Ej välkommen på utvecklingssamtal

För en tid sedan var det dags för utvecklingssamtal för min sambos 5-åring. Det första sen jag kom in i bilden.
 
Efter att han via mailkonversation med förskoleläraren kommit överens om en tid som passade, så fick jag frågan om jag också ville närvara. Jag frågade förstås om pojkens mamma, men nej, det här gällde oss, enligt hans syn på det hela så pga att de är skilda så ska de även gå på skilda utvecklingssamtal. Jag sa att jag självklart ville närvara.
  Kort därpå fick sambon, via mail, frågan om de kommer bägge två, varpå hans svarade att "nej, det blir bara jag och Madde som kommer". Det dröjde inte länge förrän nästa mail kom med kommentaren att; "Då får vi boka in en ny tid då ni bägge kan komma, för det är dig och Nellie jag vill prata med."
  Jag tog otroligt illa vid mig och kände mig utfryst och undervärderad. Var mina känslor berättigade eller bottnade dem i själva verket i något annat? 
Min sambo blev också lite upprörd över detta och tog "mitt parti". Han svarade fröken att det skulle vara svårt att försöka hitta en tid som passar dem bägge och la fram alternativen att träffa antingen honom eller modern, eller helt enkelt boka in två olika möten med dem var för sig. Det kom aldrig något svar och ju mer vi närmade oss datumet för det första inbokade mötet, desto mer började jag tvivla på om det skulle bli av överhuvudtaget. Min sambo å andra sidan tolkade tystnaden som att det var den första överenskommelsen som gällde. Jag bestämde mig då för att inte gå på samtalet då jag kände mig ovälkommen och det framförde jag till sambon som förstod mig och sa att han skulle ta upp med personalen min roll i barnets liv.

Lite bakgrundshistoria. I samband med att jag och min sambo flyttade till hans hemort vid årsskiftet så tog vi även över vårdnaden av hans 5-årige son på heltid. Sonen har umgänge med sin mor varannan helg på annan ort och de har fortfarande gemensam vårdnad över sonen rent juridiskt. Jag har funnits i pojkens liv till viss del sen i somras då hans pappa bodde hos mig och vi hade honom de helger vi var lediga, dvs, var och varannan helg.
Som det har sett ut sen dess så spenderar jag mer tid med pojken än vad hans far och mor gör sammanslaget.
Är det inte då helt rimligt att jag borde ta del av hans utveckling då jag faktiskt utgör en så stor del av den?

Det är jag som hämtar på dagis varje dag, lagar och ser till att han får i sig mat varje dag, ser till att han är hel och ren, tvättar hans kläder, lyssnar på honom, uppfostrar honom, uppmuntrar honom, belönar honom när han varit duktig, leker med honom hela dagarna varannan helg medans hans pappa jobbar. Men sen vad det ger för utdelning och hur det går för honom mentalt, fysiskt, socialt, osv har jag tydligen inte med att göra? 

Till sist bestämde jag mig ändå för att följa med på samtalet, för att visa dem att jag också räknas. Andra ska inte få sätta värdet på mig.  Det blev aldrig några sura miner, utan samtalet gick bra och jag deltog även, inte bara närvarade. Ibland måste man stå upp för sig själv och ta sig själv för givet när andra inte gör det.

Min fråga till er; Hur gör ni andra bonusföräldrar? Vad har ni för erfarenheter på detta område? har ni hamnat i liknande situation? hur har ni löst den?