• Anonym (Vill förstå)

    Att leva polyamoröst?

    Hej!

    Jag vill gärna att de av er som lever i polyamorösa förhållanden eller har tankar åt det hållet ska skriva här. Kanske kan besvara frågor, tankar och funderingar, tipsa om länkar, bloggar osv.

    Jag vill veta mer om vad det innebär- både själsligt, sexuellt, relationsmässigt och i vardagen.

    Jag älskar en person som inte vet vart h*n står när det gäller förhållanden. H*n har tankar åt polyamori men vet inte själv vart h*n står eftersom h*n alltid sett sig själv som strikt monogam.
    H*n träffade mig och vi inledde en väldigt kärleksfull relation med tankar om sammanboende och framtid tillsammans.
    Men när h*n berättade om sina tankar så blev jag oerhört orolig, nästan svartsjuk eftersom jag då inte visste vart jag har/ hade personen. Och det mycket eftersom jag egentligen inte vet så mycket om vad polyamori innebär helt enkelt.

    Jag hade en del frågor som h*n inte kunde svara på och som h*n tyckte att "det löser sig med tiden".

    Men nu har h*n gjort slut.. Inte för att h*n inte älskar mig utan för att h*n insett att så länge h*n själv inte vet vart h*n står så är det orättvist att låta mig leva i ovisshet. 
    H*n vill vara själv och tänka igenom sina känslor och vart h*n står, dels för sin egen skull men också för att kunna vara ärlig mot en framtida partner.

    Jag älskar denna person och vill själv förstå. Jag ser mig som monogam men har kunnat tänka mig att ha sex med andra (med då handlar det ju just om sex, inga känslor inblandade så det är ju inte polyamori.. )
    Jag vill reda ut mina egna känslor kring detta.
    Kan jag tänka mig att leva polyamoröst?
    Kan jag tänka mig att låta min partner att leva polyamoröst utan att blir svartsjuk och må dåligt?

    Mina frågor var/ är som följande:

    *Hur funkar det relationsmässigt? Har man en partner som man lever till största del med och sedan har man en pojk-/ flickvän som man träffar efter behov/ när man kan/ vill? Eller är det väldigt individuellt?

    *Har man ett eller flera boenden? 

    *Har man några regler mot/ med den fasta partnern? Och med pojk-/ flickvännen?

    *Hur fungerar det för de av er som lever med en partner som är poly men som själva är "monogama"?

    *Hur har relationen med den "fasta" partnern blivit? Mer stark? Mer öppen? Mer kärleksfull?

    *Hur funkar det med omgivningen? Är ni öppna med era relationer, vet familj samt närmsta vännerna om detta?

    *Hur är det att vara pojk-/ flickvännen i det hela? Hur hanterar man inte är den "fasta" partnern? Den som ens pojk-/ flickvän inte bor med? ( Om ens relation ser ut så. )

    *Om det finns barn inblandade, hur fungerar det? Hur går deras tankar?

    *Är det någon som trott sig vara polyamorös och inlett ytterligare ett förhållande men sedan ångrat sig? Hur gick tankarna innan och efter?

    Detta är de frågor jag kommer på just nu.. Kommer säkert komma fler..

    Jag vill inte att tråden ska kantas av påhopp av de som verkligen inte kan tänka sig leva polyamoröst. Gör er inte besväret att skriva.

    Jag vill verkligen veta för jag vill komma underfund med mina egna tankar och känslor kring detta.

    Jag kanske aldrig kommer bli tillsammans med den jag älskar igen, men jag vill ändå förstå/ försöka förstå..

     

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2013-01-28 20:58
    Jag vill gärna att de av er som är polyamorösa eller lever i andra familjebildningar även kan berätta hur ni kom fram till att just detta levnadsätt passade er?

    *Hur gick era tankegångar?

    *När insåg ni att ni inte vill leva i den stereotypa, monogama familjebildningen?

    *Hur ser du (polyamorösa) på att din partner har en/ flera förhållanden eller ev. bara har sexuella kontakter med andra?

