Anonym (Vill förstå)

Äldre 26 Jan 14:28

93 svar

Att leva polyamoröst?

Hej!

Jag vill gärna att de av er som lever i polyamorösa förhållanden eller har tankar åt det hållet ska skriva här. Kanske kan besvara frågor, tankar och funderingar, tipsa om länkar, bloggar osv.

Jag vill veta mer om vad det innebär- både själsligt, sexuellt, relationsmässigt och i vardagen.

Jag älskar en person som inte vet vart h*n står när det gäller förhållanden. H*n har tankar åt polyamori men vet inte själv vart h*n står eftersom h*n alltid sett sig själv som strikt monogam.
H*n träffade mig och vi inledde en väldigt kärleksfull relation med tankar om sammanboende och framtid tillsammans.
Men när h*n berättade om sina tankar så blev jag oerhört orolig, nästan svartsjuk eftersom jag då inte visste vart jag har/ hade personen. Och det mycket eftersom jag egentligen inte vet så mycket om vad polyamori innebär helt enkelt.

Jag hade en del frågor som h*n inte kunde svara på och som h*n tyckte att "det löser sig med tiden".

Men nu har h*n gjort slut.. Inte för att h*n inte älskar mig utan för att h*n insett att så länge h*n själv inte vet vart h*n står så är det orättvist att låta mig leva i ovisshet.
H*n vill vara själv och tänka igenom sina känslor och vart h*n står, dels för sin egen skull men också för att kunna vara ärlig mot en framtida partner.

Jag älskar denna person och vill själv förstå. Jag ser mig som monogam men har kunnat tänka mig att ha sex med andra (med då handlar det ju just om sex, inga känslor inblandade så det är ju inte polyamori.. )
Jag vill reda ut mina egna känslor kring detta.
Kan jag tänka mig att leva polyamoröst?
Kan jag tänka mig att låta min partner att leva polyamoröst utan att blir svartsjuk och må dåligt?

Mina frågor var/ är som följande:

*Hur funkar det relationsmässigt? Har man en partner som man lever till största del med och sedan har man en pojk-/ flickvän som man träffar efter behov/ när man kan/ vill? Eller är det väldigt individuellt?

*Har man ett eller flera boenden?

*Har man några regler mot/ med den fasta partnern? Och med pojk-/ flickvännen?

*Hur fungerar det för de av er som lever med en partner som är poly men som själva är "monogama"?

*Hur har relationen med den "fasta" partnern blivit? Mer stark? Mer öppen? Mer kärleksfull?

*Hur funkar det med omgivningen? Är ni öppna med era relationer, vet familj samt närmsta vännerna om detta?

*Hur är det att vara pojk-/ flickvännen i det hela? Hur hanterar man inte är den "fasta" partnern? Den som ens pojk-/ flickvän inte bor med? ( Om ens relation ser ut så. )

*Om det finns barn inblandade, hur fungerar det? Hur går deras tankar?

*Är det någon som trott sig vara polyamorös och inlett ytterligare ett förhållande men sedan ångrat sig? Hur gick tankarna innan och efter?

Detta är de frågor jag kommer på just nu.. Kommer säkert komma fler..

Jag vill inte att tråden ska kantas av påhopp av de som verkligen inte kan tänka sig leva polyamoröst. Gör er inte besväret att skriva.

Jag vill verkligen veta för jag vill komma underfund med mina egna tankar och känslor kring detta.

Jag kanske aldrig kommer bli tillsammans med den jag älskar igen, men jag vill ändå förstå/ försöka förstå..

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2013-01-28 20:58
Jag vill gärna att de av er som är polyamorösa eller lever i andra familjebildningar även kan berätta hur ni kom fram till att just detta levnadsätt passade er?

*Hur gick era tankegångar?

*När insåg ni att ni inte vill leva i den stereotypa, monogama familjebildningen?

*Hur ser du (polyamorösa) på att din partner har en/ flera förhållanden eller ev. bara har sexuella kontakter med andra?

