Ni som flaskmatar, brukar ni låta andra mata bebisen?

Bara jag och min man matar våra barn med flaska. Alla andra får gilla läget. Stå på dig

Ärligt svar: japp, Jag tycker att du är löjlig. Vad gör det om en släkting matar då och då? Är du rädd att anknytningen förstörs av det ligger det nog en annan osäkerhet i botten. Vill du inte låta någon annan mata så hitta på en anledning som låter vettig - t.ex. att barnet inte äter så bra när det händer mycket runt om - och så drar nu dig tillbaka i ett eget rum varje gång det är matdags. Men att bara säga MITT barn och MIN matning låter inget vidare, släktingarna är ju där på besök för barnets skulla antar jag, för att skapa egna relationer, och det gynnar ju barnet i längden.

Jisses. Ettt inlägg som bara visar att alla 20-åringar inte är redo att axla ansvaret för ett barn. HUR kan man skippa en släkting i 13 månader bara för att släktingen vill hålla ens bebis en liten stund?! Så fruktansvärt oförskämt - jag hade inte velat umgås med en sådan släkting kan jag säga... Visst kanske man inte är så sugen på att låta alla hålla och bära - men därifrån till att inte ens träffas..?!!?

Om du tror att ett barn far illa av att hållas en stund av en annan vuxen än mamma, pappa och absolut närmaste släkten så har du fel. Även om mamma är BÄST så är en varsam vän helt klart BRA en liten stund. Och inser du inte att många frågar av vänlighet? De kanske har andra erfarenheter av spädbarn, de kanske blev själaglada för en kvarts avlastning när de själva hade bebisar hemma? DU kanske inte vill att någon annan bär, och så får du självklart tycka, men de andra kanske frågar för att vara snälla? Och tacken blir irritation och minskad kontakt?

Sen är ju släktingar och vänner människor som säkert också älskar barnet, på sitt sätt, och vill lära känna det. Barnet är inte mammans ägodel utan en egen liten person, som om det får chansen kommer ha stor glädje av släktingar och vänner. Jag har alltid sett det som en förälders uppgift att hjälpa barnet att skapa goda relationer med andra människor, t.ex. genom att låta vänner och släktingar vara lagom delaktiga redan när barnen är små. Ett barn är ju inte bara MIN son eller dotter, utan också farmors barnbarn, mosters systerdotter, väninnans "minikompis" osv. Föräldrarna bestämmer, föräldrarna ska ha den närmsta relationen, men andra kan också vara viktiga och de stjäl inte föräldrarnas plats, de berikar bara barnet. 

Och nu menar jag alltså på lite längre sikt, många här i tråden svarar ju och har typ treveckorsbebisar. Då förstår jag att man vill mata själv, men så tidigt träffar man kanske inte heller folk fyra gånger om dagen? Jag tänker mer på hela amnings/flaskperioden, från födseln och säg ett halvår framåt. Att låta farmor ge en flaska vid tre månader eller att någon annan matar säg en gång var tredje dag i snitt när barnet är fem månader känns futtigt att oroa sig för, det är det jag menar.

En så liten som 0-4 veckor kanske är riktigt enkel att mata själv - bjud helt enkelt bara hem folk precis efter matdags (om ni kan styra det) och säg att ni är trötta och behöver sova när ni märker att det snart är matdags. Då borde ju folk begripa att de ska gå hem. SÅÅÅ länge är man ju inte på besök hos precis nyfödda bebisar tänker jag. 

jag har två söner uppväxta med flaska, jag har gjort så att jag och papporna har turats om att mata, sen har mormor/farmor/faster/morbröder fått mata när ungarna blivit lite äldre typ 4-5 månader, har egentligen ingen annan orsak till att vi gjort så än att det har känts bäst för mig och barnet =)

