Hej!
Jag tänkte att vi kan ha en mötesplats för att diskutera livet med ADD/ADHD som vuxen. Både styrkor och svagheter. Bekymmer man stöter på hemma eller på jobbet. Tips på att få vardagen att fungera, mediciner, boktips osv. Hur utvecklar man de positiva sidorna?
Alla är välkomna! Med eller utan diagnos. Anonym eller inte 
För att diskutera symptom på ADD hänvisar jag till den här tråden: www.familjeliv.se/Forum-4-50/m55084114.html
Nä det förstås 
kan börja från början. Hon hade från början diagnosen damp. Hon fick den när hon var 11 år och när hon var 13 så slutade hon gå till skolan o ingen myndighet brydde sig då de ansåg sig inte har de resurser som behövdes. Han gick på medicin men när hon kom upp i tonåren så blev hon fosterhemsplacerad hos min stora syster då min mamma inte orkade mer och min andra syster var villig att hjälpa. Men som sagt när hon blev tonåring började hennes vänner gå ut i dricka men hon kunde inte på grund av sin medicin så hon valde att sluta med den för att kunna festa. När hon drack började hon skära sig i hals och armar. När hon var runt 15-16 så orkade inte min syster mer då hon i samma veva födde sina prematur tvillingar. Hon flyttade hem till mamma igen och tvär vägrade medicin och rymde hemifrån konstant för att dricka. Hon började oxå sno mammas bil och körde gärna full. Polisen tog henne många gånger då vi jämt rinde dem så fort vi märkte att bilen var borta men inget mer hände då de bara satte henne i fyllecellen o gav henne böter som hon inte betalade utan allt gick till fogden. Hon är väldigt kraftigt bygd och vägde redan då över 100 kg och var mycket stark o när hon drack slogs hon väldigt mycket och var ofta uppe i rättegång där hon blev dömd till medicinering, antabus och böter. Hon har nu hunnit bli 18 år så vi i familjen fick väldigt sällan reda på hur psyk arbetade. Men antabusen hjälpte inte då hon kollade upp hur man kunde göra för att få ut den ut kroppen. Personen som skulle ge henne medicinen dagligen ringde en gång om dagen, svarade hon inte uteblev medicinen den dagen. När hon blev 29 blev hon gravid med sin kille och under graviditeten skötte hon sig toppen! Ingen alkohol, slutade slås m.m men när pojken föddes flyttade min mamma in i lägenheten ovanför henne för att hjälpa dem med pojken. Efter 2 veckor började hon festa igen och när pojken va runt 3 månader så skickade hon ett sms till hennes kille att hon gjorde slut för att hon hade hittat någon annan så samma natt packade hon. Sina saker och flyttade o lämnade pojken o hans pappa. Pojkens pappa va helt förstörd och nästa morgon när min mamma fick reda på de hjälpte hon Pojkens pappa genom att låta han flytta in Till henne med barnet och finnas där sim hjälp o stöd o d gjorde att han klarade av att fixa körkort och arbete. De bodde ihop i ca 2 år innan pojkens pappa flyttade till egen lägenhet jämte mig där jag kunde hjälpa till med att laga mat samt om han behövde barnvakt. Under denna tiden träffade min lillasyster pojken väldigt lite. Psyk sa att hon inte "kunde" gå äkta moderskänslor. Hon fortsätter att supa och skära dig samt slås under dessa 2 år hon är ihop med den nya killen och blir tillslut gravid igen. Under sin andra graviditet träffar hon en annan kille. hon säger till den nya att han kan vara pappa till barnet. Hon dumpar killen hon har haft i 2 år och flyttar in me nya killen och säger att den första att han inte är pappan utan den nya är. Soc och psyk blir inkallade p.g.à att den andra killen kräver faderskapstest. Då beslutar de att hon och den nya killen ska hamna på ett s.k mamma barn hem för att utredas, sagt i gjort, när hon har fött hamnar de där och faderskapstest görs och de är killen hon har varit ihop med i 2 år som är pappan. Han får inte träffa pojken d första 6 månaderna då de är på hemmet och hon blir godkänd och få behålla pojken. De flyttar hem till min mamma som få valde att flytta ut på landet för att göra de lite svårare att hamna i samma vanor igen för min syster. Då har min mamma min systers första barn varannan helg men min syster visar bara kärlek till hennes andra son. När han är ca månader börjar hon supa igen och sno bilen för att kunna ta sig till sina vänner. Hon vägrar medicin fortfarande. Hennes kille älskar pojken och behandlar honom som sin egen men då gör hon likadant igen, smsar o gör slut o åker hem på natten och hämtar kläder m.m och pojken ich åker till sin nya kille. Hennes ex bryter ihop och väcker min mamma o förklarar läget och säger att han inte orkar mer och fixar skjus till en av hans vänner i staden de kommer i från. Min mamma ringer polisen eftersom bilen är borta och hon vet