Man är man för gammal 46 år

Och gällande barnafödandet så är jag helt säker. Jag ska ha 3 barn och inte fler. Har en dotter på 3år nu, som jag fick när jag var alldeles för ung 16år (men det gick bra det med), är gravid igen och sedan blir det en till om 5-10år Efter det kommer jag att sterilisera mig. Man ska ha tid med sina barn också, kunna njuta av framtida barnbarn och ha ett "eget" liv när man blir äldre :) Men alla resonerar olika. 

Men det är väl helt okej att ha det som utgångsläge, och så kan det ju också komma att bli. Ni kanske delar hela livet med varandra och du kanske aldrig skaffar fler barn (du kanske till och med ska sterilisera dig för att så gott det går säkerställa att det inte blir barn efter 35?) Men det kan förstås också bli på en rad andra sätt. Det inser du ju också.

Folk skaffar barn av alla möjliga anledningar. En del tillbringar ett långt liv tillsammans men skiljer sig till sist ändå, kanske träffar en ny partner utan barn. En yngre partner, eller varför inte en äldre partner som vill ha fler barn. En del människor förlorar sina barn genom tragedier och bildar sedan ny familj. Andra vill ha en sladdis och får det också. Om du håller ihop med din kille så kanske han (och du!) senare i livet översköljs av en stark längtan efter en liten till. Allt jag säger är att det hör ungdomen till att uttala sig kategoriskt om saker som ålder och erfarenheter sedan ställer på huvudet. De flesta av oss har gjort så i något eller några sammanhang bara för att senare i livet revidera sin uppfattning. Nyanserna är inte där från början, hur ska de kunna vara det? Livet blir till medan man lever det, erfarenheterna läggs till varandra.

Jag bildade familj med den bästa av män. Jag tycker fortfarande många år efter vår skilsmässa att han är världens bästa pappa och en mycket bra man. För mig är det inte hela världen att vår kärleksrelation till sist blev en vänskapsrelation eftersom det viktigaste för mig är att vi kan fungera tillsammans på det sätt vi gör och vara så bra vi kan för våra barn. Man kan bli lycklig på alla möjliga sätt, och man bör få vara det också på de sätt som erbjuds en. För några kommer dessa tillfällen sent i livet, för andra tidigt. Jag ser få anledningar till kritik i något av fallen. 

Oj, vilka fantasifakta du presenterar. 45-åringar har normalt sett rullator och 75 % av 42-åringars barn har kromosomavvikelser?? Haha! Visa källan på det du ;) Den största risken en äldre mamma har är missfall. Risk för kromosomavvikelser brukar sägas vara 1 % vid 40 års ålder och 0,2 % vid 20. Inte en särskilt stor riskökning för den enskilda individen alltså.

Att du orkar, har du läst alla inlägg förstår du att jag inte menade det med rullator ordagrant men du verkar ju ta väldigt illa vid... varför?

Jag ska ta fram faktan kring dessa 75%, det kan varit så att 75% får missfall och att det är väldigt vanligt med kromosonavvikelser, minns inte riktigt hur det stod men källan är babycenter, länkar så fort jag hittar inlägget :)  

När man är 20år är risken 1 på 1070, när man är 40år är risken 1 på 70 personer och när man är 45år är risken 1 på 20. Rätt mycket om man jämför med en 20åring :)  Något som vi även diskuterat tidigare i tråden om du läst allt. 

Det är inte väldigt vanligt, en förhöjd risk, dvs 1/20 (alltså 5%) till skillnade från 1/40 (2,5 %) vilket är knappast väldigt vanligt.

Utöver detta så sägs det att det är endast 10% av samtliga befruktningar som blir ett barn (det är vad jag har hört, kan vara något högre), men de flesta avstötningar sker så tidigt att det inte ens märks.

fast om det är 1 av 20 personer vars barn som får kromosonavvikelser så är det väl vanligt? Jag tycker det är mycket i alla fall. Skulle själv inte utsätta mig för det, men det är jag :)

Okej, jag har ingen aning om det sistnämnda, har blivit gravid direkt. Aldrig fått något missfall. Har dessutom plusat tidigt, 5 dagar innan bim senast. 

