentrera mig och en kund eller arbetsgivare blir sur på mig. Eller om man måste sluta ett jobb, för man tappat motivationen totalt och knappt ens kommer upp på morgonen. Ok, man kanske måste börja om från början med ett nytt jobb, eller någon kommer vara sur på en framöver. Men i det stora hela överlever jag det också. Det har jag gjort hittills. Visst är det jobbigt, men jag dör inte, och har inte ihjäl någon annan heller.

Jag tror det är lite på samma sätt som KBT funkar för hantering av ångest och fobier. Man utsätter sig liksom för det man fruktar, och sen är det viktigt att man reflekterar över utfallet. Hela tanken är att det oftast inte är så farligt som man trott. Ångesten kan växa sig större än vad som är motiverat. Eller även om det i viss mån är motiverat, så är ångesten ändå så fruktansvärt hämmande och oproduktiv, att det är bättre att försöka förbise den.

Nu bryr jag mig mycket mindre och "möjliga katastrofer" som jag kan tänkas ställa till med. Enda nackdelen för mig med det här "skit samma" tänkandet, är att jag inte driver mig själv lika hårt som tidigare. Och får alltså ännu mindre gjort .... om det nu är möjligt. Å andra sidan funkar det inte att driva sig själv hur hårt som helst för då bränner man bara ut sig. Tja..... vet inte om det var så hjälpsamt. Men tänkte bara försöka bidra med en liten reflektion. Du lär nog klura ut vad som funkar bäst för dig. Du verkar väldigt klok.

Kan tillägga att jag innan jag fattat vad som var fel, innan diagnos, när jag fortfarande studsade runt i vårdapparaten, fick depresionsdiagnosen. Själv hade jag dock fattat att det framfö allt vår ångestproblematik. (Inte lätt att bara förstå den skillnaden för en lekman som mig). Fick SSRI anti-antidepp. Vägrade att godta att -"du är nog bara deprimmerad, ta lite SSRI det funkar för de flesta". Tjatade till mig Efexor, ett SNRI preparat som brukar anses ha bättre effekt just på ångest. Men jag uppfattade ingen förbättring. Ökade mest bara pga ökad aptit. Men när jag senare fick Strattera, som tydligen också ska vara liknande ett SNRI prepparat, så funkade det grymt bra på ångesten. Blev dock lite FÖR likgiltig, och klart tröttare också. Så har gott vidare till concerta. Här är jag dock fortfarande osäker på ev effekt.

Vad ville jag med detta.... jo om ångesten är ett stort problem, så kanske du hittar något läkemedel, eller "beteendestrategi" som funkar bra för dig. För mig suddade Stratera bort verkligen ALL ångest. Men var inte optimalt ändå. Ge inte upp! Tror på dig, och tror att du kommer hitta sätt att göra tillvaron njutbar. Och framför allt, tvivla inte för mycket på dig själv, och var inte för rädd för vad som händer om, om, om..... Det kanske är katastrof jämfört med dina egna krav på dig själv, och på dina höga målbilder. Men i själva verket brukar väldigt mycket ändå lösa sig och det blir inte så hemskt som vi befarat. Och på tal om barn, och mammarollen. Tror att de flesta föräldrar har lite prestationsångest. Allt ska vara perfekt för barnen. I själva verket behöver de bara mycket kärlek, uppmuntran och bra värderingar. Allt annat är mindre viktigt för dem.

Strulmaja: Har plöjt igenom det mesta av tråden nu. Vilken sjukt kul humor du har, sitter och skrattar rakt ut åt en del av dina inlägg Jo, angående zappandet. Både lite beslutsångest, men mest otålighet tror jag. Blir lätt uttråkad av långsammare scener, och byter då. Mer stimulerande med program. Fast med hyffsat bra filmer brukar jag kunna hålla mig till en åt gången.
Himla intressat det dår med beslutsångesten. Något som jag inte sett förknippat med ADD innan jag halkade in på denna tråden. Och också något som jag tror motverkar min impulsivitet ganska bra. Jag velar, och letar info till förbannelse innan jag kan välja, t ex nya högtalare till datorn, eller nya löparskor, eller mobil. Så det döljer impulsiviteten och samtidigt funkar som en spärr för dåliga beslut för ekonomin.

Drutten: Jag säger till dig som jag sagt till de andra i tråden; TACK för att du finns!    Dina reflektioner får mig att känna hopp. Jag tittar in här när jag mår dåligt och går alltid härifrån med lite ljusare tankar och mindre tyngd över axlarna...