inte om de är min syster el någon annan som kör. Dagen efter hittar de henne och pojken hos en knakare i staden de bodde i förr och de tar pojken ifrån henne. Efter mycket svängar på soc bestäms de att pojkens pappa ska få ha honom. Efter flera fylkekörningar få hon fängelse i 1 månad. Där inne får hon reda på att hon är återigen gravid. Hon kontaktar hennes ex o säger att han är pappan. När hon kommer ut så ge han henne en chans till och hon föder åter igen en pojk. Denna gången ammar hon länge så hon går inte direkt ut o supet men istället börjar hon förstöra gör folk, anmäler höger o vänster till soc o poliser om saker som inte är Sanna som gör att hennes killes vänner tar avstånd och vill inte längre ha med dem att göra. Tillslut så måste de flytta från stan för folk börja hota henne och familjen. De glyttar då till en ny stad där min mamma bor o de flyttar till lägenheten jämte. När den tredje pojken är 1 år slutar hon amma och i sommras (pojken är då 1 1/2 år) börjar de igen. Men då börjar hon med medicin äntligen och vi började alla märka skillnad och hon sa skälv att hon mådde bättre. Men för ett par månader sedan satte de igång igen. Hon börjat supa, åker iväg på fredagen och hör inte av dig förrän på söndagen då hon vill bli hämtad. Hennes kille har hand om deras gemensamma sen har hon de andra pojkarna varannan vecka len min mamma få ha den stora pojken de hon i te orkar med honom o mellan pojken har hennes kille hand då hon inte orkar med hans trots. Hon sover till 12 på dagen och hennes kille har ALDRIG fått vara barnledig eller fått en sovmorgon för enligt henne så klarar hon inte av att stiga upp tidigt p.g.a sin add. Hon har varit sjukskriven sen hon var 18. Nu fick vi reda på att hon har börjat sälja din medicin så hon tar den inte längre. Min mamma kom på hennes kille i går sitta o gråta i trappen hemma, han orkar inte mera. Hon åkte i fredags och ville inte komma hem förrens nu söndag. Han har ingen familj och ingen av hans vänner vill veta av honom så han känner som om han är fast och leva i det förhållandet som han säger ta dö på honom. Mamma ringde mig och berättade allt han hade sagt och få sa hon de vi alla andra syskon ha väntat på, att de är dags att sluta skydde henne och tänka på de andra som faktiskt lider. De har knappt mat på bordet för hon spenderar alla pengarna på att festa och han får inte arbeta för henne för åter igen säger hon att de inte går för att hon har add. Hon fick sin nya diagnos i sommras och så hon har nu add. Så nu bestämde jag o min sambo för att öppna upp vårat hem för hennes kille om du nu är så att hon väljer bort honom i pojken. Denna gången orkar varken jag, min mamma el syster mer. Hon har förstört för så många (finns så mycket mer att berätta men de hade nig blivit en hel bok) och de som blir lidande är hennes barn o denna gången hennes kille då hon sabbade de för honom. Gör jag rätt genom att inte förlåta denna gången? De känns som om hon har fått chanser samt medicin och hon ska träffa en psykolog en gång i veckan och en läkare en gång i månaden men hon vill inte ha hjälp! Ha läst lite på eran tråd hur glada ni är när ni äntligen bli hjälpa och min syster är verkligen inte som ni. Ok vad långt inlägg, ber om ursäkt men de är sällan jag få en chans att verkligen berätta som de är. Vill inte prata med mamma så mycket om d då hon själv mår fruktansvärt av detta samt att hon själv misstänker att hon lider av något. Tack för att någon av er orkar läsa
Jannie84:
Oj. Jadu. Vilken jäkla soppa... Förstår att det är otroligt jobbigt för alla inblandade. Blir hemskt ledsen för er skull. Nu kan jag ju bara utgå från mig själv. Jag har strulat en del under åren, och har sovit mbort mycket i mitt liv pga av att jag har enormt svårt att komma ur sängen på morgnarna. Förlorat många jobb pga det (och därför jobbat natt istället), och hoppat av skolan flera gånger för att jag inte kommit upp på morgnarna. en vad gäller mina barn går jag upp. Det innebär att jag snittat på ca tre timmars sömn per natt det senaste året, och det är ett helvete. Men det är mina barn liksom. Då år det bara så att jag biter ihop. Min man har inte många sovmorgnar heller, och hjälper mig otroligt mycket med att låta mig sova när han kan, men han jobbar ju under veckorna. Men aldrig någonsin att jag skulle säga att jag inte kan gå upp och ta hand om mina barn för att jag har add. Och skulle det vara så att jag verkligen inte hade kunnat det hade jag inte skaffat fler än ett, och tagit hjälp av stödperson. Har ni bett att få någon avlastning? Man kan väl få det av kommunen, någon som hjäper till med barnen mellan man vilar och så?