Med tanke på att majoriteten av 85-åringar INTE har rullator måste jag ju tycka att det är jättekomiskt att en tonåring tror att hon kommer att ha rullator vid 45 :D Precis lika lustigt tyckte jag det lät att 75% av 42-åringars barn har kromosoavvikelser. Varför är du ens aktiv på ett forum för föräldrar 40+? Du har nog skrivit flest inlägg här av alla, inte för att jag läst ens hälften..

Ja, klart som attan att man tar åt sig när någon kritiserar ens levnadssätt. Jag vet inget om dej och har inga åsikter om dej eller andra främmande människors livsval. Intressant att du har så starka åsikter. 

Kul att du tror att dina åsikter håller i sig tills du blir 40. Du kommer att ändra åikter ganska många gånger, det är det som kallas utvecklling och mognad. Ju mer man lär sig desto mindre vet man, jag lovar. 

Oavsett om fvp osv "går bra" eller inte (tänker du på trisomi 21?) så är alla barn välkomna till oss. Så det ordnar sig säkert Tack för din omtanke.  

Många åsikter......generellt är det väl så att när man är i 20-årsåldern tycker man att 46 är lastgammalt,ens egna föräldrar är kanske i den åldern och att de skulle skaffa barn känns väldigt märkligt. Men i takt med att man blir äldre själv inser man att livet inte är slut vid 30, man är inte färdig för rollator vid 35, är inte stel och förbrukad vid 40. Dessutom är det så olika vart i livet man står. Har man fått barn tidigt och lagt småbarnsåren bakom sig förstår jag att man inte vill börja om igen (även om en del vill det) likaväl som om man inte bildat familj än men känner sig redo först runt 40 så är man beredd för det. Det går inte att jämföra bara utifrån ålder.

Jag är 40 och har min personliga gräns där men stör mig inte på om man skaffar barn vid 42 heller. Beträffande män har jag nog gränsen mer runt 55 kanske. Att påstå att man ska bli mormor/farmor istället vid 45...ja, hur många blir det så tidigt? Och att barnbarnen skulle växa upp utan  mor- och farföräldrar....ja, det finns säkert andra äldre i omgivningen som kan vara förebilder i så fall. Dessutom händer det faktiskt att man inte bor på samma ort, kanske inte ens samma land, som mor- och farföräldrar. Så det går att överleva utan att ha dem i sin närhet. Likaså om pappan är gammal och inte kommer att leva tills barnet är 30; de som växer upp med två mammor och aldrig har en pappa då? De som växer upp med en ensamstående mamma? Är det skillnad att vara ensamstående mamma (med en pappa på 55) mot att leva med en pappa på 55? Borde man inte skaffa barn om man sitter i rullstol och aldrig kommer att kunna spela fotboll med sonen? Borde man inte skaffa barn om man har ärftliga sjukdomar i släkten och många i släkten som dör i 50-årsåldern av t ex hjärtattack? Man kanske inte skulle skaffa barn om man har ett riskfyllt jobb eller håller på med någon farlig sport? För man kan ju dö......Vem har rätt att skaffa barn? Den som är i rätt ålder med bra gener, med ett stabilt förhållande, god ekonomi och fast jobb?? Vem kan garantera att det gäller även tio år senare??

Om man är en bra eller dålig förälder har inte med ålder att göra utan med mognad. Är man redo att ta ansvar för ett liv till, att sätta sig själv i andra rummet, så är man mogen. Av erfarenhet tycker jag att denna mognad normalt kommer lite senare i livet, barn och ungdomar är ju egoistiska (ska vara det också) och det växer bort efter hand, hos de flesta i alla fall. Jag fick mitt första barn vid 20 och tyckte då att jag var mogen men när jag tänker tillbaka så undrar jag.....Den bästa tiden för mig personligen att skaffa barn var från 25 och framåt. Men vi är ju olika, som sagt. 

Jag tycker generellt att vi i Sverige hänger upp alldeles för mycket på ålder, drar alla över en kam. Jag anser t ex att man borde dela upp skolklasserna efter kunskaper oavsett ålder. Och överallt ska åldern skrivas i intervjuer och annat som att det är det mest väsentliga, man tittar och tycker att folk ser gamla/unga ut, tycker att folk beter sig konstigt/klär sig konstigt med tanke på deras ålder. Jag önskar att vi kunde sudda ut alla åldrar och se varandra som vi är utan siffror.  

Det finns gamla 20-åringar och det finns unga 50-åringar.