Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Mitt hjärta skriker efter dig, men min hjärna har börjat säga nej.. ja behöver mer än de du gett mig, ja behöver kunna lita på dig.. kan du ge mig dig helhjärtat? Ja tror inte de, nu har ja skällt på dina arbetskamrater för dom lyssnar på dina paranoida tankar, vem ska lyssna på mig då? O förstå att de ja säger e sant? När ja säger att du tar hela min själ? När ja säger att du har mig fullt o helhjärtat om du bara kunde bli en man o visa mig va ditt hjärta vill? När ja säger att ja älskar dig o bara dig?

Inte du iaf.. :(

Det här är brevet jag så länge velat skriva till er som gjorde min grundskoletid till en levande mardröm: 
Kan ni för en stund tänka er in i hur det känns att gå till skolan varenda dag med grov ångest och rädsla? Jag levde i en mardröm under flera år, tack vare er. Ingen av er har trätt fram och erkänt era misstag, ingen har kommit med någon form av ursäkt. Jag förväntar mig fortfarande ingenting från er. Det enda jag vill är att ni ska tänka till. Jag vill att ni ska fundera över hur ni hade känt om era egna barn blev utsatta för det ni gjorde mot mig. Hade det känts bra? 
Jag minns hur jag ställde mig vid det öppna fönstret på hemkunskapen, tittade ner och tänkte "det är tillräckligt högt för att jag ska dö om jag hoppar". Jag ville hoppa, för jag ville att ni skulle bevittna min död och få leva med skammen. Vilken tur att jag valde att leva. Jag kan med glädje meddela att det gått bra för mig i livet. Jag får uppleva allt det fina med att leva, tack vare att jag orkat kämpa. Numera har jag så många människor runt omkring mig som faktiskt uppskattar mig för den jag är. 
Jag kan aldrig förlåta er för vad ni gjorde. Låt för guds skull inte era barn bli sådana vidriga människor som ni är. Det är allt jag kan be er om.

Att ni står varandra nära och att du har starka känslor är uppenbart. Du pratar ju om henne hela tiden. Dina ögon glittrar o du lyser upp när hon ringer/skriver.  Jag tänker inte stå i vägen. Men du fortsätter ljuga för mig. Kan du inte visa lite respekt för mig som du varit gift med i 20 år och som är mamma till dina barn? Dina lögner gör ont, du gör mig illa.

Du tar avstånd och jag är en dåre. Men snart så har jag släppt dig.

För två månader sedan ville du ha barn med mig, och nu är du inte lycklig med mig? Hör du inte själv att det inte är fel på oss, den relationen vi hade, utan att det är du som just nu är sjuk och behöver hjälp? Jag tänker på oss varje dag, om det var någonting jag gjorde som fick dig att dra undan mattan under mina fötter och lämna mig. För jag förstår inte varför Det blev som det blev. Om du hade pratat med mig om ditt tvivel och vad som behövdes för att vända om det till något bra hade jag kanske inte suttit här i soffan och luktat på din kudde, det sista jag har kvar av dig. Snälla snälla snälla kasta inte bort den fantastiska tid vi haft. det är inte för sent ännu. 

Vad vill jag med dig? Jag trodde inte att jag ville något alls, men nu tänker jag på dig hela tiden. Att vi är ensamma, att du kysser mig.  Så var det inte innan. 

Jag vet inte om jag gör det för spänningens skull, eller om jag faktiskt är attraherad av dig. Jag känner mig så förvirrad.