**Den stora feta LCHF-tråden**

Näää, lägg ägg!
Då får vi väl ha sällis då

Jajamensan (iof flyttar vi till Vhd snart... )

Ha ha, precis (fast ärligt så är vår plan att vi ska flytta tillbaka till Trosa så snart min sambo har pluggat klart - men med studiemedel så har vi inte råd just nu)

Precis, de tappra tre Oj då..
Hur hjälper chipsen? *nyfiken*

Prova halloumi doppad i bea nästa gång - det mättar rejält kan jag säga (och är jäkligt gott också).En av mina favoriter också!
Bjöd en kompis (som äter vanligt) på min pannacotta igår, och hon tyckte också att den var smaskens.Det håller vi tummarna för

Jucea: Läste precis att det inte var så positiva nyheter...
Låter inte kul Hur mår du?

Grundreceptet jag kör på är för 3 portioner:
3 dl grädde
2 gelatinblad
 ca 0,5 tsk vaniljpulver

(sedan kan man ju smaksätta om man vill)

Blötlägg gelatinbladen, och koka upp grädden med vaniljen. Rör ut gelatinet i grädden, häll upp i portioner och ställ i kylen att stelna med plastfolie på.
Jag brukar värma lite frusna hallon så att det blir som en sås att ha till.

Välkommen tillbaka Kul att se dig.

Irrar själv också lite fram och tillbaka... Har aldrig riktigt kommit tillbaka på banan ordentligt efter mycket stress i våras. Nu har vi flyttat och haft 1-årskalas, och det börjar väl lugna ner sig lite. Men sommaren är inte lätt...jag som inte gillar glass i vanliga fall vill nu äta det var och varannan dag. Har iaf köpt en glassmaskin nu, så jag kan göra egen glass utan allt socker och annat gojs.
Lyckades även förgifta mig själv med kolhydrater på kalasdagen, all stress gjorde att jag inte hann äta. Så dagen bestod av tårta, kakor och pizza för min del. Vaknade av att jag mådde illa på natten, och fick tok-kräkas 3 el 4 gånger... Sedan lugnade det ner sig lite, men då blev det istället nädvändigt att börja ta Immodium... Jag var helt skakis efter den natten!

Men jag ska lyckas. Första steget är att sluta smygäta,  och det har jag hållt. Alltid något....

Grattis! Vad kul för dig!!!!!!!

Första o h andra punkten kan jag skriva under. Fjärde punkten kan jag delvis instämma i, men i mitt fall skulle jag nog mer säga att mitt humör går väldigt mycket upp och ner med tvära kast (stackars sambon )

"Så frågan är , varför ska det vara så f*******t svårt att bara leva normalt igen?"
Ja du, om jag bara visste.... Det känns som om jag gör det svårare för mig själv, än vad det egentligen är. Eller så underskattar jag kanske mitt kolhydratberoende...?

Jag har också tänkt lite i de banorna. Jag börjar ju jobba snart och där är det väldigt uppstyrt med lunch och fika. det är ju inte möjligt att springa till köke toch äta av tristess som jag gör nu ibland.... Å andra sidan är det ju inte omöjligt att ta tag i maten ordentligt nu, det är ju bara en dålig ursäkt. Men det kanske ändå blir lättare när jag börjar jobba? Jag gillar rutiner och när det är lite mer uppstyrt, "go with the flow" är inte min grej Fan vad bra jobbat av dig! Grattis