Hur överleva i nätdejtingdjungeln?!

Cajsasmama: Härligt att höra. Kommer ihåg att du berättade om det här i tråden. Kul att nätdejting kan fungera ibland.

CM så himla kul att läsa

Cajsasmamma: Ja, vad kul! Jag har också gått och blivit sambo med en kille jag träffade på nätet för snart ett år sen :)

Jag träffar bara folk som är som mig. Stressade och fulla av ångest. PÅ www.stressklubben.se kul eller . nä men okej. visst säger vi så.

Jag har testat det här med nätdejting nu ett tag. Det gör mig rädd och stressad över mänskligheten. De tjejer jag har pratat med som är medlemmar på samma sidor som jag har berättat hur vi killar beter oss på dessa sidor/appar. Det enda jag spontant måste säga är att allvarligt grabbar! Hur fan tänker ni? Jag är ju kille och verkligen trånar och längtar efter någon att hålla kär, men ni förstör för mig och alla tjejer som är där när ni kör ert snuskgrej! Kan ni inte bara gå in å någon porrsida när ni känner att detr är dags att tömma!? Det är så pinsamt så jag vet inte vad. Och jag hatar att bli placerad i ett fack. Alla killar är inte så. Men mestadelen av de som är på de sidor jag är medlem på är det tyvärr.

CM-stort grattis.

Underbart att höra!

Lite så tänker jag med, och svarade de flesta. skippade en del "tja läget" från uppenbart ointressanta personer men svarade även på ett gäng såna, man vet aldrig lixom. En av mina absolut intressantaste mejlkonversationer började med ett "tja läget" så det händer att man blir förvånad.

Kul med lite liv i denna tråd med

Nybliven osingel vilket jag inte alls hade räknat med XD

Skönt att inte vara helt allena med denna syn :) Och grattis till osingelheten!

Vi verkar skilja oss från mängden men det finns trots allt några fler som fortfarande tänker så. Ett svar är
hyfsat rimligt faktiskt, trodde jag iaf tidigare även om jag inser att de flesta inte ser det så.

Försöker fortfarande smälta att jag haft honom mitt framför näsan hela tiden, och dessutom vetat hur bra han är (eller ja, att han är jävligt bra men har faktiskt överträffat mina förväntningar och prickat in typ allt jag vill ha och behöver - väldigt nice och samtidigt lite läskigt) Samtidigt är jag glad att det inte blivit förrän nu. Har behövt den här tiden för att reda ut vad jag vill och vad som är viktigt för mig. Och kanske för att veta att jag inte tog honom för att han fanns där och är tryggheten själv utan för att det faktiskt är just honom jag vill vara med.

Men hur går det för dig? Något på gång?