    Jag som startat tråden finner det väldigt fascinerande och intressant och skriver inte enbart för att jag tror att min partner ska komma tillbaka, jag inser själv att det kan finnas andra anledningar än de h*n själv uppgav till varför h*n gjorde slut.
    Men jag vill ändå, för min egen skull, komma underfund med hur jag känner och vart jag står då jag inte vet om jag kommer stöta på detta i framtiden i en ny relation.

    Ni som redan skrivit ska ha STORT tack! Och jag hoppas fler vill/ vågar skriva och att andra nyfikna vågar skriva.
    ( Skriver ni anonymt får ni gärna titulera er mer än anonym t.ex anonym 1, Anonym 2 eller liknande.. Lättare att hålla i er i sär då )

    Mvh/ Trådstartaren (Vill förstå)

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2013-01-29 16:59

    Föreslagna länkar:

    polyforeningen.org/

    polywiki.se/

    polywiki.se/l%C3%A4nksamlingar

    www.facebook.com/groups/2389749486/

    Böcker:

    "Opening Up"- Tristan Taormino

    "Ethical Slut"- Janet W. Hardy, Dossie Easton

  • Svar på tråden Att leva polyamoröst?
  • Anonym (Vill förstå)
    En till mamma skrev 2013-01-26 23:38:47 följande:
    [quote=68552207][quote-nick]Anonym (Vill förstå) skrev 2013-01-26 23:29:14 följande:[/quote-nick] Fast är det verkligen samma sak? Där är det ju fokus på att mannen ska ha mer än en fru? Kvinnorna har ju inga fler relationer... [/quote Visst är det skillnad, men det tar ändå upp svartsjuka. Sysskonkärlek över familjerna,
    Jo visst.. Men jag vill gärna diskutera direkt med någon/ några som lever på detta sätt och höra hur de ser på livet och relationerna. 
    Om det var något de visste om från början eller om det växte fram, hur löste sig det då?  
  • Anonym (Vill förstå)

    *Puffar*

  • Anonym

    Nja, jag kan inte säga att jag visste det från början...men ja har nog vetat från ganska unga år att jag är dragen till kvinnor också, och det har min man vetat från dag1 då vi träffades. Jag är dock mycket feminin på alla sätt, och tror att jag lurade mig själv, och tänkte att det skulle "gå över" (klassiskt). Jag har inte haft någon längtan att leva polyamoröst, utan det uppstod en situation där det framstod om ett av vägvalen. Jag kan inte påstå att jag innan det har tänkt aktivt på det, och inte min man heller....

    Men sedan blev jag småförälskad i mina vänner gång på gång, vilket gav ganska komplicerade vänrelationer, vilket i sin tur gjorde mig lätt deprimerad och ångestfylld. Min man och jag har alltid haft en riktigt fin relation, men det kändes som om den inte räckte. Saken är den att han har stort behov av ensamhet, medan jag har stort behov av närhet och att man gör mycket saker tilsammans - så där gick vi tidigare i klinch. Mina behov var ju påfrestande för hans ensamhetsbehov, och när jag gav honom ensamhetsutrymmet så begick jag våld på mina egna egntliga behov.

    Så mötte jag henne, vi gick samma utbildning. Första gången min man mötte henne så sa han att han aldrig hade träffat någon som stämde så väl överens med mig. Han bjöd hem henne, och uppmanade mig att bilda ett förhållande med henne, om hon nu blev intresserad av mig. Men vi var först nära vänner en tid, och därefter kärlekspartners. Min man och jag diskuterade först skilsmässa, vilket vi trodde var en naturlig följd. Men vi älskar varandra så enormt mycket (och vem kan inte älska en man som är så otroligt osjälvisk??) så efter några månader insåg vi att vi inte alls var beredda att separera. Och kvinnan och mannen blev riktigt nära vänner. 

