Hur mycket ansvar tar ni över era bonusbarn?

Sa jag att jag inte klarar av dom ? Nä , det skulle jag göra men känns onödigt att byta jobb då vi jobbar skift när jag har en man som kan o VILL ta ansvaret ! Eller behöva ha nattis för att jag jobbar kvällar o nätter när han ändå är hemma !

Ja. Jag försöker att hålla lite distans till dotterns problem, så att jag kan vara ett bra stöd åt min sambo. Det är tufft! Jättejobbigt att se honom må så dåligt - både för att dottern är strulig och exet inte gör saken lättare heller.... 

Fast även om man ändå är hemma så behöver man inte vara barnpassare om man inte vill. Vi jobbar oxå skift i olika form och jag är ibland ledig måndag till torsdag, men sambons barn får ändå vara gå sambons tider på fritids. Dessa dagar är min helg och då vill jag inte binda upp mig och ha tider att passa bara för min sambo har barn.

Nä jag sa att han vill det o det är enklast så ! Läs vad jag skriver ! Jag sa aldrig att det måste vara så men det är så i vårat fall !

Jag och min man har varit tillsammans i 5 år. Vi träffades när min son var 2½ år.
Efter ett tag lät jag pojkarna va hemma själva en liten stund för att ge dom lite egentid för att kunna lära känna varandra bättre medan jag va och handlade. Min man hade inga barn sen innan så jag lät allt växa fram på honom då det var så nytt för honom. Idag är dom som far och son, trotts att min son inte bott heltid hos oss under så lång tid så kallar han min man för pappa i mellanåt. Jag vet inte själv hur det känns att komma in i en relation där den andre har barn, men jag tycker man ska ta den tiden man behöver och inte känna någon tvång till något.
Utgå lite ifrån hur ni vill att er relation ska se ut?
Samarbete ger er alla mer tid tillsammans, och backa upp varandra. Även om det inte är era barn så är ni ju en familj, och en familj vill man ju i allra flest fall ska hålla ihop. Det är så lätt att man blir utpetat om man inte får delta eller vill. Och lever man tillsammans så lever man ju på samma vilkor!? Men som sagt allt tar sin tid och det gäller bara att känna efter...  
  

Ja, det är otroligt tufft att se vad det gör med maken. Försöker också hålla mig på avstånd för att det inte ska dra ner oss båda. Bonusen var här i helgen. Hon gjorde en dum och obetänksam sak som fick mitt och makens gemensamma barn att skada sig illa. Det blev besök på akuten. Blev inte ett dugg arg eller så, eftersom det lika gärna kunde hänt mig eller pappan.

Bonusen däremot rev upp himmel och helvete och har nu sagt upp bekantskapen med sin pappa. Tydligen är det inte längre som innan här och det gillar inte bonusen. För det är ju rimligt att tro att allt ska vara som förut alltid, oavsett om föräldrarna bor ihop eller inte... *ironi*

Det funkar ju så länge han inte protesterar, men en vacker dag sitter han här på styvföräldersforumet och skriver inlägg om att han blir tagen för givet och att han är trött på att vara gratis barnvakt.

Kollar man inläggen här så blir det uppenbart att det man gjorde i början av förhållandet för att man antingen ville ställa sig in hos den nya partnern eller för att man trodde att det var så det SKULLE vara så (tex natta eller skjutsa bonusbarnen) i längden inte känns okej. Om bonusföräldern då försöker protestera och be föräldern själv ta ansvar för sina barn så heter det "du hatar mina barn så du får packa ihop dina saker och dra".

En fråga som stöts och blöts i oändlighet, men i slutet får ändå alla familjer ta sina beslut och det finns inget rätt och fel. Jag är både bio och bonus och skulle ha otroligt svårt (om inte omöjligt) att INTE engagera mig i min bonus. Jag är mamma och det faller sig väldigt naturligt på nått sätt att vara mamma oavsett vilka barn jag har hemma för tillfället. Det svåra är såklart att jag har massor av åsikter om uppfostran, vad som är bra för barnet osv men vi diskuterar oss fram Jag skjutsar/nattar/handlar/tar hand om så fort det behövs och vissa saker även om det inte "behövs".

Knappast i mitt fall efter 10 år så här o pappan till barnen endast träffar dom Max 1 gång i månaden om ens det ! Han kommer aldrig att tänka så för han älskar mina barn som sina egna o har gjort i 10 år ! Dessutom är dom rätt stora nu o sköter sig själva !

Oj.... ja det är svårt att hänga med i tonåringars alla känslostormar. Man får bara försöka ha överseende, tänka att det nog ändå är allra värst för dem själva - och påminna sig själv om att det går över, att det nog ska bli bra. Hoppas det inte var någon fara med er gemensamma och att bonus lugnar ner sig.... 

Vår dotter/bonusdotter har börjat röka hasch, och det är förstås oroväckande. "Vanlig" tonårstrots går ju oftast över, men riskerar man att sätta sig i ett missbruk är det ju strax lite värre. Biomamman är också väldigt mycket känslomänniska och aviserar med jämna mellanrum att nu orkar hon inte mer, nu ska bonus bo hos oss. Sen lugnar det ner sig, och så återgår allt till det normala (där hon kanske är hos oss max 10% av tiden), tills nästa gång det strular och de bråkar, och så får vi veta att NU ska det minsann ändras på saker och ting, och så vidare....

Jag tror det är bra att ha som gemensam strategi just att man ger bonusföräldern "lov" att hålla en viss distans och ta paus från det hela ibland. Som bioförälder kan man ju inte det på samma sätt, men har man en partner som kan tanka lite energi då och då och  därigenom orkar vara ett bättre stöd så går det förhoppningsvis lättare att komma igenom....