Till min kära kollega!
Jag antar att du förstod att jag slutar enbart pga dig. När alla tyckte det var tråkigt och sa att de kommer sakna mig, sa du varken lycka till eller synd att jag går.
Anledningen till att jag inte står ut med dig är att du är så sinnessjukt oproffessionell. Vi arbetar med barn, och du pratar vitt och brett om allt och alla, inte minst barnens föräldrar, så att de hör. En mamma är en bitch och har bråkat med varenda lärare på skolan tills rektorn förbjöd henne att ringa, hon har olika pappor till varje barn, och den minsta har aldrig träffat sin. Ett annat barn med utländsk härkomst som lånade ett par vantar av ett barn, har troligen lärt sig det av sina föräldrar som säkert tar allt de hittar. Familjen från ett afrikanskt land har väl en anmärkningsvärt gammal pappa, eller ser de slitna ut fortare därifrån? Vår syriska praktikant, hennes man jobbar nog inte, för han vill nog inte ens ha ett jobb. Och detta jävla spekulerande varje dag om vilka föräldrar som lämnar fast de inte jobbar eller sitter hemma sjukskrivna och lämnar. Jag har bett dig fråga föräldrarna, vilket du inte gör, så vad hjälper det att spekulera? Jag orkar inte lyssna på dig! Fatta vinken när man går iväg när du pratar.
Sen hindrar du mig i mitt arbete, du har skrotat rutinerna som vi arbetade enligt när du började vid årsskiftet, och nu kör vi ditt race enbart. Du har ingen respekt för mitt läraruppdrag (som du inte har) utan tycker att du vet bäst vilket leder till en ineffektiv verksamhet där vi inte anpassar oss efter barnens förutsättningar, och jag inte hinner med hälften av det jag hade tänkt mig under våren. Eftersom mitt ansvar (inte ditt) i min yrkesroll är att verksamheten följer läroplan pch uppsatta mål, kastar jag in handduken nu, då jag inte kan stå för en verksamhet där kvaliteten sjunker och barnens behov inte tillgodoses. Hoppas du är nöjd, vilket jag förutsätter, då det blir lättare för dig att köra över min efterträdare som är ny, medan jag hade jobbat länge när du kom, och faktiskt har gett dig lite ouppskattat motstånd. Du kan egentligen erkänna att du inte är emot alla mina förslag per se, utan faktiskt bara är emot mig, så du ser mig som en konkurent. När jag föreslår att om hela gruppen är på plats dagen efter, kanske vi kan diskutera på morgonen att dela barnen lite, och gå ut några i taget. Då fick jag världens utskällning om att vi inte kan göra det utan att ha suttit på en planering och gjort det, för vänder vi upp och ned på allt nu så blir det ju ännu mer kaos. Visserligen har vi inte bestämt vårt nuvarande arbetssätt ( helt utan rutiner) på någon planering, men det sa jag inte. Jag sa bara att det är ju rätt viktigt att kunna vara flexibel pch planera dagen efter förutsättningarna. Då fick jag höra att det kan jag ju inte ta nu, med barnen. Du vill ju alltid diskutera jobbet framför barnen.
Säger jag bä så säger du bu. Om jag låter ett barn gå från bordet ryter du till barnet att sitta kvar. Om ett barn kommer fram till mig och tar en frukt fräser du att vi ska ju gå till barnen och inte dem till oss. Jag har en egen relation till varje barn som jag byggt under många år. Så dy ska blankt skita i om jag tillåter dem att komma och hämta frukt. Det är ordning framför allt, och nåde det barn som lämnar sin plats utan att du sagt att den ska göra det. Bara så du vet är fostransuppdraget borttaget ur läroplanen. Jag vet att du jobbat på fritids länge, och att förskolan såg annorlunda ut när du sist var där. Men nu jobbar du med 1-3 åringar, och disciplin hör inte hemma i verksamheten. Allt detta skulle jag vilja säga till vår rektor, men eftersom jag skulle framstå som väldigt oproffsig då, så låter jag bli. Jag nöjer mig med ett tack och hej. Hoppas vi aldrig ses i framtiden.
