Anonym (oempatisk?)

Äldre 20 Dec 11:59

96 svar

Oempatisk 4-åring?

Hej

Jag har en tjej på 4 år 3 månader. Något som ofta stör mig är att hon nästan aldrig visar tecken på empati. Jag har aldrig/sällan träffat ett barn tidigare som gett mig denna känsla.

Exempel från igår:
Dotter: Mamma, nu är jag lite arg på dig, du får inte komma på mitt kalas för du är ful.
Jag: Spelar besviken. "Men, ohh, jag vill ju så gärna komma på ditt kalas."
Dottern till storebror: uttråkat tonläge "Mamma är ledsen för jag var elak mot henne".
Dottern till mig: skärp dig mamma!

Hon gör i princip aldrig något man ber henne om (om hon inte vill). "Nej, gör det själv". Hon äter inte middag med oss om hon inte tycker att maten ser god ut. Hon bara tittar på bordet och säger "örk, vad äckligt, jag vill inte ha", så går hon in på sitt rum och leker vidare (själv). Hon får naturligtvis inte någon mat senare heller, men det bryr hon sig inte om.

Frågar man om man får en kram blir svaret antingen nej eller uttråkat "ok, en då..". Jag vet inte om hon älskar mig/oss. Hon sitter inte ofta i knät eller myser. Hon älskar dock att höra sagor och lär sig böckerna utantill. Hon blir alltid jätteglad när hon ser mig på dagis (För att hämta). Men sen så är hon lika avmätt som tidigare.

Hon säger "jag älskar dig" halvofta, men det känns inte som om hon menar det. Hon är mycket medveten om sitt minspel och har full koll på hur man gör olika specifika uttryck. Hon var ett år när hon började himla med ögonen vid rätt tillfällen. Hon har ett falskt sött leende som hon fyrar av när hon vill något.

Hon gillar inte min sambo och säger det i tid och otid. Jag älskar mamma, min bror, men inte xxx". "Han slår mig när jag sover och puttar ner mig från sängen" samt "han kastar ut mig från balkongen och skjuter mig tills jag dör". (behöver jag tillägga att det inte ligger någon sanning i de yttranden?).

Är verkligen barn så i fyraårsåldern? Hur gör man? Ibland tänker jag för mig själv att hon har antisocial personlighetsstörning. Men det är kanske en vanlig fas?

Anonym

Äldre 20 Dec 14:09

#11

Anonym (oempatisk?) skrev 2011-12-20 13:33:27 följande:

Jag har snabbläst era svar (på jobb), har inte hunnit reflektera över dem. Vill bara snabbt svara på en sak som nästan alla frågar om. Att fejka ledsenhet.

Så tycker jag att föräldrar brukar göra när ett mindre barn slår en i huvudet eller säger något dumt. Ledset ansiktsuttryck och "nu blir jag ledsen". "Aj, nu gör det ont på mig". Såklart så blir jag ju inte ledsen på riktigt när hon säger att jag inte får komma på hennes kalas för att jag är ful (eftersom det just är jag som fixar det och hon gärna får tycka att jag är ful. Spelar roll). Däremot vill jag markera att man inte säger till folk att de är fula bara för att vara taskig, finns ju andra människor som inte är lika självsäkra som jag

Som jämnåriga t.ex.

I din trådstart skriver du att hon inte ser ut att mena det hon säger. Det gör ju inte du heller då. Om du inte blev ledsen av att höra att hon säger att du är ful men ändå vill lära henne att inte säga så, kan du ju säga precis det:

"Jag blir inte ledsen av att du säger att jag är ful. För mig spelar det ingen roll att du tycker så, utseendet är ingen viktig grej för mig. Men jag vet att det finns många andra som skulle bli ledsna av att höra en sådan sak,så jag vill inte att du säger så av den anledningen".

Som det är nu så är ni ju båda "falska" med era känslor.

När mina barn var riktigt små och tog för hårt i mig så tog jag deras händer, visade dem hur de skulle göra och sa: "Klappa försiktigt". Gjorde det inte ont spelade jag inte ledsen. Gjorde inget ledset ansikte. När de blev större och gjorde något mot mig som inte heller gjorde ont på mig kunde jag ändå säga att de skulle vara försiktigare eftersom det kan göra ont när man gör så.