    Vi har alltid varit öppna i diskussionerna med varandra, och haft långa kvällar när vi alla 3 sitter och diskuterar känslor och tankar. I början uppkom tankar om svartsjuka etc, men ingen av dem är särskilt svartsjukt lagd i grunden, och vi har på sätt och vis lagt upp en yttre struktur som jämnfördelar relationerna. 

    Fördelar med att leva 3:
    - man lägger inte allt fokus på parsamheten - dvs sliter inte på relationen och ställer alla krav på en enda människa.
    - man får alltid en yttre och oberoende part vid konflikter, vilket gör att man inte lika lätt kan komma in i destruktiva mösnter
    - vardagspusslet blir lättare att ro runt
    - barnen har ytterligare en kärleksfull vuxen som ser dem, och gör saker med dem
    - när man har barn kan man lättare få möjlighet till fritidssysselsättningar
    - ekonomisk vinst på alla sätt (minsta argumentet)

    Nackdelar:
    - omgivningen har i allmänhet svårt att förstå tresamhet, och någon (givetvis särskilt jag) kan lätt bli dömd som den egoistiska som har försatt de andra i denna situation. Nu är det PK (politiskt korrekt) att acceptera homosexualitet, men det innebär inte att man accepterar polyamori.
    - det är svårare med tvåsamheten i varje relation, dvs man får jobba på kärleken som i andra relationer
    - svartsjuka och jämförelser kan uppstå (men jag tror att det gäller början, för antingen lägger det sig, eller så spricker tresamheten)
    - det är svårt att avgöra om man skall vara öppen eller sluten gentemot andra med familjebildningen. Man är orolig för att barnen ska få kommentarer i skolan.

    Vi har under dessa 4 år:
    - berättat för alla föräldrar, och ingen har varit negativt inställd. Samtliga föräldrar kommer på våra fördelsedagar, ger alla julklappar och umgås med varandra (och samtliga är välutbildade, är inte veganer och lever inte i kollektiv - dvs vi är inte kollektiv och alternativlevande vänster sedan tidigare)
    - berättat för alla vänner vi tror kan hantera det, och alla har tagit det kanonbra, vissa tycker att det är befriande med någon som har civilkurage att leva som man vill. 
    - inte berättat sanningen för skolpersonal och dagispersonal, utom dem som klarar av det
    - berättat för barnen som är stora nog att förstå. De har åsikten att man får leva som man vill, så länge alla är lyckliga.

    Personligen kan jag varken rekommendera eller avråda någon detta liv. Det fungerar för oss pga att vi är dem vi är. Våra barn och vi är ganska fritänkande generellt, och vi lägger mycket energi på att inte döma andras leverne, och förväntar oss samma bemötande tillbaka. Jag upplever att barnen är lyckligare och gladare sedan vi började leva så här, och för mig personligen och för min man är det en stor och positiv skillnad. 

    Kram1

  • Anonym

    ...och jag måste tillägga att vårt leverna i text kan uppfattas som väldigt annorlunda, men att vi är helt normala människor om man träffar oss:
    - hämtat och lämnar på dagis som alla andra, går på försäldramöten, sitter i skolråd etc
    - klär oss normalt, hela och rena och har högstatusyrken i samhället.
    - bor i ett helt normalt villaområde
    - umgås på normalt sätt med andra familjer i form av parmiddagar, fester etc 
    - är inte ett dugg alternativa, klär oss inte i 60-talshippiekläder, är inte rödvinsvänster, bor inte i kollektiv, är varken veganer el vegetarianer.
    - är ganska sociala och öppna, uppfattas som helt vanliga på många sätt av andra. 

  • Anonym

    ...och barnen har hemma kompisar varje helg, som övernattar etc. Barnen är inte mobbade i skolan och har aldrig fått kommentarer på det här. 

