Oempatisk 4-åring?

@#69 (alla har ju samma nick)
Ja, hon är liten. Det är hennes pappa som daskar. Min sambo gör inget sådant.

 @#70 Jag håller med dig. Dock tror jag inte att dasken har så mycket med hennes empatiska förmåga att göra (ännu) eftersom han började för en månad sedan och hon alltid varit sån. 

Precis som om jag kan hindra henne från att vara hos sin pappa. Det testade jag med sonen, barn har rätt enligt lag att vara hos båda föräldrar och även om jag skulle anmäla det så hade det ändå varit ord mot ord eftersom det inte finns några vittnen (förutom min lilla tjej). Jag röstar på förgående talare att jag får mitt ex att sluta istället. Känns mer konstruktivt. 

Din dotter påminner mycket om mig själv i den där åldern och jag blev helt normalstörd som vuxen :)

Det låter som att du har en klok liten lill-gammal dam hemma som inte är lagd för det mer känslomässiga hållet. Det är helt OK (även om  man som mamma kan sakna de där mysiga kramarna...)

Jag tror inte det är fel på hennes empati, det låter mer som att hon inte förstår eller kan relatera till sårade känslor eftersom hon själv inte upplever dem särskilt ofta.

Ja, det är säkert som du förklarar. En skön tanke att hon inte förstår sårade känslor eftersom vi inte sårar henne så ofta Ja, lillgammal är också mitt intryck, att hon känns vuxnare än mig ibland. 

Jag talade med dagis om det idag och de hade inte alls reagerat. De sa väl att hon var tydlig med när hon ville leka med andra och när hon inte ville det. Att hon hade behov av att vara själv ibland. Samt att hon inte kunde färgerna och alla lunchartiklar (tex. potatismos) på svenska (nu talar vi STORA problem ) Så de ska träna det nästa termin. Jag har på mig till dagisstart att lära henne alla färger, limegrön, äggskal, benvit, cyan, magenta, lol. Nej, det är självklart de grundläggande färgerna de menar. 

---

Jag talade med pappan om dask på rumpan och han sa att det hänt tre gånger, när hon var på väg ut i en trafikerad väg som han sagt till henne flera gånger att hon inte fick. +2 till. Han tyckte att det inte var en allvarlig grej heller. Att jag överdrev.

Sen ringde han upp mig på kvällen då han talat med en vän, sa att han kunde åka i fängelse för det hade vännen sagt. Han var jätterädd och sa att han nog bara skulle träffa dottern med övervakning varannan helg framöver.  Han tror att eftersom han inte är svensk medborgare så kommer de att vara extra hårda mot honom. Jag tyckte att om han aldrig gjorde det igen så kanske vi kunde glömma och gå vidare, men han är fortfarande uppskrämd. 

Så jag tror att han fick sitt "wake up call". Däremot tycker han att de svenska lagarna överdriver, men han är rädd för rättsliga följder.  
---

Min dotter och jag hade förresten en lugn och mysig morgon. Jag såg henne gladare än vanligt.  

Ett förslag: Lär henne läsa.

Ja, jag har börjat med henne med bokstäver och försökt bygga ord och hon är intresserad. Men hon kan inte ännu. Hon hittar bokstäver överallt i sin omgivning och kan kanske hälften. Hennes pappa läste när han var i femårsåldern så det är nog inte "för tidigt" för henne. Vi har dock diskuterat om vi ska börja läsa på svenska eller spanska eller båda samtidigt. (att en förälder väntar ett tag med sitt språk tills dottern knäckt koden på ett språk). 

 

Varför vänta med ett språk?
Mina barn är halvsvenskar och halvdominikaner(dottern är ursprunglingen Colombian) och de kan spanska och svenska, min snart 4 åring sjunger spanska och svenska barnsånger,börjat läsa på båda språken och svarar på det språk han vill !
Det som gäller är att du pratar svenska med henne och pappan pratar spanska,varje förälder pratar sitt känslospråk med barnet.

TS, jag vill inte på något vis strö salt i såren och jag har insett att du ni har tagit till dig att smisk, smällar och dask inte handlar om hur hårt man slår. Men jag blev slagen som barn av min pappa. Löst, hårt om vartannat. Han luggade mig och sparkade mig också med skor på. Ibland kunde det gå ett par månader utan slag, ibland var det oftare. Jag fick aldrig några synliga märken. Något jag ständigt fick höra i samband med slagen var att jag inte lyssnat på vad han sa. Jag blev panikslagen varje gång det hände och kissade ibland på mig av ren skräck, trots att han kanske slog mig rätt "löst".

Det jag tydligt minns är inte i första hand smärtan utan själva kränkningen i det han gjorde. Jag hade ständigt en känsla av att vara oälskad. En känsla av utanförskap och att vara "fel". Min pappa var för övrigt en helt normal förälder, medlem i Hem & Skola, ett chefsjobb och ett ordnat socialt liv. Jag skämdes så mycket och berättade aldrig för någon vad som försigick hemma. Utåt sett var vi en mycket fin och kärleksfull familj.

Idag är jag snart 40 år, gift och har två barn i förskoleåldern. Det som hände under min uppväxt har förföljt mig under hela mitt liv och jag mår än idag dåligt över det. Min pappa och jag har en fungerande men något ansträngd relation idag. Vi har aldrig pratat ut om det som hände när jag var liten. Hans beteende upphörde plötsligt när jag var i 16-årsåldern. Varför vet jag inte. Han har aldrig slagit mig sedan dess.

Han är idag en fantastisk morfar till mina barn och har ändrats väldigt mycket. Han har blivit mjukare i sättet och mer empatisk. Men fortfarande kan min undertryckta ilska bubbla upp inom mig och jag kan känna att jag blev mycket orättvist behandlad. Jag är märkt för livet i min själ och i mitt hjärta av det som hände mig som barn.

Det jag vill säga med mitt inlägg är att detta med din lilla dotter berörde mig djupt. Gör allt du kan för att förändra hennes situation!

JA såklart!!!

Hon talar spanska och svenska. Spanska lite sämre, men det är helt naturligt. Det var angående lässtarten jag tänkte att man skulle börja med ett språk. Man måste ju ljuda och lära sig knäcka koden, kan väl bli lite förvillande om hon på måndagar gör det på svenska och tisdagar på spanska. (tänker jag iaf) Jag vet inte mycket om sånt dock. 

Dottern går på hemspråk en gång i veckan och talar uteslutande spanska med pappa och hans fru och deras vänner. Pappa och fru kan inte svenska.

Frågar jag dottern något på spanska så svarar hon på spanska (om jag sa rätt). Hon ser nästan bara spanska tecknade filmer (för att öka spansk-stimulin). Hemma hos mig, sambon och brorsan så är det svenska som gäller. 

Förr talade hon alltid spanska med djur När hon lekte med dockor så kunde mycket väl en tala spanska och en svenska. Nu har hon förstått att då förstår de inte varann och hon översätter automatiskt till pappa om jag säger något till henne när jag är och hämtar/lämnar.  

Ts,nu kommer jag att vara en bitch men det är viktig att du läser för henne!
Hon är över 4 år och kan inte grundläggande färgerna,detta är viktig så att hon inte hamnar utanför rent kunskapsmässigt.

Om du inte har spanska som modersmål så tycker jag INTE att du ska prata spanska med din dotter.
Men det är ju kanon att hon kan båda språken,då finns det ju inget som hindrar läsning på båda språken. Du sköter ditt språk och pappan sitt.