Ni som flaskmatar, brukar ni låta andra mata bebisen?

Lyssna inte på dumma kommentarer, du är säkert en underbar mamma!
Jag hade världens diskussion med en annan här på fl igår om napp eller inte. Hon i princip anklagade mig för att jag våldförde mig på barnet eftersom jag försökte få henne att ta nappen, eftersom hon VILL ha den men har nu i slutet mest tuggat på den. Ah, blev en hiskelig diskussion, men sånt kommer man ju tyvärr inte ifrån då det är en öppen tråd....finns alltid dom som tror sig vara mer än andra mammor och verkar ha ett otroligt stort behöv av att trycka ner andra.

Lycka till med allt och gör som ni känner blir bäst för er och erat barn. 

Ja tycker lika dant, jag dömmer inte andra, jag är lycklig och vet hur mitt liv är,
jag vet att jag gör mig dotter gott, hon kommer inte bli som andra,

slåss och ha sig, eller vara dålig.
hon kommer förstå så mycket bättre.

Men säg nej då?

Alltså, jag förstår att det inte är lätt! Och jag begriper bättre varför du är emot andras matning nu efter förklaring, tack!  

Men tänker så här: att de var nära förra gången var ju inget konstigt eftersom ni bodde ihop Om sambon (och du?) dessutom inget sa kanske de trodde att ni var glada för hjälpen? Dessutom - du VAR bara 17. Ett barn i lagens mening. Jag menar inte att du inte var mogen att bli mamma, men du var fortfarande din mammas barn... Självklart ville hon hjälpa dig, följa med på sjukhusbesök osv. De flesta mammor följer ju med sina 17-åringar när de ska till doktorn eller på olika undersökningar, hamnar en 17-åring på akuten med bruten fot ringer man förälder osv. Du kanske kommer förstå det bättre när ditt barn är tonåring och du på allvar inser hur ung du faktiskt var vid 17? Att det är skillnad på förlossning och magnetröntgen är ju sen självklart, och jag förstår att man kanske inte vill ha med mamma på gravidkontroller, men för MAMMAN är det nog ändå så naturligt att följa med sitt omyndiga, hemmaboende BARN att hon kanske inte ens reflekterar över att pappan kan känna sig undanskuffad.
  
Nu bor ni ju själva, det är väl bara att sätta upp vissa gränser och vara tydliga med hur ni vill ha det med besök. Säg som det är: "Förra gåneg navr vi så himla unga och det var jätteskönt med stöd! Nu är vi vuxna och kan och vill klara detta på egen hand!" Säg nej om släktingarna frågar om ultraljud (håller med om att det är gränslöst!), berätta inte vilket datum ni ska gå, låt bli att själv prata graviditet hela tiden (dvs ge dem inte onödiga extrachanser att fråga), säg att ni inte vill ha någon fest efter förlossningen. Eller tumma på sanningen - säg att ultraljudet är den 20 mars, men ring sedan den 17 mars och berätta glatt att ni helt oväntat fått en tidigare tid och att allt gått så bra så. ;.)

Men du lät inte pappan hålla henne under hennes tre första veckor?

Då handlar ju allt bara om DIG, inte pappan och inte bebisen. Jag säger inte att du gjorde fel om du hade en depression, då krävs kanske lite annorlunda metoder, men jag kan inte begripa hur man kan ge andra råd utifrån sina egna erfarenheter om de är baserade på en allvarlig depression. 

I NORMALFALLET är det inte sunt på en enda fläck att pappan inte "får" hålla sitt barn de första tre veckorna. Situationstecken runt får, eftersom mamman inte kan bestämma det. Det är lika mycket pappans barn och han har rätt att hålla.

Jag hade för övrigt INTE velat ha en pappa till mina barn som var så ointresserad att han inte krävde att få hålla i alla fall då och då under de första tre veckorna... och lära sig vara pappa, lära sig byta blöja, klä på och av. Även om jag var deprimerad. Även om mamman har ett jättebehov av att vara nära sin bebis, så låter det skumt med en pappa som inte kan/får/vill mysa en kvart varannan timme i alla fall. Hur kan man INTE lita på pappan man själv valt att bo med så pass att han får sitta en meter bort i soffan med det gemensamma barnet?

Javisst! Det är fantastiskt positivt att neka barnet och pappan kontakt i minst tre veckor!!  Att tro att pappan inte kan hantera barnet är det optimala teckent på tillit!! Obs: ironi.

På FL kan man inte göra "mindre bra" som förälder för oavsett vad man gör och hur man mår är man en uuuuuuuuuuuuuuunderbar förälder! Jag har så svårt för detta. Jag är i alla fall ärlig och rakryggad nog att säga att jag själv INTE varit en bra förälder under hela mina barns uppväxt. Det har funnits perioder (tack och lov korta!) då jag inte kunnat ge mina barn vad de egentligen behöver. Tragiska händelser, sjukdom och dödsfall har tagit mig tillfälligt ur spel. Det är normalt och händer nog alla någon gång eller fem under livet och på det stora hela har jag varit en bra mamma. Men inte alla veckor och kanske inte alla månader. 