  • Anonym (Vill förstå)
    Anonym skrev 2013-01-27 08:25:54 följande:
    Nja, jag kan inte säga att jag visste det från början...men ja har nog vetat från ganska unga år att jag är dragen till kvinnor också, och det har min man vetat från dag1 då vi träffades. Jag är dock mycket feminin på alla sätt, och tror att jag lurade mig själv, och tänkte att det skulle "gå över" (klassiskt). Jag har inte haft någon längtan att leva polyamoröst, utan det uppstod en situation där det framstod om ett av vägvalen. Jag kan inte påstå att jag innan det har tänkt aktivt på det, och inte min man heller....

    Men sedan blev jag småförälskad i mina vänner gång på gång, vilket gav ganska komplicerade vänrelationer, vilket i sin tur gjorde mig lätt deprimerad och ångestfylld. Min man och jag har alltid haft en riktigt fin relation, men det kändes som om den inte räckte. Saken är den att han har stort behov av ensamhet, medan jag har stort behov av närhet och att man gör mycket saker tilsammans - så där gick vi tidigare i klinch. Mina behov var ju påfrestande för hans ensamhetsbehov, och när jag gav honom ensamhetsutrymmet så begick jag våld på mina egna egntliga behov.

    Så mötte jag henne, vi gick samma utbildning. Första gången min man mötte henne så sa han att han aldrig hade träffat någon som stämde så väl överens med mig. Han bjöd hem henne, och uppmanade mig att bilda ett förhållande med henne, om hon nu blev intresserad av mig. Men vi var först nära vänner en tid, och därefter kärlekspartners. Min man och jag diskuterade först skilsmässa, vilket vi trodde var en naturlig följd. Men vi älskar varandra så enormt mycket (och vem kan inte älska en man som är så otroligt osjälvisk??) så efter några månader insåg vi att vi inte alls var beredda att separera. Och kvinnan och mannen blev riktigt nära vänner. 

    Vi har alltid varit öppna i diskussionerna med varandra, och haft långa kvällar när vi alla 3 sitter och diskuterar känslor och tankar. I början uppkom tankar om svartsjuka etc, men ingen av dem är särskilt svartsjukt lagd i grunden, och vi har på sätt och vis lagt upp en yttre struktur som jämnfördelar relationerna. 

    Fördelar med att leva 3:
    - man lägger inte allt fokus på parsamheten - dvs sliter inte på relationen och ställer alla krav på en enda människa.
    - man får alltid en yttre och oberoende part vid konflikter, vilket gör att man inte lika lätt kan komma in i destruktiva mösnter
    - vardagspusslet blir lättare att ro runt
    - barnen har ytterligare en kärleksfull vuxen som ser dem, och gör saker med dem
    - när man har barn kan man lättare få möjlighet till fritidssysselsättningar
    - ekonomisk vinst på alla sätt (minsta argumentet)

    Nackdelar:
    - omgivningen har i allmänhet svårt att förstå tresamhet, och någon (givetvis särskilt jag) kan lätt bli dömd som den egoistiska som har försatt de andra i denna situation. Nu är det PK (politiskt korrekt) att acceptera homosexualitet, men det innebär inte att man accepterar polyamori.
    - det är svårare med tvåsamheten i varje relation, dvs man får jobba på kärleken som i andra relationer
    - svartsjuka och jämförelser kan uppstå (men jag tror att det gäller början, för antingen lägger det sig, eller så spricker tresamheten)
    - det är svårt att avgöra om man skall vara öppen eller sluten gentemot andra med familjebildningen. Man är orolig för att barnen ska få kommentarer i skolan.

    Vi har under dessa 4 år:
    - berättat för alla föräldrar, och ingen har varit negativt inställd. Samtliga föräldrar kommer på våra fördelsedagar, ger alla julklappar och umgås med varandra (och samtliga är välutbildade, är inte veganer och lever inte i kollektiv - dvs vi är inte kollektiv och alternativlevande vänster sedan tidigare)
    - berättat för alla vänner vi tror kan hantera det, och alla har tagit det kanonbra, vissa tycker att det är befriande med någon som har civilkurage att leva som man vill. 
    - inte berättat sanningen för skolpersonal och dagispersonal, utom dem som klarar av det
    - berättat för barnen som är stora nog att förstå. De har åsikten att man får leva som man vill, så länge alla är lyckliga.

