Anonym (oempatisk?)

Äldre 20 Dec 11:59

96 svar

Oempatisk 4-åring?

Hej

Jag har en tjej på 4 år 3 månader. Något som ofta stör mig är att hon nästan aldrig visar tecken på empati. Jag har aldrig/sällan träffat ett barn tidigare som gett mig denna känsla.

Exempel från igår:
Dotter: Mamma, nu är jag lite arg på dig, du får inte komma på mitt kalas för du är ful.
Jag: Spelar besviken. "Men, ohh, jag vill ju så gärna komma på ditt kalas."
Dottern till storebror: uttråkat tonläge "Mamma är ledsen för jag var elak mot henne".
Dottern till mig: skärp dig mamma!

Hon gör i princip aldrig något man ber henne om (om hon inte vill). "Nej, gör det själv". Hon äter inte middag med oss om hon inte tycker att maten ser god ut. Hon bara tittar på bordet och säger "örk, vad äckligt, jag vill inte ha", så går hon in på sitt rum och leker vidare (själv). Hon får naturligtvis inte någon mat senare heller, men det bryr hon sig inte om.

Frågar man om man får en kram blir svaret antingen nej eller uttråkat "ok, en då..". Jag vet inte om hon älskar mig/oss. Hon sitter inte ofta i knät eller myser. Hon älskar dock att höra sagor och lär sig böckerna utantill. Hon blir alltid jätteglad när hon ser mig på dagis (För att hämta). Men sen så är hon lika avmätt som tidigare.

Hon säger "jag älskar dig" halvofta, men det känns inte som om hon menar det. Hon är mycket medveten om sitt minspel och har full koll på hur man gör olika specifika uttryck. Hon var ett år när hon började himla med ögonen vid rätt tillfällen. Hon har ett falskt sött leende som hon fyrar av när hon vill något.

Hon gillar inte min sambo och säger det i tid och otid. Jag älskar mamma, min bror, men inte xxx". "Han slår mig när jag sover och puttar ner mig från sängen" samt "han kastar ut mig från balkongen och skjuter mig tills jag dör". (behöver jag tillägga att det inte ligger någon sanning i de yttranden?).

Är verkligen barn så i fyraårsåldern? Hur gör man? Ibland tänker jag för mig själv att hon har antisocial personlighetsstörning. Men det är kanske en vanlig fas?

Anonym

Äldre 20 Dec 15:33

#31

twomore skrev 2011-12-20 15:23:43 följande:

Helt rätt. Jag uttryckte mig otydligt. Jag försöker omformulera.
Han är nyinvandrad sedan 4 år sedan och har från sin familj blivit uppväxt med synen på barn att de ska synas men inte höras. Att de ska lyda sina föräldrar.

Jag har inte tänkt på "dask på rumpan" som aga. Faktiskt inte. Kanske läser du in mer i dask på rumpan än jag? Jag letade efter en definition av aga, men ser ingen tydlig gräns. Kanske faller det inom agabegreppet. :-/

Bra att du ifrågasätter.

Daskar, nypningar, smättande på händer - alla tilltag som syftar till att fysiskt tillrättavisa och/eller "uppfostra" räknas som barnaga och är förbjudet enligt lag! Vad mer så borde det vara moraliskt förbjudet att behandla barn illa och sedan sitta och undra varför de inte visar empati.

Utöver det redan sagda: det är jobbigt att bo med en anhörig som är deprimerad - också om denne inte slåss. Lika jobbigt kan det vara att ha föräldrar som skrattar bort sådant som bör tas på allvar.

Anonym (oempatisk?) Trådstartaren

Äldre 20 Dec 15:38

#32

. För mig så har daskar eller smäll på fingrarna aldrig funkat.

Anonym skrev 2011-12-20 15:30:34 följande:

Men du skrev ju att dask och smäll på fingrarna inte funkat? Då har du väl testat det?

Dessutom glömde du att vara anonym i inlägg 27......

"För mig så har daskar eller smäll på fingrarna aldrig funkat."

Menade och skrev på fingrar. Jag tror att vi har olika bilder av hur smäll på fingrarna "går till". Jag talar inte om en smäll som är smärtsam men jag tror att du får den bilden när du läser mina ord.

Bra att jag glömde att vara anonym, då kan du gå in och läsa min profil och få mer information och hjälpa mig bättre

Jag behåller dock mitt TS-nick för att inte skapa mer förvirring bland andra som läser.

Jag valde att vara anonym för jag tyckte att det var ett känsligt ämne att misstänka sin dotter för att vara oempatisk. Känsligt för mig iaf.

