Oempatisk 4-åring?

 Tack Mamma Mu. Konstruktivt. 

Ja, jag tror också att ett barn agerar ut där det känner sig tryggt. 

Fram till nu när hon är fyra så har det varit svårt att ha långa sammanhängande samtal med henne. "Igår" betyder sedan hon föddes tills igår. Men jag får försöka på hennes nivå. Det svåra är att hon är hattig när hon pratar, hon vill bara prata om det hon vill. Hon ignorerar en om man talar om något hon inte bryr sig om. Men, ja, då får jag hitta ett nytt tillfälle helt enkelt. Böcker på biblioteket kanske? Hon älskar ju böcker och de är lätta att tala om, för att hålla hennes intresse. Tala om bok-barnets känslor. Borde ju finnas sådana böcker. 

Predika kan man väl göra till viss grad "INGEN får skada min tjej".

Så hon sover alltid hos dig? Jag trodde hon sov varannan natt hos dig och varannan hos pappan? Eller är det "bara" på dagarna hon är hos pappan?

4-5 dagar känns länge, ja. Men jag menar att utöka tiden med en dag i sänder utöver en längre period. Vad är målet, tex varannan vecka eller har ni tänkt att fortsätta så här (tills hon blir stor nog att bestämma själv tex)? Är det isf inte bättre att hon träffar sin pappa tex varannan helg, och en dag däremellan? Jag förstår inte den här varannan dag grejen, det gör jag verkligen inte. Hon hinner ju inte anpassa sig till rutiner så som mattider eller aktiviteter, hon bor ju ständigt i kappsäck. Må hända att barn är flexibla, men de behöver stabilitet anser jag. Föräldrars egna önskemål får ju komma i andra hand.

Sedan verkar ju inte pappan göra mycket för att flickan ska trivas heller? Han blir arg och irriterad, och det finns inget för flickan att göra. De skulle ju verkligen behöva förbättra sin relation, varför inte spela spel, gå ut på promenad eller till lekparken tillsammans? Känns bedrövligt att han verkar förväntar sig en massa av henne utan att engagera sig eller förtjäna hennes tillit.

Ts, du bör inte skriva på familjeliv att den andra föräldern slår ert barn om du inte är beredd på rättsliga följder.
Jag skrev här en gång för att få stöd i samband med att min dåvarande sambo gav vår son en dask på rumpan. Jag skrev anonymt men ändå blev jag anmäld till soc via användaruppgifter och min sambo fick böta fem tusen för ringa barnmisshandel pga en dask. Vårat förhållande höll tyvärr inte efter det "sveket" från min sida..

Så långt har jag inte tänkt. :-/ Mycket tråkig historia! Tack för omtanken!

Ja, om någon känner sig hågad så får ni väl ta chansen. Jag förlorar inte min sambo, men umgänget hade blivit NÅGOT ansträngt. Något jag inte tror att min dotter hade mått bättre av. Vi har iaf här hemma talat om det och ska ta upp det med pappan idag eller imorgon. Har bytt idé från att säga att det är dagis (då kan han känna sig olustig när han hämtar och lämnar) till att säga att hon säger det till oss här hemma och att jag är orolig för att hon ska säga det på dagis. För mig spelar det ingen roll HUR han förstår att han gör fel, bara det slutar. 

Ingen har dock sett honom daska henne och att han har gjort det är troligen ord mot ord.  Jag gissar att du Anonym skrev här inne att du sett att han gjort det?

 

Ah, jag menade varje dag hon sover hos mig. Så det var rätt, varannan natt. Hon lever inte i en kappsäck, hon har två uppsättningar av allt. (utom brorsan och katterna )

Ja, jag håller med dig om att pappan inte verkar göra så mycket för att hon ska trivas. Jag kompenserar så mycket jag kan här hemma. Jag bodde med honom några år och han talade om att han kanske skulle ut och spela fotboll med min son eller bygga med lego. Han provade vars en gång och konstaterade att "det var tråkigt". Jag gnällde mycket på att han inte ansträngde sig med sonen som var 6-8½ år.  De som läst min profil vet att min son har adhd. Dotterns pappa tror inte mycket på det utan det är jag som inte sätter gränser, därför stör han alltid vuxna. Han säger rakt ut, till vem som helst, gärna inför mig, att sonens problem är min dåliga uppfostran. 

Jag förstår att han är mycket mer engagerad i dottern än i min son, men hans fokus i våra diskussioner är att jag inte klippt naglarna eller glömt mobilladdaren i uttaget (tänk om hon stoppar den i munnen).  Han älskar sin dotter väldigt mycket, det betvivlar jag inte en sekund. Men, jag tror inte att han har någon förebild för hur man umgås med barn. Han har en idé om att barn ska lyda vuxna (blint?) och när han nu ser att dottern är uppkäftig/motstridig kanske han tror att jag förstör dottern också? 

