Hur överleva i nätdejtingdjungeln?!

Jag har stött på flera bra killar men känner väll att ett seriöst förhållande just nu inte är min grej. Har en väldigt bra kille som jag träffar just nu. Så du menar att killar som kan tänka sig att träffa en kvinna som lever vv-liv endast är ute efter sex? Jag anser att ditt resonemang låter väldigt knepigt och är inget jag stött på irl. Det där med kärlek och respekt lät ju bra men resten njä.

Och för att förtydliga eftersom det uppenbarligen uppfattades som jag skrev att singel killar anser ensamstående mammor är någon form av begagnade leksaker. 
Det var inte alls så jag menade- Jag försökte förklara varför många är osäkra och nervösa inför att hoppa in i ett familjeliv när man inte har tidigare erfarenhet av det. 
Det betyder inte att ensamstående mammor inte är attraktiva eller eftertraktade jag vet kräk som specifikt letar ensamstående mammor men inte i avsikt att stanna i relationen utan för dom ser det som en garanti för att hon inte nekar dom vissa saker.

Personligen om jag skulle falla för en ensamstående mamma och man skulle känna att man tycker om barnet osv så är det nog säkert så att man skulle försöka. Men det känns som sagt som ett väldigt kliv upp och personligen går det ingen som helst nöd på mig att vänta och försöka hitta någon som är på samma nivå. Jag har allt annat jag vill ha i livet redan och jag har många år kvar att leta om jag vill det. 

Som jag sa tidigare att nätdejtingen går segt var ett konstaterande, Att man får 20 mail om dagen innebär inte att man automatiskt träffar en bra tjej. Och som jag sagt flera gånger tidigare det är inte jag som missar något, Jag har som sagt redan allt annat på plats utom just kärleken men just nu så är den inte akutare än att jag har råd att vara mig själv, Att ha kontroversiella men ärliga och raka åsikter som kan reta folk. 

Jag har inget behov av att få ihop det med någon för sakens skull om jag säger så, Jag är hellre inte intresserad av att bli utnyttjad igen- Jag har blivit det en gång för jag var så genomsnäll och naiv, Det är efter detta som jag valde att aldrig mer välja bort mig själv och därför är mina åsikter det viktigaste för mig. 

Sedan kan ni hånskratta och tycka jag är en idiot om ni vill, Det rör mig inte i ryggen eftersom jag nu är så säker i mig själv, Jag har ett bra jobb, En inkomst som är högre än vad normala familjer har, Vänner och arbetskamrater som är underbara och har ömsesidig respekt och tillit till. 

Så det är så det är, Jag har råd att underhålla mig själv med att skicka koder, puzzel eller bara säga exakt vad jag tycker och tänker- Även om jag kanske inte har rätt så är det min nuvarande åsikt och som jag sagt tidigare jag är flexibel och absolut inte ristad i sten så det betyder inte att mina åsikter kan förändras med erfarenhet.

Nej återigen jag skrev att det ihuvudsak bottnar i osäkerhet, Jag är övertygad om att det finns ensamstående kvinnor och män som absolut är parasiter- Precis som det finns singelkvinnor/män som är det på olika sätt, Jag insåg det inte (eller rättare sagt ville inte inse) det men min förra relation var just med en sådan singeltjej. 

Men det innebär inte samtliga är det, Men om man är osäker så tar man det säkraste alternativet vilket är att undvika, Jag har personligen aldrig träffat någon ensamstående mamma inte för att jag misstänkt hon var en parasit, Utan för som jag sa jag är osäker på att jag kan älska barnet som mitt eget och kan jag inte det så ger man inte det barnet den uppväxt det förtjänar.

Jag har mängder med sådana principer och om det så innebär att jag kommer förbli singel för resten av livet för att jag inte vet om jag själv kan vara vad jag borde så får det så bli- Jag skadar ingen annan då iallafall.