Jag som startat tråden finner det väldigt fascinerande och intressant och skriver inte enbart för att jag tror att min partner ska komma tillbaka, jag inser själv att det kan finnas andra anledningar än de h*n själv uppgav till varför h*n gjorde slut.
Men jag vill ändå, för min egen skull, komma underfund med hur jag känner och vart jag står då jag inte vet om jag kommer stöta på detta i framtiden i en ny relation.

Ni som redan skrivit ska ha STORT tack! Och jag hoppas fler vill/ vågar skriva och att andra nyfikna vågar skriva.
( Skriver ni anonymt får ni gärna titulera er mer än anonym t.ex anonym 1, Anonym 2 eller liknande.. Lättare att hålla i er i sär då )

Mvh/ Trådstartaren (Vill förstå)

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2013-01-29 16:59

Föreslagna länkar:

polyforeningen.org/

polywiki.se/

polywiki.se/l%C3%A4nksamlingar

www.facebook.com/groups/2389749486/

Böcker:

"Opening Up"- Tristan Taormino

"Ethical Slut"- Janet W. Hardy, Dossie Easton

Anonym (Vill förstå) Trådstartaren

Äldre 30 Jan 00:54

#61

Anonym (Bara vän) skrev 2013-01-30 00:38:59 följande:

Hej!

Jag har ingen egen erfarenhet av det här, Men har en vän som levt med två flickvänner under lång tid. Det som jag känner att hon gör som jag tycker är schysst är att hon berättar om hur hon lever direkt när hon träffar någon ny. Dvs, hon träffar inte någon först och berättar efter ett tag. Hennes förhållanden har fungerat väldigt bra, och en av hennes flickvänner har också en annan flickvän. Den andra har "bara" henne. Om man ska undvika svartsjuka tror jag att det är otroligt viktigt att vara ärlig med att man vill leva så från början.
Om det kommer fram när man redan har känslor kan det vara så att man anpassar sig för att man vill vara med personen. Jag tror att det då är liten chans att få det att fungera, eftersom det kanske inte är det man innerst inne vill ha. Har nämligen en annan vän vars respektive efter flera år, när de var sambo och planerade för en gemensam framtid, berättade att han inte kunde leva med bara henne. Eftersom hon älskade honom gick hon med på att ha ett "öppet förhållande" men eftersom hon inte hade det behovet slutade det med att hon var väldigt svartsjuk och mådde väldigt dåligt. Tillslut avslutade de sin relation.
Detta är bara mina tankar utifrån vad de har berättat, hoppas fler som lever så själva hör av sig. Jag har ju säkert vävt in mina egna reflektioner i vad mina vänner berättat så det är ju ingen "sanning" om hur deras förhållanden fungerat.

Hej! Tack för din in-put!

Helt klart kan det vara så som du beskriver, att den ena parten känner att de måste "offra" sig för att få behålla den man älskar.
Jag vet med mig att jag tidigare i förhållanden gjort på just det sättet men det känns ändå annorlunda denna gång. Min partner/ ex berättade tidigt i förhållandet om sina tankar och min första reaktion var chock och att jag mådde dåligt.
Vi fortsatte dock prata lite löst om det från och till och jag började fundera hårt på vad jag själv ville.

Nu har tanken dock börjat rota sig hos mig och det oberoende på om jag skulle inleda på nytt med min partner/ ex eller ej, utan detta är något jag vill fundera vidare på i ev. nya förhållanden.

Mer och mer kan jag tro att jag själv kan leva något slags öppet förhållande där det gäller en eller flera fasta KK'n.
Om min partner, ( exet eller en framtida ny ), vill leva ett polyamoröst förhållande vid sidan av vårt så kan jag nog hantera det, bara att jag nog inte kan ha mer än ett kärleksförhållande åt gången.
Som jag sagt tidigare handlar det om hur öppen man är inom förhållandet från start och vilka dialoger man för.

Och som jag också skrivit tidigare; Man ska inte bruka våld mot sig själv eller sina egna känslor.

