Umgänge för nyfödd

Om detta inte får en lösning snart, t ex via familjerätten, riskerar mamman att få en stämning på halsen via tingsrätten från pappan och då kan det bli lite vad som helst. Rätt snart också om pappan yrkar på ett snabbeslut.

Problemet är att pappan inte vill träffa mamman. Ska man inte kunna träffas för att diskutera umgänget i alla fall? Mamman vill ha ett schema för umgänge och vill att pappan träffar barnet ofta om han ska få vara ensam med barnet (eftersom pappan inte vill umgås med mamman). Mamman ser ingen poäng med att pappan endast träffar barnet en gång i veckan eftersom det är för sällan för att bygga upp en relation. Umgänge en gång i veckan är mer för pappans än barnets skull än så länge och inget mamman är intresserad av. Mamman är dock öppen för förslag men det återstår att se om pappan är intresserad nog att ses för en diskussion.

Mamman motverkar ju anknytningen, genom att låta barnet träffa andra i stor utsträckning (varje dag). Ett så litet barn kan ju inte riktigt knyta an till hur många som helst, så mamman bör nog strypa det.

Sedan kanske mamman ska föreslå en ordentlig plan. T.ex. att "om du är här minst 1 h varannan dag i 10 dagar, och vi båda tycker att det har fungerat bra, så kommer jag känna mig trygg med att du tar med barnet ut på promenad 1 h varannan dag sedan."

Nu vet jag iofs att inte alla barn är som mitt, men mitt barn var nöjd med att vara i en rullande vagn, alldeles oavsett vem som körde den. Sov som en stock, så det var inget som helst problem? Så varför skulle det inte gå att prova att pappan går runt i närområdet, om barnet blir ledset så får han försöka trösta, och lyckas han inte så är det inte så långt hem till mamman utan han kan gå dit?

Varför skriver alla om att mamman försvårar umgänge? Jag tyckte det stod att PAPPAN bara vill träffa barnet en gång i veckan och tyckte att det räckte, men då utan mamman.