    Personligen kan jag varken rekommendera eller avråda någon detta liv. Det fungerar för oss pga att vi är dem vi är. Våra barn och vi är ganska fritänkande generellt, och vi lägger mycket energi på att inte döma andras leverne, och förväntar oss samma bemötande tillbaka. Jag upplever att barnen är lyckligare och gladare sedan vi började leva så här, och för mig personligen och för min man är det en stor och positiv skillnad. 

    Kram1
    Anonym skrev 2013-01-27 08:33:30 följande:
    ...och jag måste tillägga att vårt leverna i text kan uppfattas som väldigt annorlunda, men att vi är helt normala människor om man träffar oss:
    - hämtat och lämnar på dagis som alla andra, går på försäldramöten, sitter i skolråd etc
    - klär oss normalt, hela och rena och har högstatusyrken i samhället.
    - bor i ett helt normalt villaområde
    - umgås på normalt sätt med andra familjer i form av parmiddagar, fester etc 
    - är inte ett dugg alternativa, klär oss inte i 60-talshippiekläder, är inte rödvinsvänster, bor inte i kollektiv, är varken veganer el vegetarianer.
    - är ganska sociala och öppna, uppfattas som helt vanliga på många sätt av andra. 
    Anonym skrev 2013-01-27 08:35:50 följande:
    ...och barnen har hemma kompisar varje helg, som övernattar etc. Barnen är inte mobbade i skolan och har aldrig fått kommentarer på det här. 

    Det låter så fint ändå.. Att ni kan ha den öppenheten och närheten gentemot varandra..

    Jag önskar att jag kanske kunde ha den öppenheten som din man, men jag vet som sagt inte riktigt vart jag står än. 

    Har det någonsin uppstått en situation där både din man och din flickvän har varit i behov av din uppmärksamhet samtidigt och hur har du då löst det? 

  • Anonym

    Hejsan! Jag lever så och det fungerar. Skulle såklart kunna skriva en novell om fördelar och problem och om hur det är att leva så här inför andra. Jag har två seriösa relationer. Jag är gift med P och i praktiken sambo med L. Vi har alla tre ett eget hem. Männen har inga barn och jag har en sextonåring som bor hos mig. Mellan oss så svämmar kärleen nästan över. Det är hela poängen. Vi är snälla och trevliga mot varandra utan undantag. När jag läser trådar här om städbekymmet, ekonomibråk, otrohet svartsjuka och lata människor etc så känner jag alltid att jösses vad lycklig jag är. L och p är inte ihop. De är nog egentligen rätt monogama men openminded och starka så de fattar att om jag njuter med l några dagar eller tvärtom så har det inget att göra med känslorna för p. Försök tänk dig som två eller flerbarnsmamma! Relationerna står på egna ben. Kommunikation är viktigt. Att prata om hur man vill ha det och hur det känns är ett måste. Att alltid respektera om partnern vill prata och koncentrera sig på det just då. Att vara ärlig och kunna ta ärlighet från varandra. Många blir arga när partnern ljuger samtidigt som de blir arga om partnern är ärlig. Det är för mig absurt. Jag kan säga till l att nu tycker jag du ska banta/städa ditt badrum/spara mer pengar utan att han känner sig personligt hotad. Vi lever liksom annorlunda mot de par som jag har runt mig. Om man inte var stabil och älskade sig själv skulle det inte gå tror jag.