Hahahaha nej, du känner inte vår släkt.. :P Min svärmor frågade häromdan om hon fick vara med på förlossningen (hon var med på min första förlossning, men då var jag bara 17 år och behövde stödet, nu vill jag bara ha min sambo där så jag skämtade bort det). De har i stort sett planerat att campa utanför BB för jag ska vara där i en vecka. När jag ringde mina föräldrar när jag kom in till förlossningen med första sonen, så tog de en taxi och stannade med mig under hela förlossningen, tills barnmorskan tvingade ut dem under krystvärkarna av säkerhetsskäl för att det var för många anhöriga i rummet ;) Direkt efter att sonen kommit ut STÖRTADE de in i rummet, ringde min sambos pappa som drog med småsyskonen mitt i natten och kom in till förlossningen :P Dagen därpå blev det (oinbjudet heh) släktkalas på BB.. vi hade skickat ut ett sms under natten och skrivit att vår son hade kommit till världen och var frisk, så när han var ungefär 12 timmar gammal hade vi 20 släktingar på besök på BB ;) Det var folk hemma hos oss HELA TIDEN (vi bodde hemma hos våra föräldrar då vi var så unga), och de skulle hålla i sonen, mata honom, byta blöja på honom, trösta honom när han grät osv från det att han var 2 dagar gammal och jag kom hem från BB! Min sambo blev helt "bortputtad" och fick knappt göra någonting, inte för att de ville vara elaka utan de ville väl, de ville hjälpa till och tänkte inte på att han skulle bli ledsen, och han vågade inte säga något.. Han känner nu i efterhand att han inte fick vara pappa ordentligt och vill inte att det ska hända igen. Det har ändå gått 6 år, vi är äldre, barnet är planerat, vi har ett mer "normalt" liv nu, men släktingarna har ju redan börjat fråga om de får vara med på ultraljud, följa med till MVC, på förlossningen, min svärmor har typ planerat värsta festen med alla släktingar direkt efter BB ankomsten! Som sagt, de vill bara väl, det vet jag, de är sååå glada och stolta.. men det blir liksom lite väl mycket.. Så om det bara handlade om någon matning då och då efter att barnet är en aning äldre så är det klart att jag inte bryr mig egentligen.. men ja, nu vet du hur de är, tror du de nöjer sig med det? :)

Vi flaskmatade från start. Ingen annan matade vårt barn förrän hon var över 6 månader och bara åt ersättning som mellis. Jag vet att andra gör annorlunda men för oss var det viktigt att det var just bara jag och pappan som matade.

Självklart var det mer än bara mig och pappan,
men jag hade en deprission när hon föddes,
och jag kan ärligt säga att INGEN inte ens hennes pappa
( förutom direkt när hon föddes en stund ) fick hålla henne,
jag satt med henne på bröstet, sov med henne på bröstet etc i 3 veckor minst,
& det var inte av elak het eller något, utan det var för att jag var så fruktansvärt rädd
att något skulle hända henne, men sakta och säkert började det släppa med tiden,
och jag har tur som hade en så förstående man vid min sida!

Andeldningen till att jag blev så tvärt emot hans familj var för att dom tog henne
ifrån mig när hon var 5 dagar gammal , FAST vi sagt att INGEN skulle hålla henne.
och dom lyssnade inte alls på vad jag sa , utan gjorde vad dom själv ville och tyckte!
oavsett hur man ser det så är det min dotter , inte deras och det är mina regler som gäller.

Vill även påpeka att min dotter inte gillade att vara i deras närhet iheller,
eftersom hon kände hur jag mådde ( enligt bm och läkare iallafall )
och det stämde , för hon grät och grät så fort vi var i deras närhet, och minst i flera
timmar efter att vi åkt hem, hon var INTE sig själv!

Så tycker du bör ta reda på fakta innan du slänger ur dig sådana saker,
det är inte direkt snällt att säga så, och hur fan vet du om vad jag är som mamma?
kan säga att bättre mamma finns INTE, jag gör allt för min dotter , mer än många andra kan jag lova!

Som svar på rubrikfrågan; NEJ!

Vi flaskmatade huvudsakligen, även om jag ammade lite också i början. Vi läste mycket om anknytning för prematurbarn (eftersom vår son är prematur) och bestämde tidigt att sonen alltid skulle matas i min eller pappans famn. Aldrig i vagnen, aldrig i bilstolen och aldrig av någon annan. Det höll vi tills han började äta mat och började söka upp andra människor när han var kring nio-tio månader. Alltså, när vi kände att vi hade en god och trygg anknytning och var beredda att låta sonen skapa band till andra släppte vi lite på regeln.