Pojke i klänning?!

"Before we as individuals are even conscious of our existence we have been profoundly influenced for a considerable time (since before birth) by our relationship to other individuals who have complicated histories, and are members of a society which has an infinitely more complicated and longer history than they do (and are members of it at a particular time and place in that history); and by the time we are able to make conscious choices we are already making use of categories in a language which has reached a particular degree of development through the lives of countless generations of human beings before us. . . . We are social creatures to the inmost centre of our being. The notion that one can begin anything at all from scratch, free from the past, or unindebted to others, could not conceivably be more wrong."

// Karl Popper

Samhället består av oss, av alla individer. Och det ena utesluter inte det andra, eller hur? Snarare tvärt om, det går ihop.  Om jag jobbar för ett jämställt samhälle, t ex med politiska uppdrag, eller bara med samhällsplanerin/byggnad i stort, och inte uppfostrar mina barn jämställt, vad händer med de samhällsförändringarna sedan, när mina barn växer upp och tror att killar inte kan bli barnskötare och dansa balett, och tjejer inte kan köra traktor eller spela ishockey? Eller ha vilka kläder de vill? Det handlar inte om att börja med barnen, eller tvärtom, det handlar om en helhet. För vi är samhället. Och egentligen börjar man ju alltid med sig själv.

Vi har under en förhållandevis lång historia av att jobba för kvantitativ jämställdhet, det som handlar om antal/fördelning män-kvinnor i olika sammahang, på samhällsnivå i Sverige, och räknar man i siffror så ligger vi ganska bra till jämfört med andra länder (men har fortfarande mycket att jobba med). Men kvalitiativ jämställdhet, den som handlar om lika villkor för kvinnor/tjejer och män/killar är vi sämre på. Och ska man förändra något där, behöver man komma ner till individnivå.

Det där är rent skitsnack, blev visst tvungen att bemöta dig ändå. Min kusins pojk lekte bil med allt, t.o.m strumpor redan som mycket liten. Han fick en docka, tog  den och drog längs golvet och lät "billiknande". Jag känner flera liknande exempel. Det finns säkert inlärda saker, men ofta är det genetiskt i oss att bete oss som vårt kön, utan att ha blivit påverkade till det. Att förneka det är ju bara löjligt.

Visst kan det vara så ibland, vår grabb var helt tokig i allt som lät å rörde på sig, medans dottern lekte med allt.., bilar som dockor, så hon saknade helt fixering vid vissa saker, medans grabben kunde släppa allt han hade för händer, om han hörde en motor, å det i stort sett från allra först början  

Åh. Så pojkar har en specifik bilgen? Uppstod den under stenåldern? Eller kan det vara så att ditt kusinbarn blivit påverkad av sin omgivning och anammat ett accepterat och uppmuntrat beteende? Att förkärleken för att leka bil skulle sitta i generna är rent snicksnack och faller på sin egen orimlighet. Bilen är inte 150 år gammal, generna vi lever med idag är i stort sett de samma som för 50 000 år sedan. Det är ett kodat kulturellt beteende.

Tänkte precis skriva ungefär desamma. Det vore orimligt att bilkörning skulle vara biologiskt. Kära nån!

men vaddå?? har ni inte hört talas om den nya bil-genen som har hittats hos pojkar??
nu försöker forskarna hitta dock-genen hos flickor och schlager-genen hos bögar!!

Det kan vara så att det finns en genetisk skillnad av fashination för ljud och snabba rörelser. Tex reagerar apbebisar liknande så att hanar leker mer med bilar  och honor mer socialt. Vad som är inlärt och vad som är biologiskt är det väldigt svårt att avgöra.

 

Huvudet på spiken - det är svårt att avgöra!

Problemet blir ju när folk värderar de olika aktiviteterna. Pojkars aktiviteter har av något skäl högre status. Så flickor som beteer sig mer som den genomsnittlige pojken blir "tuff och cool", men pojken som istället gillar "flickaktiviteten" blir "mesig och svag". Typ. Fastän det är helt normalt eftersom skillnaderna inom könen är så stora.

Alla härinne borde faktiskt fundera på om ni helt ärligt kan säga att ni tycker det är precis lika "ok" med en pojkflicka som med en flickpojke. Jag kan helt ärligt säga att jag kämpar med detta. Jag är en s.k. pojkflicka som alltid fått höra hur tuff och bra jag varit/är. Så det är svårt att inte tycka att detta är bra. Men ser man till en grabb som istället är väldigt "flickig" så får jag inte samma positiva känsla rent spontant.

Det senare kräver mycket jobb. Och jag tror en så enkel sak som att låta pojkar ha klänning om de vill faktiskt är en sak som kan få oss alla att tänka till lite mer, att sudda ut de där förutfattade meningarna vi har - just att pojkflickor är tuffa och flickpojkar mesiga.