Jag har aldrig sagt att du är något av det, Så jag förstår inte varför du attackerar mig eller känner dig träffad- Du har helt rätt att det är förutfattade meningar och precis som jag sa mina åsikter ändrar sig med erfarenhet, Precis som dom gjort nu med den nästan 6 åriga väldigt komplexa relation jag har bakom mig- Jag var inte alls som jag är nu innan, Jag var världens toffel och såg tjejen som något heligt, Men efter att blivit så grymt lurad under flera års tid så insåg jag att jag inte kommer kunna ge min tillit på samma sätt till någon på väldigt länge, Därför måste jag lita på mig själv och mina känslor och åsikter.

Du skrev att singekvinnor med barn kanske inte gjort helt genomtänkta beslut samt att de vill få ekonomisk hjälp till familjen. Jag är singelkvinna med barn och självklart känner man sig irriterad när någon skriver något så dumt. Jag tar inte åt mig för det stämmer inte iaf jag har de intentionerna men jag blir irriterad när folk har fördommar om jag ska vara helt ärlig. 

Förresten så är killar nu för tiden så jävla snåla så man får ingen hjälp iallafall..

Smecker, du och dina rättstavningar
Det jag gillar mest är att du aldrig rättat någonting jag skrivit  

He He bäst passa sig annars kommer polisen å tar en..

Jag kan bara svara för mitt fall.

Jag har varit osäker hela mitt liv och haft dålig självkänsla osv, Det har lett till att jag stängt ute känslor och blivit rädd när tjejer närmat sig, I mitten av 20 års åldern började jag våga försöka lite- Kort där efter träffade jag en tjej via nätet- Vi höll ihop i 3 år som "par", Det fungerade aldrig speciellt bra- Jag insåg inte då men jag var hennes ryggstöd för hennes tidigare förhållande. Efter 3 år var jag så frustrerad att jag gav henne ultimatumet att antingen bestämmer hon sig eller så går jag, Hon ville vi skulle hålla kontakten och vänta lite för att hon skulle låta sina känslor etablera sig- Och jag gick på standby i 2 år, Hon såg till att mina känslor inte försvann genom att säga lämpliga saker då och då, För ca ett halv år sedan så började jag bli otålig då jag väntat i nästan 2 år på att hon skulle säga om hon ville släppa mig eller inte, Och märkte då att hon reagerade konstigt... Jag blev fruktansvärt misstänksam och började fråga ut henne men fick aldrig några svar. Istället började jag ett av dom största undersökningsprojekt jag gjort och upptäckte att hon ljugit för mig vid ett flertal tillfällen (Något jag visserligen reagerat över tidigare- Att historier ändrats i efterhand för att sedan skojas bort med att hon missuppfattat frågan- "Jaaaahaaa du menar då?? jag trodde....")
Jag grävde djupare och djupare eftersom hon gav mig inget annat än "jag vet inte" som svar på vad jag än frågade, Och upptäckte tillslut att något var väldigt galet- Så jag ställde henne mot väggen och bad henne sluta ljuga och erkänna hon hade pojkvän, Och fick då svaret att hon inte har någon pojkvän.... Men hon träffade någon. 
Och efter detta så är jag nu förmodligen för alltid personlighetsförändrad- Jag var som sagt naiv och var genuint kär i henne så kär att fast min magkänsla under hela tiden skrek att det stämmer inte så valde jag att ifrågasätta henne och hon övertalade mig varje gång att jag hade fel och jag valde att tro henne.

Det är kortfattat varför, Jag kastade bort 6 år av mitt liv på ett svin eftersom jag litade på någon och för första gången i mitt liv försökte satsa istället för att fega.

Att skaffa några barn i det förhållandet var inte aktuellt, Hon tillät på sin höjd en kram eller puss.

Och ska jag vara riktigt ärlig så hade det sannolikt inte blivit några barn ännu ivilketfall- Jag känner mig inte mogen för det då jag egentligen inte haft något riktigt förhållande ännu överhuvudtaget. 

Han får gärna betala för mig, men fan ta han om han försöker ta dammsugaren av mig!  Eller tvätten!! Den ska JAG stryka; )

Jag förstår varför du är singel :)