Jag säger inte att mamman i inlägget du syftade på är en dålig mamma generellt, men är man så deprimerad att man inte ens kan släppa barnet till pappan i två minuter, då är det inte bra, i alla fall inte just den perioden. Hon gjorde nog det bästa utifrån förutsättningarna just då, men att därifrån försvara beteendet och anse att alla bebisar hör hemma enbart hos föräldern och ingen annan får röra är ju helt konstigt. Man kan ju inte ge allmänna råd till friska mammor utifrån en råd som är anpassade till en sjukdom?

Jag begriper inte det oerhörda daltandet med föräldrar. Att föräldern får höra att hon/han är den mest fantastiska ever är viktigare än att barnen mår bra, uppenbarligen (dvs ett stort gäng föräldrar skaffar uppenbarligen barn utan att vara tillräckligt mogna och trygga i sig själva). 

För mig är det självklart att syrran, mamma, svärmor eller vem det nu kan va att de närmare i släkten både får hålla och mat. Mina barn har väldigt nära realtion till alla dom än idag..

Jag lät vem som ville mata mitt barn med flaskan. Förstår inte den här enorma osäkerheten hos många förälrar som verkar tro att man inte knyter an till sitt barn om man inte är den som matar barnet hela tiden. Tro mig, man HAR tillräckligt med mysstunder med barnet även om man inte är den vid flaskan precis hela tiden. Dessutom så är det ju föräldrarna som matar mest eftersom det är ju föräldrarna som är med barnet mest.

Förstår precis. Min familj och släkt fick också mata min dotter, och det är faktiskt en stor skillnad mellan alla kusinerna...min dotter är definitivt den som står alla närmast. Med henne fick mina syskon och mina föräldrar hålla hur mycket de ville, de fick mata henne, de fick byta på henne...och därmed så knöt de också an till henne något otroligt. När minatvå bröder fick barn med sina fruar så ville de knappt att man skulle gå i närheten av barnen. Resultat är att familjen är närmare min dotter. Fast givetvis älskar vi kusinerna enormt de med :)

Vi har alltid flaskmatat vår dotter eftersom hon inte fixade att amma, första månaden blev det dock utpumpad bröstmjölk och sen ersättning. Ingen annan än jag eller pappan eller barnets farmor/farfar har matat henne (egentligen hade vi kört med bara mig och pappan om jag inte hade varit tvungen att ligga på sjukhus). Nu är hon snart 1 och fortfarande är det bara vi fyra som gett henne mat.

Jo, vi kommer definitivt säga ifrån mer den här gången! Jag var faktiskt jätteglad att min svärmor var med på förlossningen förra gången, jag vet ju själv att vi var väldigt unga och jag förstår hur de tänkte (jag kommer säkert tänka likadant om min son får barn när han är 17 haha), jag vet ju att de bara ville väl, och sen var de så glada när vår son kom så de tänkte nog inte på att de tog över för mycket. De ville ju sitta barnvakt åt vår son över natten när han var 1 månad gammal, för att de tyckte sambon och jag skulle gå på bio och vara ensamma.. jättesnällt, men jag kunde ju absolut inte lämna ifrån mig honom när han var så liten! Och min svärmor lät ju inte ens sina barn sova över hos andra (kompisar, släktingar) förrän de fyllde 18, men ändå fattade hon inte att jag inte ville lämna ifrån mig min nyfödda son över natten :P De är fortfarande så, nu är ju vår son snart 6 men de (både mina och sambos föräldrar) tycker att han kan väl bo hos dem i en vecka så får vi egentid.. fast jag vill liksom inte ha en veckas egentid utan honom! Det tycker de är jättekonstigt ;)

Jag har pratat med min sambo om det här, han förstår ju såklart att jag inte vill ha våra föräldrar där under förlossningen, och han vet att de kommer bli ledsna men planen är ändå att vi ringer när det är dags och säger att "nu åker vi in, vi hör av oss när allt är klart och vi vill ha besök", de måste ju förstå det och jag hoppas de respekterar det (annars får jag säga till personalen att de absolut inte får släppa in dem, och det känns så löjligt att det skulle behöva gå så långt)... Det var så jobbigt förra gången när mina föräldrar stod och klängde på mig när jag hade värkar, fram tills jag var 10 cm öppen och min pappa stod bredvid mig och skulle krama mig och smeka mig, och frågade "Åååh hur mår du, gör det ont??" - JA vad fan tror du!? :P Och som du säger bor vi själva nu så då blir det ju lättare att bjuda hem folk när VI vill, och faktiskt säga att nu orkar vi inte med besök.. typiskt att svärföräldrarna bor 3 minuter bort haha :) Men de lär väl inte bryta sig in om jag säger att jag inte orkar med besök...