  • Anonym (Vill förstå)
    Anonym skrev 2013-01-27 13:24:48 följande:
    Hejsan! Jag lever så och det fungerar. Skulle såklart kunna skriva en novell om fördelar och problem och om hur det är att leva så här inför andra. Jag har två seriösa relationer. Jag är gift med P och i praktiken sambo med L. Vi har alla tre ett eget hem. Männen har inga barn och jag har en sextonåring som bor hos mig. Mellan oss så svämmar kärleen nästan över. Det är hela poängen. Vi är snälla och trevliga mot varandra utan undantag. När jag läser trådar här om städbekymmet, ekonomibråk, otrohet svartsjuka och lata människor etc så känner jag alltid att jösses vad lycklig jag är. L och p är inte ihop. De är nog egentligen rätt monogama men openminded och starka så de fattar att om jag njuter med l några dagar eller tvärtom så har det inget att göra med känslorna för p. Försök tänk dig som två eller flerbarnsmamma! Relationerna står på egna ben. Kommunikation är viktigt. Att prata om hur man vill ha det och hur det känns är ett måste. Att alltid respektera om partnern vill prata och koncentrera sig på det just då. Att vara ärlig och kunna ta ärlighet från varandra. Många blir arga när partnern ljuger samtidigt som de blir arga om partnern är ärlig. Det är för mig absurt. Jag kan säga till l att nu tycker jag du ska banta/städa ditt badrum/spara mer pengar utan att han känner sig personligt hotad. Vi lever liksom annorlunda mot de par som jag har runt mig. Om man inte var stabil och älskade sig själv skulle det inte gå tror jag.
    Hur gick det till då när du träffade L? Visste P om att du var/är polyamorös? Och hur tänkte L när ni träffades och du berättade att du är gift?
    Hur fungerar kontakten dem i mellan?
    Hur har det fungerat med omgivningen? Har ni fått några negativa reaktioner och hur har ni handskats med dem?
    Hur gick diskussionerna när du inledde en relation med L också?
    Och hur ser din 16-åring på det hela? 
  • Anonym
    Anonym (Vill förstå) skrev 2013-01-27 12:50:10 följande:

    Det låter så fint ändå.. Att ni kan ha den öppenheten och närheten gentemot varandra..

    Jag önskar att jag kanske kunde ha den öppenheten som din man, men jag vet som sagt inte riktigt vart jag står än. 

    Har det någonsin uppstått en situation där både din man och din flickvän har varit i behov av din uppmärksamhet samtidigt och hur har du då löst det? 

    Det har det faktiskt inte gjort, och man får ocksså komma ihåg att de också har en inbördes relation, även om den inte är sexuell. Om min man vill gå på bio tex kan han mycket väl fråga henne så att de går iväg, för jag gillar inte att gå på bio. De pratar jättebra sinsemellan, och lagar också gärna mat ihop. Så om de behöver prata med någon, och jag inte finns tillgänglig, så går de oftast till varandra. De är mycket nära vänner, och den ena kan ofta få mig att förstå den andra bättre etc, och givetvis vice versa.

    Givetvis sker missförstånd, och givetvis kan även vi ha konflikter, men det sker extremt sällan - och det finns en oerhörd värme oss emellan. Håller med ovanstående om att det är underligt med denna EXTREMA fokusering på trohet/otrohet som finns i vårt samhälle, och den som berättar om det blir hängd. Jag är ju givetvis otrogen i bokstavlig mening, men jag har aldrig någonsin ljugit eller gått bakom ryggen på min man - eller på min sambo. Och jag skulle inte stöta på någon annan el dyl, vi är nog monogama i vår tresamhet, även om det givetvis finns frihet till omval för den som önskar leva på ett annat sätt än det vi nu gör.

    Numera kan jag bli frustrerad över spelet i tvåsamheten, och de givna mönster som heterosexuella par har. Har på sistone mött ganska många som inte känner sig monogama, men samtidigt känner att det är svårt att leva på annat sätt i detta samhälle. Det behövs ju att vi finns och banar vägen sas.

    Precis som ovanstående som också är polyamorös har vi inga problem med städning, ekonomi, krav, träningstider etc. Allt flyter bra eftersom vi är tre vuxna, och vi lever extremt harmoniskt. Jag skulle idag har svårt att se mig i en vanlig parrelation igen, men skulle heller inte vilja leva i kollektiv med massor av andra.           
Svar på tråden Att leva polyamoröst?