Anonym

Äldre 20 Dec 15:40

#33

Anonym (oempatisk?) skrev 2011-12-20 15:31:09 följande:

Ah, det var den här meningen du syftade på:

"Hmm, jag skulle kunna säga att hon sagt på dagis att han slår henne och att man ju inte får göra det i sverige (han är latino). "

Jag menade att han är nyinvandrad och kanske inte kan alla svenska lagar ännu. Vet inte i vilken utsträckning chile tillåter rumpdask på barn. Kanske, kanske inte? Men tänk om det är bara för att han inte VET!

Men vad då? du vet väl? Eller är du också nyinvandrad sedan fyra år tillbaka?

Och det var knappast den meningen som åsyftades, jag läste också det du skrev här:

"Pappa daskar henne på rumpan när hon är dum, vilket han själv har sagt till mig. Jag utgår från att han inte gör det hårt. Mer som man kan göra på ett barn när man demonstrativt slår dem (nätt) på handen för att visa att det är fel. För mig så har daskar eller smäll på fingrarna aldrig funkat."

Usch, hur ni håller på mot ett barn.

Anonym

Äldre 20 Dec 15:41

#34

Anonym (oempatisk?) skrev 2011-12-20 15:38:48 följande:

. För mig så har daskar eller smäll på fingrarna aldrig funkat."För mig så har daskar eller smäll på fingrarna aldrig funkat."

Menade och skrev på fingrar. Jag tror att vi har olika bilder av hur smäll på fingrarna "går till". Jag talar inte om en smäll som är smärtsam men jag tror att du får den bilden när du läser mina ord.

Bra att jag glömde att vara anonym, då kan du gå in och läsa min profil och få mer information och hjälpa mig bättre

Jag behåller dock mitt TS-nick för att inte skapa mer förvirring bland andra som läser.

Jag valde att vara anonym för jag tyckte att det var ett känsligt ämne att misstänka sin dotter för att vara oempatisk. Känsligt för mig iaf.

Du får inte daska eller smälla henne på fingrarna heller! Det är inte smärtan som avgör kränkningen.

Anonym

Äldre 20 Dec 15:43

#35

Anonym (oempatisk?) skrev 2011-12-20 15:38:48 följande:

. För mig så har daskar eller smäll på fingrarna aldrig funkat."För mig så har daskar eller smäll på fingrarna aldrig funkat."

Menade och skrev på fingrar. Jag tror att vi har olika bilder av hur smäll på fingrarna "går till". Jag talar inte om en smäll som är smärtsam men jag tror att du får den bilden när du läser mina ord.

Bra att jag glömde att vara anonym, då kan du gå in och läsa min profil och få mer information och hjälpa mig bättre

Jag behåller dock mitt TS-nick för att inte skapa mer förvirring bland andra som läser.

Jag valde att vara anonym för jag tyckte att det var ett känsligt ämne att misstänka sin dotter för att vara oempatisk. Känsligt för mig iaf.

Jag fattar verkligen inte, både du och din man har slagit flickan och du tycker det är känsligt att hon är oempatisk?

Anonym

Äldre 20 Dec 15:49

#36

Men flickan blir ju slagen, hur kan du då sitta här och undra varför hon hittar på historier om hur nån skadar henne, inte vill mysa i knäet och säger jag äskar dig på ett halvhjärtat sätt?? Det är klart att hennnes "bristande empati" har med att göra att hon blir illa behandlad!

Anonym (oempatisk?) Trådstartaren

Äldre 20 Dec 15:50

#37

Anonym skrev 2011-12-20 15:33:40 följande:

Daskar, nypningar, smättande på händer - alla tilltag som syftar till att fysiskt tillrättavisa och/eller "uppfostra" räknas som barnaga och är förbjudet enligt lag! Vad mer så borde det vara moraliskt förbjudet att behandla barn illa och sedan sitta och undra varför de inte visar empati.

Utöver det redan sagda: det är jobbigt att bo med en anhörig som är deprimerad - också om denne inte slåss. Lika jobbigt kan det vara att ha föräldrar som skrattar bort sådant som bör tas på allvar.

Vad är det som skrattas bort? Vi har mycket skratt hemma, vi skrattar ibland åt svårigheter. En copingstrategi som funkar för mig iaf. Som min son som fått ADHD-diagnos. Vi skojar ibland om "nä, jag kan inte fixa kattlådan, jag har adhd". Vi försöker avdramatisera det lite.

Daskar, nypningar och smättande på händer - alla tilltag som syftar till att fysisk tillrättavisa [...]

Smättande = smällande?

Tror fortfarande att vi har olika bild av hur den akten går till. Jag har aldrig slagit min dotter så att det har gjort ont på henne. Varför skulle jag? Innan hon talade så tog jag hennes hand några gånger och markerade en smäll på fingrarna om hon försökte röra stekpannan eller dy. Sa "nej, aj aj".

