Anonym skrev 2010-10-26 23:46:44 följande:
För en del människor kanske hemmiljön är väldigt viktig, som jag vet att jag inte skulle kunna bo alltför långt borta från min familj då det betyder jättemycket för mig att kunna hälsa på dem ibland. I nuläget bor jag ca 10 mil ifrån dem och det är precis lagom tycker jag.
Jag har jobbat sen jag var 13 år och jag älskar att jobba. Men jag har också en personlighetsstörning som gjort mitt liv svårt på många sätt trots att jag alltid varit fullt fungerande i alla sammanhang. Dock gick jag ner i en djup depression våren 2009 och lyckades inte få något jobb under sommaren vilket gjorde det ännu värre, så sen hösten 2009 har jag varit sjukskriven 50%. Jag sjukskrev mig inte 100% för det behövdes inte och vi ansåg det viktigt att jag kunde fortsätta söka jobb.
Det har nu gått 1 år och jag är fortfarande arbetslös på 50%. Jag har inte haft svårt att få jobb tidigare och jag har jobbat med de saker som de flesta ratar. Restaurang, vården, tuffa serviceyrken. Men nu verkar det helt plötsligt helt jävla omöjligt. Jag går till AMS 1ggn/veckan och rapporterar/får tips och hjälp att skaffa ett jobb eller en praktik. Jag hade till och med en praktik i 2 mån i somras.
Jag söker massa jobb, inom alla områden, men jag FÅR inget. Intervjuerna går bra, alla gillar mig och det ser ljust ut, men det slutar alltid med att de väljer någon med bättre utbildning/erfarenhet.
Jag vill börja plugga nästa höst, men blir fullständigt tokig av att bara gå runt sysslolös hela dagarna! Du som tycker att det är så jävla enkelt, vad föreslår du att jag ska göra? Både jag, min terapeut och de på AMS anser att jag gör mitt allra yttersta, men jag får ändå inget jobb.
Jag är jätteledsen över att inte ha ett jobb, jag har skitdålig ekonomi och mitt liv är tråkigt. Och jag håller med dig om att det är många som är slöa och bekväma, men jag vill att du ska veta att det är många också som försöker och som vill. Jag tänker inte vara sjukskriven hela livet men just nu behöver jag vara det för att kunna klara av ett liv i 100% igen. Men det vore fint att kunna börja på 50, så man inte får en chock!
Så det är inte alltid så enkelt som du verkar tro.
Tack för att du ville dela med dig.
Jag vet mycket väl att det inte är fullt så enkelt att få jobb.
Bodde själv i en liten stad och sprang på timvik hit och dit. Sökte säkert 10 jobb i veckan, gick på aktiviteter som ams anordnade. Ville inte som du flytta ifrån mina nära och kära. Ha ett ett kort avstånd. Tillslut så insåg jag att jag aldrig kommer få ett jobb i denna kommun eller i länet, (sen fick jag fast tjänst som uska i min hemkommun "inlasad") Men sa upp mig för att jag fick jobb 30 mil bort. Högre procent därför jag tog det. Såg en chans till att utvecklas. Från att varit en tystlåten tjej som aldrig tog för sig till idag är jag uttåtriktad, tar åt mig, säger om något är fel osv. Detta var de bästa jag kunde gjort för min del.
Det finns alltid en för och en nackdel med allt.
det finns folk som fuskar men likaså folk som sköter sig helt!
och det är folket som fuskar och som är lata jag stör mig på!
Självklart så förstår jag att du vill ha ett jobb som är på 50% så de inte blir en chock.
Kanske är det så att du måste höja din kompetens med någon kurs? För att just få de jobben du gång på gång söker? Det kanske saknas det där lilla extra som någon annan redan har...
Finns hur många kurser som helst! Så jag tycker du ska sätta dig i skolbänken igen, tänk på vad ditt drömyrke är, eller något du älskar som du skulle vilja jobba med, läs någon kurs... ju mer du kompletterar ju större chans har du att få ett jobb som du säkerligen kommer gilla.
Lycka till!
