Anonym (grr)

Äldre 12 Oct 12:45

115 svar

detta förb****de daltande

Jag blir så irriterad på detta förbannade curlande och daltande med bonus snart så jag kräks, det ska skjutsas än hit än dit och klappas i händerna så fort X knyter skosnörena typ...

X går i 4:an och har således inte skolskjuts längre, att cykla funkade för övrigt en månad sen skulle det plötsligt skjutsas med bil eftersom det var för krångligt att använda vantar eller vad vet jag? (Tilläggas ska att när det börjades cykla så kunde biomamma cykla med och sedan släpa med sig X cykel hem ifall X inte behagade cykla hem)
Alla andra grannars barn och klasskompisar cyklar/går till skolan tillsammans men nu är det klart X inte har nån att gå med eftersom han sket i dom förut och började åka bil istället.

Det ska skjutsas till hobbies och aktiviteter och hämtas hos biomamman som bor 400 meter gång/cykelbana från vårt hus och 3 ggr så långt med bil.
Själv får jag gå kors och tvärs till jobb och träning och annat eftersom den förbannade bil-j****n är upptagen eftersom X ska skjutsas/hämtas någonstans.

Inte kan X ta sig hem själv från skolan med sin egna nyckel heller och spendera 1 timme själv tills vi kommer från jobbet, nä då ska pappan eller jag åka och hämta i skolan och jobba sista timmen drygt hemifrån?

Jag har två egna barn som alla har tagit sig hem efter skolan själva sedan de var i 9-årsåldern, de har fått använda sina två ben så långt det går och så även jag.

Ber om ursäkt för ett barnsligt tjurigt inlägg, men jag var tvungen att pysa ut lite luft

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-10-12 14:57
Det är ca. 2 km till skolan, om vi nu ska gå in på exakta metrar så är det enligt google maps ganska precis 1,9 km. Nu är X varken gymnasiestuderande eller lever på försörjningsstöd och inte jag heller så det är ganska oväsentligt vad som krävs för busskort för dessa personer.
Jag passar på att lyssna på en ljudbok mina 6,3 km hem vilket är ganska behagligt och rensar skallen. Vår enda bil är en leasingbil i mitt egna företag, använder den dock ytterst sällan vare sig privat eller i jobbet då det mestadels är min sambo som använder den eftersom även han har svårt att sätta ena foten framför den andra.
Under vår/sommar och höst så kör jag istället motorcykel vilket är vårt andra fordon, men det fungerar tyvärr inte vintertid. Jag kan förstås köpa en bil till men det skulle vara mer ekonomiskt att istället åka taxi de gånger jag behöver förflytta mig längre än de 6 km som uppenbarligen är försvarbart.

Då var det löst och jag har luftat klart, tack för att ni tog er tid :)

Anonym

Äldre 12 Oct 19:07

#92

Anonym (fast) skrev 2012-10-12 19:01:35 följande:

Några åsikter bara om allt som diskuterats i tråden.
*Att utgå ifrån att TS bil är TS och hon bestämmer över den är väll lite löjligt? Om hon propsar på att jämt ha bilen och att det bara är hennes så kanske mannen köper en egen vilket kanske i sin tur påverkar familjens gemensamma ekonomi. Lever man i en familj så ska man ta gemensamma beslut!
* Att se allt så svart eller vitt som att en bonusförälder antingen ska vara som en adoptivförälder eller som en helt utomstående är ju inte klokt. En bonusförälder är inte en förälder till barnet om det då som i extremfall då bonusföräldern tar på sej hela rollen som en förälder kanske pga dödsfall eller liknande av den andra biologiska föräldern.
* Sen varför gör man skillnad på barnen i en familj som någon här skriver om, att hon bara kör sina barn men inte bonusarna. Borde man inte kunna komma överrens om att man ex vis kör alla barn till aktiviteter ex men inte till skolan eller liknande?
*Föräldrar har alltid huvudansvaret för att ge sitt barn rätt värderingar, se till att de har rena kläder, sätta gränser osv. Men jag antar att om man väljer att leva ihop med någon så delar man ändå någon som helst gemensamma värderingar om saker och ting. Lika lite som jag skulle lämna mitt barn på en förskola där jag tvivlar på personalens omdöme lika lite skulle jag frivilligt bo ihop med någon jag tror kan påverka mitt barn på ett negativt sätt.
*Att som bonusförälder uttrycka sina egna önskemål om ett bonusbarns uppfostran är inte fel men det är ju i slutändan bioföräldern som väljer om den vill lyssna eller köra sitt eget race. Men en öppen diskussion om saker är ju alltid det bästa. Varför tex vill mannen i TS alltid skjutsa sitt barn? Är det enbart för att barnet är lat, har den mycket packning att släpa på eller finns det andra anledningar?