Hur lever din vän? Bor hon med en eller bägge av sina flickvänner? Hur verkar det fungera tycker du som utstående. Hur har du själv reflekterat över din väns relationer och livsstil?

Anonym (L:s karl)

Äldre 30 Jan 08:22

#62

Anonym (Vill förstå) skrev 2013-01-29 17:54:30 följande:

Jag kan tänka mig att jag till stor del är som dig.. Kyssar och kramar är något som är mer intimt och något man gör med den som man står närmast.
Jag kan dock se att om min partner nu vill ha ytterligare en relation där det ingår så är det något hos mig som JAG ska reda ut. Min partners förmåga att älska fler än en gör, (bör inte göra i alla fall) , vårt förhållande mindre värdefullt och viktigt.
Jag kan tänka mig att vårt förhållande som "grundförhållande" kan bli starkare eftersom jag, i min kärlek, kan förstå och acceptera min partners behov samt känslor och att i och med det gör att vår relation blir starkare och än mer kärleksfull. (Och naturligtvis tvärtom). Men det är så jag TROR att det kan komma att se ut. Inget är hugget i sten.

---text---

Jag håller dock fast vi att man aldrig ska bruka våld mot sig själv, vare sig det gäller känslomässigt eller fysiskt. Känner man att detta inte passar för en själv men gör det för partnerns skull så är man nog helt ute och cyklar.

Jag blir inte klar riktigt över vad du tycker - kyssar och kramar gör man med den som står närmast. Samtidigt säger du att du skulle tillåta det och att det är DU som ansvarar för dina känslor i sammanhanget och vill han ha fler förhållanden så får du hantera det.

Det där tror jag inte att min sambo är med på. Jag förväntas begränsa dem så att de innehåller sex i princip.

Det är ju egentligen där den stora stötestenen för oss ligger - hon vill inte att jag skall ha andra relationer och upplever att det närmar sig att bruka våld på sig själv att tillåta det. Själv upplever jag denna längtan så starkt att det faktiskt är en dealbreaker - kanske den enda i vårt förhållande. Jag känner mig helt övertygad om att jag aldrig någonsin igen kommer att leva i ett monogamt förhållande även om jag och L inte får ihop det i slutändan och lever lyckliga i alla våra dagar. Lite grand som om det snarare är en läggning än en önskan att leva på ett visst sätt. Jag upplever att det gränsar till, eller snarare går över gränsen emellanåt, att inte ha möjlighet att leva så som jag behöver.

Utifrån det är det ju egentligen självklart att vi inte skall vara ihop, mer än så borde man inte behöva, problemet är ju bara att jag älskar henne och vill leva med henne. Det här är väldigt svåra saker att förhandla om, att gå halva vägen och försöka nå den punkt där båda är nöjda snarare än att båda blir olyckliga.

Anonym (Vill förstå) Trådstartaren

Äldre 30 Jan 14:38

#63

Anonym (L:s karl) skrev 2013-01-30 08:22:59 följande:

Jag blir inte klar riktigt över vad du tycker - kyssar och kramar gör man med den som står närmast. Samtidigt säger du att du skulle tillåta det och att det är DU som ansvarar för dina känslor i sammanhanget och vill han ha fler förhållanden så får du hantera det.

Det där tror jag inte att min sambo är med på. Jag förväntas begränsa dem så att de innehåller sex i princip.

Det är ju egentligen där den stora stötestenen för oss ligger - hon vill inte att jag skall ha andra relationer och upplever att det närmar sig att bruka våld på sig själv att tillåta det. Själv upplever jag denna längtan så starkt att det faktiskt är en dealbreaker - kanske den enda i vårt förhållande. Jag känner mig helt övertygad om att jag aldrig någonsin igen kommer att leva i ett monogamt förhållande även om jag och L inte får ihop det i slutändan och lever lyckliga i alla våra dagar. Lite grand som om det snarare är en läggning än en önskan att leva på ett visst sätt. Jag upplever att det gränsar till, eller snarare går över gränsen emellanåt, att inte ha möjlighet att leva så som jag behöver.