Men det är kanske jag som inte ser vitsen med att lägga på känslor som man inte har. Olika saker funkar för olika människor.

Anonym

Äldre 20 Dec 14:13

#12

Anonym (oempatisk?) skrev 2011-12-20 13:57:24 följande:

Matbordet har vi resignerat med. Hon är inte hungrig och vill inte sitta där. BVC säger att hon väger över sin kurva och vi borde dra ner på hennes mat. Jag har "tvingat" min son att sitta med under hans uppväxt "middag är inte bara mat, det är ett socialt event". Men med henne har jag gett upp. Hon föredrar att leka själv, stänger gärna in sig i sitt rum och byter kläder eller tittar i böcker. Sonen har aldrig lekt själv.

Ett annat exempel som kanske tyder på empati är när jag tillrättavisat hennes bror så gick hon fram till mig och sa argt "Nu har du skrämt xxxxx och måste säga förlåt till honom". Jag sa förlåt till sonen (som knappt kunde hålla sig för skratt eftersom skället mest varit på skoj). Dottern sa förklarande då till sonen: "Nu har mamma sagt förlåt, säger man förlåt är det ok.."

Det jag försöker belysa är att hon tar på sig "högsta rollen" i familjen. Hon tror att HON bestämmer. Hon agerar alltså dagisfröken i hemmet.

Kanske är det för att vi skojar så mycket, som någon nämnde att hon tycker att det är svårt att respektera mig. En gång skrattade jag när jag klädde på henne för att hon tappade balansen och hon sa åt mig på skarpen "jag vill inte att du skrattar åt mig när du klär på mig". Jag blir ofta förbluffad över hennes uttalanden. Det känns som om hon är äldre än vad hon är.

Hon är varannan dag hos pappa och de har troligtvis en mindre tramsig tillvaro. Han skojar inte så mycket utan är tvärtom, deprimerad. Han tycker att hon ska lyda och jag har hört honom säga "Det spelar ingen roll vad du vill" när hon säger att hon inte vill. Han daskar henne på rumpan när hon är dum berättar hon och det gör "jätteont".

Ful är någon som hon just då inte tycker om. Om hon inte får ha klänning på dagis så är jag ful. Jag förstår vad hon menar och att det är hennes ord för det. När hon har kul hos oss och inte vill till pappa så är han ful, och slår henne när hon sover.

Oj, det här hade jag inte läst när jag postade mitt förra inlägg.
Då är det ju någon som faktiskt slår henne då? Hennes pappa.
Varför i himmelens namn är du då förvånad över att hon inte är så empatisk som du skulle önska att hon var? Hon blir dåligt behandlad - du vet om att hon blir det - hon är ändå hos honom varannan dag?

Hon blir ju kränkt! Har du inte anmält honom?

Anonym

Äldre 20 Dec 14:14

#13

Förövrigt så var det alldeles rätt av henne att påpeka att du inte ska skratta åt henne när du klär på henne. Jag hoppas att du bad om ursäkt.

Furstinna

Äldre 20 Dec 14:23

#14

Tror det är helt normalt. Dom övar ju olika roller i den åldern. Min dotter har en massa rollsepl för sig. Hon är aldrig elak mot mig men hon kan vara oerhört otrevlig mot sin pappas flickvän. Hon ignorerar henne helt, svara inte på tilltal och om hon svarar så säger hon saker i stil med "dig lyssnar inte jag på" eller "jag hör inte vad du säger". Mot sin pappa är hon inte otrevlig men kan vara syrlig, typ kommentera hur saker ska göras och hur man ska säga saker för "så gör mamma". Men oftast är hon väldigt trevlig och "empatisk".