Så jag ska tvärtemot föräldrarnas (och för den delen barnens) önskemål och beslut köra mina bonusbarn? Alternativt sluta köra mina biobarn för att det finns en annan kultur i den familj vi slog oss ihop med?

Alla saker kan man inte kompromissa om. Jag är inte ett skit intresserad av att mina barn ska vara ute och vandra på gator och vid busshållplatser på tider och ställen där jag inte anser att de ska göra det. De andra föräldrarna delar inte den uppfattningen och har tillsammans en annan åsikt. De har förstås motiverat sina barn på det sätt de funnit lämpligt att göra det, medan jag har en helt annan hållning.

Det är ju skillnad på oss när det gäller vissa saker. Det var det innan vi flyttade ihop och det är det nu.
Bonusbarnen vill inte bli skjutsade, mina barn vill det.

kitkat

Äldre 12 Oct 20:05

#93

Anonym skrev 2012-10-12 18:34:33 följande:

Separera o gå vidare... vad gör du med dem, med tanke på den fina känslan o tankar du har om bonusen? Var startk och modig (som som du framställer dig här) och gör det rätta och låt dem fina en annan människa som kan hanskas med bonusen på ett bättre sätt.. och du, träffa inte någon som har barn sen tidigare igen..

Det är typ det jag menar! Är less på negativt värdeladdade ord om sina bonusar. Lata, ouppfostrade, skitjobbiga osv. Detta borde visa sig i umgänget med barnen....

Brumma

Äldre 12 Oct 21:54

#94

kitkat skrev 2012-10-12 15:10:11 följande:

Jag svarar utifrån bonuspäronens åsikter i denna tråden, i andra trådar och på andra arenor. Jag ryser! Angående kalasgrejen som nån skrev. Om föräldrarna säger att det inte ska vara nåt kalas. Bonusföräldern tycker att det ska vara kalas. Då är det inget kalas som gäller. Säger föräldern ja, bonuspäronet nej, så är det ja som gäller. Man är verkligen inte förälder i någon mening alls. Man är en vuxen förebild, en vuxen kompis. Om förhållandet tar slut har man ingen umgängesrätt. Man vill förmodligen inte ens ses, för man är INTE förälder. Tar det slut återgår man och blir INGENTING. Man samarbetar självklart i en familj. Men i grund och botten är ungarna föräldrarnas ansvar. Inte någon annans ansvr.

Skulle du tala om för min bonusdotter, min man OCH min bonusdotters mamma att jag inte räknades som bonusens förälder skulle de allihop fundera på om du allvarligt hade ngt fel... Jag är inte hennes mamma, det har hon redan en, men jag ingår i begreppet förälder. Jag, min man, bonusdottern samt hennes lillebror (min och pappans gemensamma) är en familj. Som föräldrar i den familjen sätter vi tillsammans reglerna, vi uppfostrar barnen som ingår i vår familj tillsammans. Har vi olika åsikter om uppfostran så tar vi upp det med varandra och diskuterar fram en lösning. Vi kör inte över varandras åsikter - för det gör man inte i en fungerande familj. Min bonusdotters mamma och jag har inte samma regler riktigt, men grunden är samma - hon kommer till MIG och rådfrågar, diskuterar och funderar över problem och lösningar. Varför? För hon anser att jag är en del av dotterns familj och hon inser att jag lever med hennes dotter, älskar henne och ser ibland andra sidor än hon själv gör. För ett antal år sedan så tog jag och min man en paus i vårt förhållande, fast vid det tillfället såg vi det som en separation. När min man berättade för mig att han behövde gå åt ett annat håll än jag höll jag på att gå under - inte bara för att jag älskar HONOM utan just för att jag inte har några somhelst lagliga rättigheter att träffa hans dotter, som jag älskar som min egen. Gissa vad som hände.. MAMMAN sökte upp mig, och bad mig fortsätta ha "umgänge" med dottern. Hon ville inte att hon skulle förlora den förälder jag faktiskt blivit. Sagt och gjort, under vår separation så åkte jag regelbundet hem till mamman, för att träffa min underbara bonustjej. Jag och pappan hittade efter några månader tillbaka till varandra igen, och bandet till dottern blev starkare än någonsin. För er som läst annat av vad jag skrivit så vet ni att jag och mamman inte alltid tycker samma - men i detta har vi precis samma åsikt - DOTTERNS behov och känslor går före våra eventuella olikheter. Det är jag henne evigt tacksam för. Så lägg ner din fördömande attityd och din tro att du talar för alla biomammor där ute. Inse också att de allra flesta av oss ÄLSKAR sina bonusbarn och vill dem väl. Det betyder inte att man curlar dom och sätter dem på en piedestal. Det betyder att man behandlar dem på samma sätt som man behandlar övriga familjemedlemmar!

