Man blir förbannad!

Den där valfjäskaren! Tänk så fel denna människa har...!

Men du har ju itne fått något jobb? Något måste ju vara fel?
Kanske börja studera? Har man inte fått något napp på ett halvår, så kanske man ska börja fundera, hur man ska få sig en fast inkomst.

För en del människor kanske hemmiljön är väldigt viktig, som jag vet att jag inte skulle kunna bo alltför långt borta från min familj då det betyder jättemycket för mig att kunna hälsa på dem ibland. I nuläget bor jag ca 10 mil ifrån dem och det är precis lagom tycker jag.

Jag har jobbat sen jag var 13 år och jag älskar att jobba. Men jag har också en personlighetsstörning som gjort mitt liv svårt på många sätt trots att jag alltid varit fullt fungerande i alla sammanhang. Dock gick jag ner i en djup depression våren 2009 och lyckades inte få något jobb under sommaren vilket gjorde det ännu värre, så sen hösten 2009 har jag varit sjukskriven 50%. Jag sjukskrev mig inte 100% för det behövdes inte och vi ansåg det viktigt att jag kunde fortsätta söka jobb.

Det har nu gått 1 år och jag är fortfarande arbetslös på 50%. Jag har inte haft svårt att få jobb tidigare och jag har jobbat med de saker som de flesta ratar. Restaurang, vården, tuffa serviceyrken. Men nu verkar det helt plötsligt helt jävla omöjligt. Jag går till AMS 1ggn/veckan och rapporterar/får tips och hjälp att skaffa ett jobb eller en praktik. Jag hade till och med en praktik i 2 mån i somras.

Jag söker massa jobb, inom alla områden, men jag FÅR inget. Intervjuerna går bra, alla gillar mig och det ser ljust ut, men det slutar alltid med att de väljer någon med bättre utbildning/erfarenhet.

Jag vill börja plugga nästa höst, men blir fullständigt tokig av att bara gå runt sysslolös hela dagarna! Du som tycker att det är så jävla enkelt, vad föreslår du att jag ska göra? Både jag, min terapeut och de på AMS anser att jag gör mitt allra yttersta, men jag får ändå inget jobb.

Jag är jätteledsen över att inte ha ett jobb, jag har skitdålig ekonomi och mitt liv är tråkigt. Och jag håller med dig om att det är många som är slöa och bekväma, men jag vill att du ska veta att det är många också som försöker och som vill. Jag tänker inte vara sjukskriven hela livet men just nu behöver jag vara det för att kunna klara av ett liv i 100% igen. Men det vore fint att kunna börja på 50, så man inte får en chock!

Så det är inte alltid så enkelt som du verkar tro.

Felet är att det inte finns jobb för sådana som mig här!
Studera kan jag inte för att jag är gravid. Hinner aldrig klart med studierna.
Och får sedan börja om från nytt när barnet börjar på dagis så nej.

Jag sitter bänkad fram ams.
Skickar mitt cv & personliga brev till olika företag i hopp om napp!
Så inte sitter jag på latsidan iallafall.

Har du barn hamnar din ansökan i princip automatiskt i hamburgerkedjans papperskorgen

Då så, du gör det du ska så varför reagera du? Jag nämnde de som var slöfockar. Inte dem som var aktiva!

och vad menar du med sånna som du? 
Du kan ju alltid plugga på komvux, ta en kurs där, den kan du ju göra undertiden nu när du är gravid, eller också läsa ett ämne på distans?  kanske timvika på ett dagis eller inom vården?
Behövs alltid timvikarier inom vården.
I vilket län bor du i om jag får fråga?

och det har du bevis på eller?

Läs vad generalisera betyder ts.

Jag har ingen gymnasieutbildning.
Skola är inget val just nu för det har jag inte råd med.
Timvik har jag redan. Jobbar fyra dagar i månaden, typ ingenting. MEn någonting är det iallafall.

Men men. Orkar inte diskutera detta mer. =)

Fast har man inte slösat upp sitt CSN har man råd. Säga att man inte vill ta lån är ingen ursäkt. Studiemedel ger minst 7500 även utan de tillägg som finns o som man oftast kan få nåt av.