Detta har ju dock ingenting med hennes supande att göra. Hon låter ju fruktansvärt självdestruktiv och måste ju må jättedåligt. Men det är ju otroligt svårt att hjälpa någon som inte vill ha hjälp.
Jag kan säga att för EGEN del hade det nog hjälpt just att behöva ta tag i saker själv, att inte ha någon att lämpa över det på. Men det är ju väldigt individuellt hur man funkar. Svårt att veta om det skulle hjälpa henne att ta tag i sig själv, eller om hon skulle flippa ut totalt och knarka/supa ner sig och påbörja en väg som leder till ren katastrof.
Vad säger hon när ni pratar om det? Hon har ju skött sig när hon har varit gravid och så, hur har hon mått under graviditeterna?
För mig hade sjukskrivning varit rena döden. Jag mår otroligt dåligt när jag bara går hemma och inte får syssla med något. Att komma in på jobb eller studie och få ett vettigt socialt sammanhang och känna att man gör något vettigt gör otroligt mycket för självkänslan.
Ni har verkligen varit fanstastiska med hennes stackars pojkvänner. Det är klart att det är trevligt med stöd om man har add, men att tvinga pojkvännen att inte jobba för att hon har det tycker jag låter helfel! Man är ju inte helt handikappad! Att behöva stöd och verktyg för att få en fungerande vardag är ju inte samma sak som att ha någon barnvakt som skall vara hemma och ta hand om allt åt en. Nu finns det väl olika grader av hur mycket hjälp man behöver och hur mycket problem man har, men kan hon ta hand om sig själv när hon är ute och krökar en hel helg kan hon väl klara av att vara hemma med lite stöd också.
Eller vad säger ni andra, är jag ute och cyklar?
Jag har ju som sagt svårt att utgå från andra än mig själv och min egen problematik (som består huvudsakligen av att jag inte sover/sover för mycket/är trött, igångsättningssvårigheter och svårt att avsluta saker (eh typ omöjligt) och är sjukt glömsk och oorganiserad. Men jag sitter inte som ett kolli och tycker att världen måste ta hand om mig för att jag minsann har add. Jag vill och behöver bara hjälp och puffar för att liksom komma igång, hantera saker och minnas vad tusan jag ska göra. Och pepp! Uppmuntran är min bensin.
Att vända ryggen och aldrig förlåta henne tycker jag inte är riktigt rätt väg att gå, men att säga att ni inte klarar av att ta mer skit, och inte tänker göra det (vilket ju är sant) men att ni finns där för henne den dag hon bestämmer sig för att acceptera den hjälp hon erbjuds. Kanske? Jättesvårt! Man vet ju inte hur hon reagerar. Men en sak är säkert, och det är att såhär kan ni ju inte ha det. Varken ni som familj, hennes pojkvän och barn eller hon själv.
Att ha ADD är ju ingen ursäkt för att bete sig som skit.Förklaring till mycket av ens beteende, visst, men ingen ursäkt. Skulle aldrig få för mig att ta orden "jag kan inte, jag har add" i min mun. Man får ju göra så gott man kan och kämpa på.
Hej!
Jag undrar lite om ADD i relationer. Har avslutat alla mina relationer ganska tidigt på grund av att jag känt mig kvävd eller andra orsaker. Min fråga är om det finns en viss koppling mellan korta och/eller rastlöshet i förhållande och ADD??
Enligt läkaren är de d men jag börjar undra :-/
Förresten, skall till läkaren igen nästa onsdag. Får se om jag får med mig recept på mediciner eller inte då, och/eller diagnos. Jag hoppas det. Måste bara sluta amma, argh! (huuuuur???) För man kan väl inte amma och medicinera samtidigit? Eller funkar det om jag bara tar medicin på dagen och bara ammar på kvällen/natten? Alltså korttidsverkande?
Början av februari skall jag träffa en sköterska för "information" vad det nu innebär. Om det är om utredningen eller adhd eller vad det är.
De är samma typ av medicin till både adhd som de är till add och när min syster åt medicin fick hon inte äta dessa när hon ammade då d gick ut i bröstmjölken. MEN de finns andra metoder till behandling tills man kan börja me medicin. Detta låter säkert urdumt med tanke på mina frågor men har arbetat mycket ned folk som har adhd, add samt andra olika diagnoser. Men de är sååå mycket lättare i arbetet då man inte lever i d själv men just add är väldigt nytt för mig då jag arbetade me de så kallades alla sånna diagnoser för adhd. Hoppas verkligen du hittar en behandling som passar dig