Sekundärt barnlös?

Yori: Jag har gjort sammanlagt 14 ivf-behandlingar och tycker inte att det är särskilt jobbigt rent fysiskt (jag tycker alltså inte att det gör särkilt ont och tycker man det kan man alltid öka morfindosen). Däremot tycker jag att det är jobbigt att hela tiden kastas mellan hopp och förtvivlan. För oss som gjort så många behandlingar opåverkar det ärven det sociala livet en hel del. Eftersom det är menscykeln som styr behandlingarna (och cykeln lätt blir lite oregelbunden efter ett par behandlingar) är det svårt att veta exakt när nästa behandling kommer att infalla och därmed även svårt att planera in viktiga jobbmöten, resor etc.

Men som någon sagt tidigare så är det ju väldigt individuellt. Vår läkare har till och med sagt att han inte skulle ha låtit oss gjort så här många behandlingar om jag tyckt det var riktigt jobbigt.

Vi har också en glad nyhet. Läkaren ringde idag och sa att han tittat över vår journal igen och om vi vill får vi göra en sista behandling (nr15) efter sommaren - vi fick alltså en chans till och kan leva på hoppet och njuta av semestern i fulla drag!     

Förlåt att jag skrev. Gick in för att läsa och min telefon fick för sig att skicka.

Ville bara läsa..

Jag kan inte förstå hur det kännsmen kam tänka mig att det är fruktansvärt.

Massor av kramar och lycka till i framtiden.

Förlåt för att jag störde! Kram.

Önskar så ett syskon till vår lille pojk som är 2 år. Det tog oss 3 år att få honom via ivf. Nu har vi gjort 5 försök till men bara minus och missfall så ledsamt .. Ett i v 16 och ett i v 14 ... ivf är slitsamt och otroligt dyrt men för mig är det självklart värt allt det för att få ett barn... Men när inte det heller går så är det så tufft....

Får man vara med här? Har två underbara barn på 3 och 7 år och försökt få ett syskon till nu i 2 år.

Det blev inget denna månaden heller och nu börjar jag misströsta... Usch vilken jobbig dag...

Är själv undersökt utan några kända hinder, spolades i nov, pergotime ihop om att det skulle fungera trots ganska regelbunden mens, slutade med pergotime och la allt på hylla och tänkte att nu kommer det väl funka när som... men icke... mannen är inte kollad, det får väl bli nästa steg annars vet jag inte hur långt vi vill gå, IVF skrämmer mig...

Vi fick veta på utredningen nu att mannens sperma är bra! HURRA.
Då läggs dock allt verkligen över på mig.. suck, men det var nog inget som jag inte redan visste.
Fick behandling för slidkatarr nu och fick istället svamp, dock i munnen.
HOPPAS att det bara var slidkatarren som var problemet.
Annars får vi se när utredningen är klar i augusti.. jobbig väntan!

Hej, nu är jag tillbaka! Har glömt av att gå in på Familjeliv av nån anledning.
Vi var ju på IVF-möte den 14e Maj och bestämde oss för att försöka med det. Vi ska köra igång med hormonsprutorna idag. Känns jättespännande! Är ju lite rädd för att det inte ska funka såklart, men det är ju värt att prova. Gör vi inte det så går vi nog bara runt och funderar på om det skulle ha funkat med Ivf.
Är väldigt spruträdd så nu får jag verkligen testa mig själv, ska ju ta sprutor i ca en veckas tid nu. Gah! Men provade när vi var där inne på Carlanderska och det gjorde ju absolut inte ont så det är väl bara att be mannen ta sprutan medan jag blundar. :)
 Snälla, håll tummarna för oss! Längtar sååå efter en liten bebis!   

Nu har vi bokat tid för koll av maken och vidare utredning, det vi inte redan gjort... 17 sep men nu kan jag iaf släppa det och njuta av sommaren och har vi riktigt tur kanske vi har ett plus innan dess...

Hej
Här är en till sekundär barnlös.

Jag har en dotter som är 4år, vi försökte i fem år innan hon blev till på andra IVFförsöket! 

Vi har inte skyddat oss sen dottern föddes utan känt att om det ville bli ett syskon på naturlig väg spelade det ingen roll när det blev. I december bestämde vi oss att vi måste göra något mer om det ska hända men jag är inte såbra att komma ihåg massa piller som ska tas varje dag. Nu känner jag att tiden rinner iväg och skulle nog vilja testa IVF igen men tyvärr finns inte pengarna för det riktigt än. Det är inget fel vare sig på mig eller min man vilket gör allt ännu mer frustrerande....