Hon blir rasande om någon säger saker om mig eller skojar om mig. Jag är nån form av gud för henne och det kan ibland bli lite jobbigt men charmigt :)

Anonym

Äldre 20 Dec 14:27

#15

Furstinna skrev 2011-12-20 14:23:52 följande:

Tror det är helt normalt. Dom övar ju olika roller i den åldern. Min dotter har en massa rollsepl för sig. Hon är aldrig elak mot mig men hon kan vara oerhört otrevlig mot sin pappas flickvän. Hon ignorerar henne helt, svara inte på tilltal och om hon svarar så säger hon saker i stil med "dig lyssnar inte jag på" eller "jag hör inte vad du säger". Mot sin pappa är hon inte otrevlig men kan vara syrlig, typ kommentera hur saker ska göras och hur man ska säga saker för "så gör mamma". Men oftast är hon väldigt trevlig och "empatisk".

Hon blir rasande om någon säger saker om mig eller skojar om mig. Jag är nån form av gud för henne och det kan ibland bli lite jobbigt men charmigt :)

Ot: då är det ju viktigt att du som sitter på piedestal och blir idealiserad står upp för också pappan och hans partner. Det gör du kanske redan? Är tydlig med att det inte är okej att ignorera och bete sig dåligt mot andra heller?

Jag tycker inte att det låter charmigt alls faktiskt, och jag hade därför varit väldigt noga med att stötta upp pappan och hans flickvän (eller andra som beteendet också drabbar).

Furstinna

Äldre 20 Dec 14:34

#16

Anonym skrev 2011-12-20 14:27:57 följande:

Ot: då är det ju viktigt att du som sitter på piedestal och blir idealiserad står upp för också pappan och hans partner. Det gör du kanske redan? Är tydlig med att det inte är okej att ignorera och bete sig dåligt mot andra heller?

Jag tycker inte att det låter charmigt alls faktiskt, och jag hade därför varit väldigt noga med att stötta upp pappan och hans flickvän (eller andra som beteendet också drabbar).

Självklart är inte detta något jag tycker är okey, men det är också svårt för mig att ta upp detta i efterhand, jag får ju höra detta av pappan och jag förklarar för honom vad som funkar bäst för att hon ska sluta. Det har ju skurit sig åå något sätt mellan flickan och pappas flickvän men tror det beror mycket på att hon är i en fas där hon vill vara själv med pappa och dom försöker nu att ha lite eget umgänge tillsammans och då funkar det bättre.

Att hon är otrevlig är inte charmig men att hon försvarar mig (oftat missuppfattningar) tyxker jag är gulligt.

Däremot så uppmuntrar jag här hemma flickan att vara trevlig och är noga med att vara positiv. Skulle t.,ex. aldrig som många andra gör prata illa om varken hennes pappa eller pappans tjej. Sånt är bara korkat.

Anonym

Äldre 20 Dec 14:40

#17

Furstinna skrev 2011-12-20 14:34:58 följande:

Självklart är inte detta något jag tycker är okey, men det är också svårt för mig att ta upp detta i efterhand, jag får ju höra detta av pappan och jag förklarar för honom vad som funkar bäst för att hon ska sluta. Det har ju skurit sig åå något sätt mellan flickan och pappas flickvän men tror det beror mycket på att hon är i en fas där hon vill vara själv med pappa och dom försöker nu att ha lite eget umgänge tillsammans och då funkar det bättre.

Att hon är otrevlig är inte charmig men att hon försvarar mig (oftat missuppfattningar) tyxker jag är gulligt.

Däremot så uppmuntrar jag här hemma flickan att vara trevlig och är noga med att vara positiv. Skulle t.,ex. aldrig som många andra gör prata illa om varken hennes pappa eller pappans tjej. Sånt är bara korkat.

Vad bra. Att du inte pratar illa om alltså. Håller med om att sådant är hemskt illa.

Det att hon försvarar dig kanske handlar om att hon är rädd för eller misstänker att du inte kan ta hand om dig själv? Är det så är det kanske bra om du tydligt markerar att du kan det. Ni kan ju älska varandra hur mycket som helst för det, menar jag. Eller också fortsätter du att se det som gulligt, det är det kanske också. Men hade jag varit du så hade jag nog i alla fall undersökt vad som är vad.

Trist att det skurit sig mellan din dotter och pappans flickvän. Hoppas att de (pappan och hon arbetar aktivt för att förbättra saken).