När hon talar så kan man ju säga till henne att stekpannan är varm, rör du den så gör det jätteont. Eller hur?

Ja, du har helt rätt, det är jobbigt att leva med någon som är deprimerad. Det var en tung tid när han bodde med mig. De som har testat förstår.

Anonym

Äldre 20 Dec 15:59

#38

Anonym (oempatisk?) skrev 2011-12-20 15:50:53 följande:

Vad är det som skrattas bort? Vi har mycket skratt hemma, vi skrattar ibland åt svårigheter. En copingstrategi som funkar för mig iaf. Som min son som fått ADHD-diagnos. Vi skojar ibland om "nä, jag kan inte fixa kattlådan, jag har adhd". Vi försöker avdramatisera det lite.

Daskar, nypningar och smättande på händer - alla tilltag som syftar till att fysisk tillrättavisa [...]

Smättande = smällande?

Tror fortfarande att vi har olika bild av hur den akten går till. Jag har aldrig slagit min dotter så att det har gjort ont på henne. Varför skulle jag? Innan hon talade så tog jag hennes hand några gånger och markerade en smäll på fingrarna om hon försökte röra stekpannan eller dy. Sa "nej, aj aj".

När hon talar så kan man ju säga till henne att stekpannan är varm, rör du den så gör det jätteont. Eller hur?

Ja, du har helt rätt, det är jobbigt att leva med någon som är deprimerad. Det var en tung tid när han bodde med mig. De som har testat förstår.

Men förstår du inte att det är både förkastligt, onödigt och kränkande att markera smällar?
Och förstår du verkligen inte att flickans beteende är ett kvitto på att ni vuxna sviker henne? Man blir empatisk när man får ett empatiska bemötande av vuxna som lär, stödjer och hjälper. Daskar på rumpan (hårda eller mindre hårda) är inte att lära, hjälpa och stödja.

Markeringar av slag syftar till att skrämmas.

Det är en allt mer underlig syn på föräldraskap du visar upp här. Inte ett dugg förenlig med min egen.

Anonym (oempatisk?) Trådstartaren

Äldre 20 Dec 16:03

#39

Usch, jag känner mig anklagad för att jag slår min dotter. Men sen påminner jag mig själv om att det bara är jag och pappan som vet om det är "slag" eller inte.

Jag blir orolig över hur hårt pappan slår efter att ha läst era inlägg. För jag VET ju faktiskt inte. Jag har bara haft en mental bild av hur det gick till. Vet inte om jag kan få svar på det heller. Han kommer ju sannolikt inte säga "ja, jag slår henne hårt". Tror att jag ska köra "dagis berättade" och se om han förstår. Kan ju vara att han säger "ja, det är ju lite dumt, jag byter till att hon inte får se på film istället". Det är svårt att vara två vårdnadshavare. Det är svårt att ha någon inverkan på hur det går till i den andres hus. Vi hade sist en diskussion om verkligen chokladmjölk var bra innan sängdags och jag märkte att jag gick över gränsen för vad pappa tyckte var min angelägenhet.

För egen del ska jag som jag skrev innan försöka en annan strategi än det jag tyckte var "pedagogiskt", att visa att jag blir ledsen när hon slår mig eller säger dumma saker. Hon talar/förstår ju mycket bättre nu. Att jag markerat på hennes händer för att hon skulle undvika stekpannan när hon var i ett års åldern får jag nog helt enkelt lägga på hyllan. Inte mycket att göra åt det 3 år senare.

Jag älskar henne och hennes bror mer än mitt eget liv. Det finns inget jag inte hade gjort och gör för dem. Jag skrev TS för att jag oroade mig för henne och undrade om någon hade erfarenhet. En del av er hade det, och sa "det går över vid 5 års åldern". En del gav råd som jag ska tänka på.

Thalis

Äldre 20 Dec 16:05

#40

Anonym skrev 2011-12-20 15:59:17 följande:

Men förstår du inte att det är både förkastligt, onödigt och kränkande att markera smällar?
Och förstår du verkligen inte att flickans beteende är ett kvitto på att ni vuxna sviker henne? Man blir empatisk när man får ett empatiska bemötande av vuxna som lär, stödjer och hjälper. Daskar på rumpan (hårda eller mindre hårda) är inte att lära, hjälpa och stödja.

Markeringar av slag syftar till att skrämmas.

Det är en allt mer underlig syn på föräldraskap du visar upp här. Inte ett dugg förenlig med min egen.

Så rätt!
Detta empatiska bemöttande är otroligt viktig för anknytningen mellan föräldrar och barn!

Mamma till A, A, A och V.

Oempatisk 4-åring?

INNEHÅLL