Theresa: Den var väl inte komplicerad men långdragen och sen på två sekunder blev det kejsarsnitt, snabbrakning av mig (var inte så lätt att sköta med stormagen
) på med operationskläder på Peter, sprang med oss till hissen. Toktröck på knapparna, sprang efter rätta nyckeln till specialhissen som typ står och väntar... Ingen förklarar vad som sker...
In på operation fyra felstick i ryggen när ryggmärgsbedövningen skulle ges, en läkare som suckar bakom ryggen att jag ska sitta still (lätt när de drar is efter ryggen på en+ att sprutorna som sticks in är inte små). Femte blev äntligen på rätt ställe...
Peter står bredvid men kan inte hjälpa... Ingen hör att jag måste spy, Peter börjar leta hink, hittar en liten papplåda, då vaknar dom till och hör vad vi säger!
Så lyfter de upp ett litet knyte och säger en pojke. Dödstyst han säger inte ett pip! In i rummet bredvid och rensa mun och slå lite på rumpan och jag ligger där jag ligger.
Sen när han "lever om" så får jag kika på honom så upp på barnavdelningen med honom. Tvingar Peter att följa med, han vet inte vart han ska vara.
Sen flera timmar på uppvaknandet innan jag får träffa honom.
Så det var en riktig psykisk pärs! Sen fick jag bo på BB med alla andra mammor och barn medan Vilmer bodde på barnavdelningen. Det var inte roligt!