Vilken är din största sorg?

Zelmah

Vet hur det känns när någon tar sitt liv. Du ska vårda de sista orden hon skrev i sitt brev. Vi fick aldrig något brev från vår dotter när hon för 10 veckor sedan ställde sig framför tåget. Hon var också så som du förklarar din mamma. En människa som var skärpt, tog mycket ansvar mm. Alltid glad och hjälpsam. Jag tror att sådana personligheter inte visar sig svaga utan bär allt inom sig och när det blir för mycket får de en tillfällig psykos och blir en robot som tragiskt avslutar det som tynger dem. För oftast är de perfektionister och gör inget halvdant utan ska det göras så ska det lyckas. Tyvärr!

Jag har många ställen på FB där vi skrivit till varann att vi älskar varann och när jag läser det så känner jag mig varm. Hon efterlämnade också tv videoklipp och de är guld värda.

Att min mamma blev sjuk och dog innan vi hann få en vuxenrelation så att jag fick lära känna henne "på riktigt" och att mina barn aldrig får träffa henne och att hon dog två veckor innan sitt första barnbarn föddes. Det känns extra grymt.

1. Att jag blev av med min älskade hund när jag var sexton

2. Att min "mor" lämnade mig när jag var femton (punkt 1 skedde pga punkt 2)

3. Att min unge har en idiot till far

*När min bror tog livet av sig, han var 18 år och hängde sig hemma i föräldrarnas hus (från vindsluckan), helt utan förvarning, ingen vet än idag varför, varken släkt,vänner eller flickvän visste något alls.
Därefter dog farfar och månaden efter en kompis så -04 var verkligen ett tungt år

*Arbetsplatsmobbningen, som gjort mig till någon jag egentligen inte är, dvs ingenting...detta pågår fortfarande och har förstört hela året och slutade med utmattningsdepressen och postraumatiskt stress

*Hur arbetsplats mobbningen påverkar familjen, är totalt känslomässigt avtrubbad, julen betyder inget, 30 årsdagen imorgon betyder inte, graviditeten och födelsen av min dotter ligger känslomässigt inte alls på de plan de borde göra tyvärr och jag vet inte hur jag ska ta mig ur det, det blir bara värre.

Anonym

Man kan visst få plötslig psykos! Det säger psykologer och kuratorer vi pratat med!

Pappa knarkade igenom min uppväxt.

Haft en depression i 16 år. Man lär sig att "leva" med det men jag fungerar inte normalt eftersom jag inte kan jobba. Jag tar mig inte ens ut ensam.

Att min sambo som en gång var min klippa också varit nere i en 3 år lång depression och försökt att ta livet av sig och liknande kringsaker. Och ärligt så vet jag inte hur jag ska orka en grej till =(

 

Två stora sorger har jag och det är två små pojkar som jag och alla andra har förlorat, en av dessa små änglar är min son. Dessa sorger kan jag prata om och bearbeta och sörja och känna att jag kommer framåt i sorgen även om den för alltid är en del av mitt liv.

En annan stor sorg har jag som "inte finns" som aldrig erkänns av de inblandade och därför aldrig kan bearbetas eller lösas. Det är min ursrungsfamilj som är så dysfunktionell och inte kan säga sanningar om olika misslyckanden, missbruk, psykiska svagheter och sjukdomar, misshandel, mobbing. Detta har lett till att jag knappt har någon kontakt med mina föräldrar idag och ingen kontakt alls med flera av mina syskon. Att mina föräldrar inte kunde samarbeta och se varandra och oss barn och aldrig låtsades om min storasysters psykiska mående som gick ut över hela familjen är en stor sorg som drabbat oss alla barn långt in i vuxen ålder. Denna sorg dyker upp igen och igen och igen, och den har aldrig förändrats utan är alltid lika sårig och inflammerad. Den gör lika ont år efter år eftersom den inte får nämnas för dom det berör och aldrig kan lösas. Jag gråter inombords varje gång någon säger "morbror" eftersom mina barn inte ens har träffat sin och inte verkar få göra det heller. Det är min livssorg.