Utifrån det är det ju egentligen självklart att vi inte skall vara ihop, mer än så borde man inte behöva, problemet är ju bara att jag älskar henne och vill leva med henne. Det här är väldigt svåra saker att förhandla om, att gå halva vägen och försöka nå den punkt där båda är nöjda snarare än att båda blir olyckliga.

Kanske nystade in mig själv lite för bra där med hur jag menar

Det är ju upp till mig hur jag väljer att hantera en sådan situation. Jag kan dra öronen åt mig och känna mig övergiven, lurad och försmådd. Eller så kan jag försöka se det i ett större sammanhang, där vår kärlek ( min och min partners ), vare sig förminskas eller ställs åt sidan.
Istället kan en sådan handling ( om den känns bra och rätt ) göra att det vi har förstärks och blir mer reell och sann. Tilliten oss emellan byggs på mer och stärks.
Så känner jag att jag kan leva så, att det är ok att min partner har ytterligare pojk-/ flickvän så får jag ju ta det beslutet att leva så.
Kanske blir det en del fallgropar på vägen och då är det ju viktigt att man har en partner som lyssnar, tar till sig och förstår och hjälper mig upp på banan igen.

Men sedan kan man ju inte gå emot sina egna känslor, man kan försöka förstå sig på dem och eventuellt bygga över dem, men är de där och det fortfarande inte känns bra så får man lov att se och acceptera att detta är inte vad jag vill/ kan leva med.
"Jag är en person som behöver en person som behöver bara mig."
Det är ju inget fel att känna så lika lite som det är fel att känna att man vill ha/ behöver fler än en person att älska. Men man får ju se det för vad det är, ingen ska ju behöva gå emot sina egna drifter och känslor åt något håll och däri ligger väl det svåra för er, eftersom ni älskar varandra. Ingen av er vill ju göra våld på sig själv samtidigt som man inte vill göra den andra illa.
Du har rätt i att det är en läggning, inte ett livstil..

Anonym (Vill förstå) Trådstartaren

Äldre 30 Jan 17:42

#64

*Puffar*

Anonym (Vill förstå) Trådstartaren

Äldre 30 Jan 20:05

#65

Skulle vara intressant och höra som sagt om fler går i dessa tankar eller blivit "utsatta" för möjligheten när ni inlett en ny relation.

Anonym (Vill förstå) Trådstartaren

Äldre 30 Jan 22:11

#66

*Puff*

Anonym (Vill förstå) Trådstartaren

Äldre 31 Jan 14:27

#67

*Puff*

Anonym (Stolt slampa)

Äldre 31 Jan 20:06

#68

Jag lever polyamoröst men vill inte berätta för mycket om mina relationer, då jag inte vill bli igenkänd. Jag blev hur som helst poly när jag hittade två personer som jag inte ville leva utan, och de accepterade att jag fortsatte båda relationerna. De har i sin tur ytterligare relationer (men inte av lika stor omfattning som den med mig) samt ibland tillfälliga sexuella äventyr. Jag har också några ytterligare relationer med lägre prioritet.

Det har varit en resa med toppar och dalar. Jag är definitivt den av oss som är mest svartsjuk, förmodligen för att jag haft det tufft och har dålig självkänsla. Vi har bråkat, gråtit och varit på väg att göra slut på grund av svartsjukan och konflikterna några gånger men alltid lyckats lösa det i slutändan. Vi har lärt oss otroligt mycket om oss själva och varandra och sakta men säkert hittat sätt att kommunicera och diskutera. Men också lärt oss att vi inte bara kan prata och prata utan även när vi är i konflikt ta oss tid till att göra roliga saker tillsammans.

Tänkte lyfta fram några polyperspektiv som inte framkommit i tråden...

För det första så tror jag att man som poly verkligen behöver vänner i samma sits. Det är i stort sätt omöjligt att diskutera poly med människor som aldrig upplevt det, det är ofta väldigt svårt att leva sig in i. Det är väldigt lätt att logiskt säga att "min partner träffar någon annan har inget med hur han känner för mig att göra" men känslorna av skräck och övergivenhet kan vara väldigt starka. Och jag tror inte att jag skulle ha klarat det utan att ha en förstående vän att ringa.

