Västjämtland skrev 2012-09-10 22:46:37 följande:
Dagens samhälle (Statsfeminismens sverige) är ju format för att främja unga kvinnor på bekostnad av männen.
Skolan ger ju alla tjejer genomgående bättre betyg trots att killar skriver bättre resultat på proven.
Skolan är ju även dominerad av kvinnor i lärarroll och det främjar ju tjejrna då de särbehandlas.
Det finns otaliga stödsystem, program med mera som enbart är öppna för tjejer och som skall ge dem bä'ttre och enklare karriärer.
Kort sagt, tjejer har det enklare. Om en ung tjej vill bli läkare, så finns det ju inget som hindrar henne, eller hur? Inget glastak någonstan förutom hennes egen ambitionsnivå.
Som kille är du ju utstängd från många sådana stödåtgärder.
Visst är det sant att en byggnadsarbetare kan tjäna bättre än en sjuksköterska, men vad hindrar henne från att bli byggjobbare?
i dagens samhälle är det fördel att vara tjej, så bara är det. den ende som hindrar en ung tjej idag är hon själv.
Somliga saker blir inte mera sant för att man upprepar det flera gånger. Den här stadsfeminismen som många talar om just nu är en konspirationsteori som bara existerar för att män varit dåliga på att lyfta fram
sina intressen.
Det är så typiskt att gå på den grupp som lyckats flytta fram sina positioner istället för att försöka få fram sina egna frågor på egna meriter, trots att det vore mera effektivt.
Vi är en stor skara feminister som mer än gärna debatterar för att göra mäns värld enklare, men det är helt fel väg att gå att angripa OSS för att samhället är ojämställt. Utan oss hade det varit ännu värre.
Jag känner inte igen de här stödåtgärderna som du hävdar att vi tjejer ska ha ifrån mitt eget liv. Vad är det för stödåtgärder som jag skulle kunna ta del av, tänker du? Däremot har förväntningar på hur jag skall vara hindrat mig i många avseenden (men det är inte unikt för kvinnor).
Ja, vad är det som hindrade mig från att bli, inte byggnadsarbetare, men väl elektriker? Det var knappast brist på möjligheter (hade alla hemifrån), intresse eller fallenhet. Däremot
förväntades jag aldrig vara intresserad. När jag insåg hur kul det var var det liksom redan "för sent", då stod jag på en förskola, utan att någonsin ha tyckt om barn.
Förväntningens makt är oerhört stark.