kitkat

Äldre 12 Oct 22:02

#95

Brumma skrev 2012-10-12 21:54:05 följande:

Skulle du tala om för min bonusdotter, min man OCH min bonusdotters mamma att jag inte räknades som bonusens förälder skulle de allihop fundera på om du allvarligt hade ngt fel... Jag är inte hennes mamma, det har hon redan en, men jag ingår i begreppet förälder. Jag, min man, bonusdottern samt hennes lillebror (min och pappans gemensamma) är en familj. Som föräldrar i den familjen sätter vi tillsammans reglerna, vi uppfostrar barnen som ingår i vår familj tillsammans. Har vi olika åsikter om uppfostran så tar vi upp det med varandra och diskuterar fram en lösning. Vi kör inte över varandras åsikter - för det gör man inte i en fungerande familj. Min bonusdotters mamma och jag har inte samma regler riktigt, men grunden är samma - hon kommer till MIG och rådfrågar, diskuterar och funderar över problem och lösningar. Varför? För hon anser att jag är en del av dotterns familj och hon inser att jag lever med hennes dotter, älskar henne och ser ibland andra sidor än hon själv gör. För ett antal år sedan så tog jag och min man en paus i vårt förhållande, fast vid det tillfället såg vi det som en separation. När min man berättade för mig att han behövde gå åt ett annat håll än jag höll jag på att gå under - inte bara för att jag älskar HONOM utan just för att jag inte har några somhelst lagliga rättigheter att träffa hans dotter, som jag älskar som min egen. Gissa vad som hände.. MAMMAN sökte upp mig, och bad mig fortsätta ha "umgänge" med dottern. Hon ville inte att hon skulle förlora den förälder jag faktiskt blivit. Sagt och gjort, under vår separation så åkte jag regelbundet hem till mamman, för att träffa min underbara bonustjej. Jag och pappan hittade efter några månader tillbaka till varandra igen, och bandet till dottern blev starkare än någonsin. För er som läst annat av vad jag skrivit så vet ni att jag och mamman inte alltid tycker samma - men i detta har vi precis samma åsikt - DOTTERNS behov och känslor går före våra eventuella olikheter. Det är jag henne evigt tacksam för. Så lägg ner din fördömande attityd och din tro att du talar för alla biomammor där ute. Inse också att de allra flesta av oss ÄLSKAR sina bonusbarn och vill dem väl. Det betyder inte att man curlar dom och sätter dem på en piedestal. Det betyder att man behandlar dem på samma sätt som man behandlar övriga familjemedlemmar!

ska jag sluta med MIN fördömande attityd??? säger DU som sitter och fördömer mig. jag tycker som jag tycker, du tycker som du tycker. Jag har aldrig fört andras talan. Jag säger mitt, du säger ditt. Men det är intressant att du säger åt mig att inte göra, det du precis gör själv!

Ess

Äldre 12 Oct 22:06

#96

Anonym skrev 2012-10-12 16:11:39 följande:

Jag måste tillstå att jag pinsamt nog inte förstår vad ditt inlägg har med det jag skrev att göra?

Det låter ju inte konstigt alls om ni har det som ni har det. Men för oss har situationen varit en helt annan och barnen upplever sig som sagt stå mig mycket nära. Jag ville bara att den person som påstod att lam är en utomstående människa i sin familj skulle förklara vad man gör om och när barnen själva inte tycker så. Och gärna också utveckla sitt resonemang exempelvis kring hur länge man kan anses vara en utomstående.

Misstolkning från min sida.

Knytt

Äldre 12 Oct 22:32

#97

Brumma skrev 2012-10-12 21:54:05 följande:

Skulle du tala om för min bonusdotter, min man OCH min bonusdotters mamma att jag inte räknades som bonusens förälder skulle de allihop fundera på om du allvarligt hade ngt fel... Jag är inte hennes mamma, det har hon redan en, men jag ingår i begreppet förälder. Jag, min man, bonusdottern samt hennes lillebror (min och pappans gemensamma) är en familj. Som föräldrar i den familjen sätter vi tillsammans reglerna, vi uppfostrar barnen som ingår i vår familj tillsammans. Har vi olika åsikter om uppfostran så tar vi upp det med varandra och diskuterar fram en lösning. Vi kör inte över varandras åsikter - för det gör man inte i en fungerande familj. Min bonusdotters mamma och jag har inte samma regler riktigt, men grunden är samma - hon kommer till MIG och rådfrågar, diskuterar och funderar över problem och lösningar. Varför? För hon anser att jag är en del av dotterns familj och hon inser att jag lever med hennes dotter, älskar henne och ser ibland andra sidor än hon själv gör. För ett antal år sedan så tog jag och min man en paus i vårt förhållande, fast vid det tillfället såg vi det som en separation. När min man berättade för mig att han behövde gå åt ett annat håll än jag höll jag på att gå under - inte bara för att jag älskar HONOM utan just för att jag inte har några somhelst lagliga rättigheter att träffa hans dotter, som jag älskar som min egen. Gissa vad som hände.. MAMMAN sökte upp mig, och bad mig fortsätta ha "umgänge" med dottern. Hon ville inte att hon skulle förlora den förälder jag faktiskt blivit. Sagt och gjort, under vår separation så åkte jag regelbundet hem till mamman, för att träffa min underbara bonustjej. Jag och pappan hittade efter några månader tillbaka till varandra igen, och bandet till dottern blev starkare än någonsin. För er som läst annat av vad jag skrivit så vet ni att jag och mamman inte alltid tycker samma - men i detta har vi precis samma åsikt - DOTTERNS behov och känslor går före våra eventuella olikheter. Det är jag henne evigt tacksam för. Så lägg ner din fördömande attityd och din tro att du talar för alla biomammor där ute. Inse också att de allra flesta av oss ÄLSKAR sina bonusbarn och vill dem väl. Det betyder inte att man curlar dom och sätter dem på en piedestal. Det betyder att man behandlar dem på samma sätt som man behandlar övriga familjemedlemmar!

Åh, vad fint! Hamnar jag i liknande situation vill jag försöka skapa det!

Brumma

Äldre 12 Oct 22:37

#98

Så med dessa orden "Jag svarar utifrån bonuspäronens åsikter i denna tråden, i andra trådar och på andra arenor" menar du inte att du för andra bioföräldrars talan? Ok, då missuppfattade jag.. Förövrigt så fördömer jag inte dig, däremot så anser jag att du drar alla över en kant. Att du tror att man "lägger sig i" för att man vill ha mer tid med sin sambo, eller förstöra relationen mellan förälder och barn. Att du påstår att en bonus aldrig kan ha en föräldrarelation till barnet. DET visar på fördömande och ovilja att se att det faktiskt KAN vara ett sånt förhållande.. Jag inser att man som bonusförälder kan ha en föräldraroll, en vänskapsroll, en "pappas kompisroll"... Helt beroende av hur föräldern och den nya partnern vill lägga upp det.

Brumma

Äldre 12 Oct 22:49

#99

Knytt skrev 2012-10-12 22:32:30 följande:

Åh, vad fint! Hamnar jag i liknande situation vill jag försöka skapa det!

Tack! Har en underbar bonusdotter som jag ser som min egen dotter, en bättre storasyster till min son hade man fått leta efter.. :)

kitkat

Äldre 12 Oct 23:05

#100

"Utifrån bonuspärpnens åsikter i denna tråd, andra trådar och i andra arenor" betyder inte "alla bonuspäron". Det är stor skillnad. Tråden har många inlägg, ett tag beskrevs bonusungar i negativt värdeladdade ord vilket inte är ok enligt mig. ett tag skrevs en innebörd om att pappan sa, men det tyckte inte jag, så jag gjorde som jag ville, vilket jag inte höll med om, att det är ok att gå emot föräldern. Ett tag skrevs en innebörd om att man ska vara lika som en bio, vilket jag inte höll med om. Kraftigt förenklat, orkar inte summera. Har också under många år omgett mig till stor del av bonuspäron. Den allra vanligaste åsikten har varit: jag ville egentligen inte ha bonusbarn, men nu föll jag för honom, så nu fick jag dem med på köpet. Jag vill egentligen inte ha dem, men tolererar dem....... Sen sitter de vid varje tillfälle och klagar över ungjävlarna. Inte bra enligt mig. En annan åsikt jag flertalet gånger stött på är de som helt går upp i rollen, glömmer bort att de inte är päron, skapar kaos då de praktiskt taget kräver sin föräldrarrätt. Skapar kaos mellan de riktiga föräldrarna och försvårar ett samarbete. Sen några få verkar ha en sund inställning. Laid back. Man lägger sig inte i beslut, men hittar på eget initiativ på aktiviteter med barnen och har kul tillsammans. Alla tycker som man vill. Många här skiter i innebörden i det man skriver utan letar efter nåt att klaga på. Och man respekterar inte heller olika åsikter, utan trycker ner den med den avvikande åsikten. Jävligt trist!

kitkat

Äldre 12 Oct 23:08

#101

och för den delen brumma, anklagar du mig för "att föra alla biomammors talan där ute". Nu tar du i så att du nästan spricker....

detta förb****de daltande

INNEHÅLL