Umgänge för nyfödd

Säger som ungefär alla andra i den här tråden. Hur ska barnet sluta se pappan som en främling om han inte får spendera tid med barnet?

Från början var mammans inställning att pappan fick vara delaktig hur mycket han ville eftersom hon ville att barnet ska få en bra kontakt med pappan också. Men eftersom det bara lett till konflikter har det inte fungerat. Det finns ju en anledning till att föräldrarna separerat och föräldrarna klarar inte av att sätta barnets bästa i första rummet för tillfället.

jag har varit i denna situationen. Blev vänd ryggen så fort jag berättade att jag var gravid.

Han ville sedan ha umgänge då vårt barn var 2 månader. Eftersom jag var rädd för pappan, kontaktade jag familjerätten som hänvisade till familjerådgivningen i vår kommun som styrde upp direkt samarbetssamtal + umgänge på familjerådgivningen pga situationen och vårt barns unga ålder. Han träffade barnet 1 gång i veckan (ville inte mer) 1-2 timmar.

Senare har han tagit promenade och så. Nu ska barnet börja sova över 1 natt, varannan helg. Detta beslutat genom stämning. Barnet är 14 månader idag.

Men rådfråga är mitt tips! Även fast man är en god förälder vet man ju inte alltid vilket umgänge som passar barn i den aktuella åldern. Brukar finnas riktlinjer.

Men 1 gång i veckan får ses som absolut minimum, men det är ju pappans ansvar också och man kan ju inte tvinga...         

Då får dom kontakta familjerätten för samarbetssamtal och upprättande av ett umgängeskontrakt...

Alla personer är ju okända för barnet när det är så litet? Hur ofta träffar t.ex. mormor sitt barnbarn - är hon också främmande? Hur länge då?

Jag ser inget som helst problem i att pappan tar det nymatade barnet och går ut på barnvagnspromenad. Eller så måste man hitta en annan möjlighet.

Sedan kan det nog vara värt att komma ihåg, att som mamma är det nog alltid en process när man ska "släppa taget" om sitt barn, och vara separerad från barnet ett tag. Det sved i mitt hjärta, när jag skulle lämna barnet för att åka och handla. Barnet var då med sin pappa, som jag levde med.

Men det var ju säkert lättare för mig eftersom jag var 100% säker på att barnet skulle bli väl omhändertaget.

Om mamman vänder på det - vad är det värsta som kan hända? (Ok, vi räknar inte med att de ev. blir påkörda av en bil eller så...). Som jag ser det är det att barnet börjar gråta och blir inte tröstad av pappan. Men ju snabbare pappan får möjlighet att umgås såhär med sitt barn, på tuman hand, desto lättare tror jag att det går. Många barn, även om de känner igen mamman, blir mycket bra tröstade av sina pappor också. Av hudkontakten, hjärtslag o.s.v. Och om pappan inte "räcker" för att trösta barnet, så kommer nog barnet hem till mamman så fort det bara går...

Konflikterna minskar om mamman inte kräver att få vara med hela tiden.

Så mamman minskade umgänget på eget bevåg?

Umgänget var tätare i början då pappan hade ledigt från jobbet. Men efter på grund av konflikterna och att pappan åter jobbar har umgänget minskat. Pappan vill/kan ej träffa barnet flera gånger i veckan och då vill inte mamman släppa iväg barnet eftersom mamman anser att trygghet är viktigt för barnet. Hur ofta måste en bebis träffa någon för att inte glömma personen ifråga mellan gångerna?

Mamman skulle inte släppa iväg barnet med någon som barnet inte känner och är trygg med, oavsett om det är mormor eller vaktmästaren.

Håller med 100%

Hur ofta vill pappan träffa barnet och hur ofta får han träffa barnet? Mamman måste förstå att barnet även måste få knyta an till sin pappa och att låta barnet följa pappa på en promenad en timme eller två inom en snar framtid, när barnet är mätt och belåten, kommer att främja deras anknytning. Mamman måste kunna kliva tillbaka och sätta barnets rät till en bra kontakt med sin pappa före sina egna känslor och önskemål.

Mamma och pappa kan träffas ute. Pappa kan se till att ringa mamman omgående om barnet blir ledsen och inte nöjer sig med pappas tröst. Det finns lösningar om man vill se dem.