 

TS, din dotter påminner lite om min ena son, som har Aspergers syndrom. Han KAN känna empati, men har har svårt att föreställa sig hur andra människor tänker och känner. Det som kommer intuitivt hos det flesta måste läras in hos honom. När har med sitt intellekt förstår att han sårat något blir han väldigt ledsen och ångerfull, men för att förstå måste någon förklara. Han kan inte (eller sällan) förstå hur han sårat någon genom att tolka kroppsspråk, tonläge, minspel.

Så, det som alla separerade föräldrar vet: Hur kan man ha inblick i vad som händer i den andras hem innan barnet talar själv? 

Om ni visste i hur många år jag oroat mig för min son, när jag varannan helg skulle låta honom vara hos pappa. Sonen talade aldrig om något som hände där, för det "fick" han inte för pappa. Han grät när han skulle dit. Den ångest jag fick dras med. Jag sökte hjälp hos BUP för att sonen mådde psykiskt dåligt, men utredningen lades ner för pappan ville inte medverka. Fint! Familjeenheten sa att jag måste lämna sonen där enligt lag.

För min dotter är läget dock annorlunda, min dotter älskar sin pappa och när hon är arg på mig vill hon till pappa. Hennes rop efter pappa är som balsam för själen. Det betyder att han är en person som hon har förtroende för. Min son har aldrig ropat efter sin pappa... 

Ja, det är de tankarna jag också tänkt. Hur tidigt yttrar det sig? 

Just minspel har min son svårt för (adhd), för han ser inte på folk när det "räcker". Du vet när han stått bredvid och frågat 1000 frågor och personen blir mer och mer irriterad. Jag försöker träna min son i att titta på ansikte och säger åt honom "När han ser ut sådär måste du sluta".  Min son är jätterädd för att någon ska bli arg på honom och han börjar gråta om någon höjer rösten. (pinsamt när man är 12 Ber jag honom om hjälp så är han glad över att hjälpa mig. 

Min dotter skiljer sig från sonen i att hon inte är hyper. Det är en STOR skillnad, hon sitter stilla och tittar i böcker långa stunder.  Hon intresserar sig för bokstäver, hon sjunger hela sånger, memorerar texter. Hon verkar alltså vara mogen som hon ska, inga problem på BVC.

Min dotter typ rycker på axlarna om någon är arg på henne. (klart hon blir rädd om någon ryter åt henne). Hon gör inget åt någon annan. I affären lägger hon upp sakerna hon vill ha på bandet, resten får jag fixa själv. Sen står hon i slutet av bandet, plockar "sina" saker och börjar gå ut ur affären. Hon kollar inte om jag är med. I badhuset så går hon gärna själv, jag får hänga på efter förmåga. Dottern använder sitt ansikte så mycket, finslipar hur hon håller ögonbrynen, kan stå framför spegeln och träna. Tittar mycket på ansikten och härmar. "titta, nu har jag en arg-glad min". Det blir liksom inövat istället för naturligt. Kanske är det så att hon har svårt för empati? 

Mitt misstag är kanske bara att jag jämför henne med en son som har adhd, när hon är precis normal. Jag borde kanske ha en annan måttstock? Någon som har ett normalt barn jag kan jämföra med?

 

Jag tycker inte att man ska jämför alls =) Barn (även vuxna) får ha avvikande beteende utan att det är något fel. Det är först när man uppmärksammat flertalet (eller något svårhanterligt) avvikande beteenden som är svårhanterliga som man kan börja se sig om efter diagnoser. 
Hon är så liten fortfarande ts.
Kan inte din sambo/hennes pappa? sluta daska till henne så kan ni se om hon kanske släpper den typen utav språk. 

Det är FÖRBJUDET att slå barn, löst eller hårt eller vad tusan som helst. Jag tycker inte du ska låta henne vara hos pappan om han gör så mot henne. Det handlar inte om hur ont det gör, utan hur det känns i själen på ett barn när en vuxen tar sig rätten att kränka honom eller henne. Det är inte konstigt att du upllever att hon inte har någon empati när idet inte visas mot henne.

Dessutom: istället för låtsasgråt eller "aj aj mamma vill inte", prata med henne på riktigt. Säg att du blir ledsen eller tycker det är tråkigt, som om du pratade med en vuxen, naturligtvis utan svåra ord men ärligt, från hjärtat.