Anonym (oempatisk?) Trådstartaren

Äldre 20 Dec 14:48

#18

Ja, jag bad om ursäkt över att jag skrattade såklart. Ibland är det svårt att hålla sig för skratt när de är så underbart gulliga. Tror att det störde henne att hon inte visste VARFÖR jag skrattade.

Pappa daskar henne på rumpan när hon är dum, vilket han själv har sagt till mig. Jag utgår från att han inte gör det hårt. Mer som man kan göra på ett barn när man demonstrativt slår dem (nätt) på handen för att visa att det är fel. För mig så har daskar eller smäll på fingrarna aldrig funkat. Det gäller att ta henne i knät och tala försiktigt med henne annars börjar hon stortjuta.

Pappan tycker att jag är för mjuk när jag försöker argumentera med henne om t.ex. klänning på dagis. Hans åsikt är att barn ska göra som vuxna säger. Jag lyssnar mer på deras åsikter. Kan gå med på klänning OCH byxor - både hon och jag blir nöjda. Han tycker för övrigt att det är mitt fel att hon är så ouppfostrad eftersom jag inte är sträng. (han tycker att min son också är ouppfostrad som inte respekterar och lyssnar på vuxna, han har ADHD). Min sambo tycker också att jag pjoskar för mycket, att jag måste tvinga dem ibland, inte diskutera. Jag tror helt enkelt att barn har en röst för att man ska lyssna på den. Jag minns hur det var att vara barn!!!

Dottern är varannan dag hos mig. En lämnar på dagis och nästa hämtar. Vi bor ett kvarter bort och ibland byter vi dag osv. Ibland kan jag komma förbi och ta med henne på en runda när jag och sonen är ute. Väldigt flexibelt. Har han besök kommer han ibland och hämtar henne för att hon ska få vara med.

Efter era inlägg ska jag sluta "fejka" känslor för att vara pedagogisk. Jag ska be henne utveckla när hon säger att någon är ful/dum/slår henne.

Men det där med att pappa daskar henne på rumpan blir svårt. Han tycker i princip att allt bra hon gör beror på hans eminenta uppfostran och all hennes olydsamhet beror på min slappa uppfostran. Hmm, jag skulle kunna säga att hon sagt på dagis att han slår henne och att man ju inte får göra det i sverige (han är latino).

Furstinna

Äldre 20 Dec 14:51

#19

Anonym skrev 2011-12-20 14:40:42 följande:

Vad bra. Att du inte pratar illa om alltså. Håller med om att sådant är hemskt illa.

Det att hon försvarar dig kanske handlar om att hon är rädd för eller misstänker att du inte kan ta hand om dig själv? Är det så är det kanske bra om du tydligt markerar att du kan det. Ni kan ju älska varandra hur mycket som helst för det, menar jag. Eller också fortsätter du att se det som gulligt, det är det kanske också. Men hade jag varit du så hade jag nog i alla fall undersökt vad som är vad.

Trist att det skurit sig mellan din dotter och pappans flickvän. Hoppas att de (pappan och hon arbetar aktivt för att förbättra saken).

Jag har heller inget illa att säga om dem :)

Hon är extra mammig just nu så tror det är därför hon gör som hon gör. Men jag tror det är lätt att det blir så när man som jag är ensam med mitt barn och har varit under nästan hela tiden. Även när jag och exet bodde ihop så tog jag ju hela ansvaret. Jag oroar mig inte alls för att det skulle vara något annat. Barn har mycket konstigheter för sig och dom testar gränser och testar roller så är helt normalt för en 4 åring :)

Jag vet inte hur mycket pappan engagerar sig men han skulle ju inte framhäva sig från sin sämsta sida gentemot mig så det får jag nog aldrig reda på. Men vi pratar väldigt mycket med varandra och vi ses när vi kan och jag har aldrig märkt något konstigt i deras samspel. Sen vänder sig flickan till mig i första hand men det är inte så konstigt med tanke på hur mycket mer jag har henne.

Anonym

Äldre 20 Dec 14:52

#20

Du skriver att det stör dig att din dotter inte visar empati och sen i senare inlägg skriver du att hennes pappa agar henne och du har gjort det du med? Du har inte tänkt på att det kanske har ett samband?

Oempatisk 4-åring?

INNEHÅLL