Vi som försökt ett tag utan plus

Välkommen hit!

Man behöver inte ha remiss utan man ringer helt enkelt den mottagning som man vill gå till om man vill gå privat. Så länge man är inom ett och samma landsting så ska det inte vara några som helst problem. För själva utredningen, vill säga. Blir det tal om behandling av något slag, och ni inte har egna barn och är inom de åldersram som just ert landsting har så finns det risk att ni ändå får gå via landstinget i slutskedet. Men ring den mottagning som ni vill gå till och rådgör med dom så kan de berätta om de regler som just ert landsting har.

Och välkomna Juronjaure och Esmis, hoppas ni ska trivas här!

Jag tror nästan alla här inne har gjort utredning, för de flesta har gått igenom diverse behandlingar och grejer. Många väntar på IVF eller har börjat med det. Hur kommer det sig att du undrar raring?

Tack tjejer! Idag har ena killen fått ett litet sår på ena benet vilket är risk för infektion på en så liten skör grabb. Byte av antibiotika å så hoppas vi det inte blir nåt av et.. Usch vilken berg o dalbana det här är.. Först väntan på plus, sen oro för missfall, sen besked om tvillingar med allt vad det innebär med ökade risker o nu detta.. Ja vägen till barn är inte alltid spikrak, det kan vi ju konstatera! Håller alla tummar för er!

Vi har försökt sedan årsskiftet - så ca 6 månader nu då. Före det slarvade vi rejält i ca 1 år. (slarva = illa förklädda försök)
Nu har vi införskaffat ÄL stickor och skall försöka med att pricka in lite mer exakt - och försöka att inte ha sex som avel i samma veva- det är väl en oro med att börja pricka in osv. att det blir mer avel än själslig lusta.

Jag kan inte 100% sätta mig in din/er din situation Wittra. Men jag tror att talesättet "måla inte fan på väggen" är bra - risken att det skulle vara det värsta av det värsta - är ändå ganska liten - så varför sörja och ha panik över något som inte inträffat?
Försöka att medvetet tvinga dig att tänka positivt oxå - att ni kommer få hjälp - att ni kommer få mer redskap och kunskap. Att ni får den hjälp ni behöver. osv.
Det kan kanske hjälpa lite - så att ditt hjärta inte brister i förväg. håller alla tummar å tår för er och önskar er all lycka och välgång!

Mina föräldrar och min fästmans föräldrar talar öppet och högt om att vi är perfekta som föräldrar - perfekta för varandra - och att det är "dags" att de kan få barnbarn från oss. Det skrattas och talas om lycka och välgång för oss. Det är vad jag väljer att se - att de älskar oss så högt och önskar oss all lycka - för de vet ju inte att vi försöker. Jag önskar inte empati från dem - dem vill jag ha all denna lycka och glädje. Det värmer mitt hjärta. Men visst - ibland vill jag bara skrika : vi försöker ju!!!!! Men det går ju inte!!!!

Människor ploppar ur ungar till höger och vänster i vår umgängeskrets oxå... Både de som är helt olämpliga föräldrar, de som väljer att avsluta "en sk olycka"- till de som försökt mycket längre än oss, och haft komplicerade graviditeter och förlossningar.
Lycka och ilska känner jag om vartannat. Men deras liv skiljer sig från mitt - allt som oftast. jag gillar inte att jämföra migsjälv eller dömma andra i deras val.

Min fästman och jag talade en längre stund om detta.  Han är orolig, ängslig - rädd för att det är något fel på honom.
Jag tröstar och uppmuntrar honom. Jag är orolig jag oxå - att det skulle vara något fel på mig. Men att risken för det är väldigt liten. - samma är det för honom.
Han röker - är väldigt smal - det heliga blir alltid överhettat när han jobbar - osv - allt detta minskar chanserna till att vi blir gravida. Han blev tyst och hans ögon klarnade en hel del - min funderande - älskade - filosofiska karl blev tröstad och såg det där praktiska som alla karlar förstår sig på.

"vår baby väntar på rätt tillfälle att få komma till oss - det är bara vi som är otåliga." De klokaste orden min karl kunde säga just då och där.