Med hur många procent tror ni antalet (planerade) kejsarsnitt skulle sjunka med, och med hur många procent tror ni kvinnors förlossningsskräck skulle sjunka med om det skulle finnas en adekvat sjukvård som tog ansvar för den mänskliga fortplantningens baksidor och hjälpte födande kvinnor att få tillbaka normala underliv efter en vaginal förlossning? (Och då menar jag alla födande kvinnor, inte endast dem var ändtarmen har gått sönder eller andra allvarliga komplikationer).

Jag var livrädd inför min egen förlossning eftersom jag hört sådana skräckhistorier om bristningar och framfall (dvs extremt vanliga "normala" förlossningspåföljder) att jag bönade om kejsarsnitt, men blev övertalad av både barnmorska och läkare och psykolog att vaginal förlossning är det bästa och att man blir ihopsydd vid ev bristning och sen lever man lycklig i alla sina dar. Vilken fruktansvärd lögn!

Så nu sitter jag här, 2år efter vaginal (helt normal, komplikationsfri) förlossning. Livmodertappen hänger ner i slidmynningen, trots en miljard knipövningar är underlivet så slappt och vidgat att jag kan stoppa in hela handen utan att det känns. Problem med luft och vatten (vid bad) som konstant åker in i underlivet, problem med att tömma tarmen. Mellangården är ca 3cm kortare än tidigare trots att jag blev ihopsydd. Tanken på att jag nånsin kommer kunna ha ett sexliv igen har jag gett upp för länge sedan.

Jag har ingen slida längre, det är en krater rakt upp i magen och detta anses som något normalt? Blev för fjärde gången hemskickad från Gynekologen med kommentaren "jag tycker det ser bra ut, bara åk hem nu och kniiiiip så mycket du bara orkar, så ofta nu bara kan, i resten av ditt liv".

Observera att jag inte hade en komplicerad förlossning, och mina problem är tydligen inte ovanliga. Jag vill verkligen inte skrämma någon men känner att jag inte kan tiga om detta då många lider efter "normala" förlossningar. Sedan finns ju solskenshistorier såklart, med mammor som både är tajtare, mer vältränade och känsligare i underlivet än innan VF, men de är inte ämnet för denna tråd.

Mitt (under)liv är förstört och jag får ingen förståelse eller hjälp av vården.
Vad ska man göra för att slippa riskera detta handikapp? Att inte skaffa barn överhuvudtaget? Är det enda lösningen?