En sak som flera sagt i tråden är att "det vore okej om min partner hade sex med andra, så länge det inte fanns några starka känslor". Gränser är jättebra, ofta helt nödvändigt för att få polyrelationer att funka. Men det går faktiskt inte att sätta upp gränser för vad någon får känna, bara vad de får göra. Känslor är inget man väljer och man kan därför inte ta ansvar för dem, bara för hur man uttrycker dem. Även en person i en monogam relation kan ju utveckla romantiska känslor för någon på jobbet eller i bekantskapskretsen. Men om man inte är ett svin så gör man ju inget med de känslorna då...

Vi har många gränser om vad som är okej att göra med någon annan och vad som inte är det. Hur mycket man är skyldig att berätta om andra personer man träffar, när och hur man säger nej till att ens partner träffar en specifik person, eller dejtar under en viss period och så vidare. Men vi har också gränser för vad man INTE får sätta gränser för och det tror jag är väldigt viktigt. Vi har till exempel bestämt att man har rätt att träffa vem man vill som kompis, även om det är ett ex eller någon ens partner är extremt svartsjuk på. Vi har också bestämt att man bara har veto mot nya personer. Så när det finns en färdig, fungerande och etablerad relation har inte ens andra partners längre rätt att kräva att man avslutar den huxflux.

Sen har jag upptäckt att motsatsen till svartsjuka inte är att inte känna någonting när ens partner träffar något annan. Den motsatta känslan till svartsjuka är "medglädje", att känna att det inte bara är uthärdligt utan faktiskt fint att två personer har det bra tillsammans. Det tog lååång tid för mig att hitta den känslan men ju mer man övar (utan att vara respektlös mot sig själv) desto bättre kan man bli på att finna fina saker med att ens partner har flera kärlekar.

Jag trodde som många andra här att det vore bäst om mina partner bara hade relationer med människor jag knappt kände, att jag skulle bli minst svartsjuk då. Men det har visat sig vara tvärtom. En person som jag inte vet något om är väldigt skrämmande, en person som jag inte tycker om eller litar på ännu mer så. Personer som jag själv tycker är vettiga, tycker om att prata med och träffa fungerar det däremot bättre med.

Överhuvudtaget saknar den här tråden lite ett tredjepersons-perspektiv, om man tar in fler i sin relation så måste man ju också fundera över vilka förpliktelser man har gentemot dem. Även om man bara tänker ha sexuella relationer så handlar det ju om människor som är värda respekt och omtanke.

Anonym (Vill förstå) Trådstartaren

Äldre 31 Jan 23:46

#69

Anonym (Stolt slampa) skrev 2013-01-31 20:06:55 följande:

Jag lever polyamoröst men vill inte berätta för mycket om mina relationer, då jag inte vill bli igenkänd. Jag blev hur som helst poly när jag hittade två personer som jag inte ville leva utan, och de accepterade att jag fortsatte båda relationerna. De har i sin tur ytterligare relationer (men inte av lika stor omfattning som den med mig) samt ibland tillfälliga sexuella äventyr. Jag har också några ytterligare relationer med lägre prioritet.

Det har varit en resa med toppar och dalar. Jag är definitivt den av oss som är mest svartsjuk, förmodligen för att jag haft det tufft och har dålig självkänsla. Vi har bråkat, gråtit och varit på väg att göra slut på grund av svartsjukan och konflikterna några gånger men alltid lyckats lösa det i slutändan. Vi har lärt oss otroligt mycket om oss själva och varandra och sakta men säkert hittat sätt att kommunicera och diskutera. Men också lärt oss att vi inte bara kan prata och prata utan även när vi är i konflikt ta oss tid till att göra roliga saker tillsammans.

Tänkte lyfta fram några polyperspektiv som inte framkommit i tråden...

För det första så tror jag att man som poly verkligen behöver vänner i samma sits. Det är i stort sätt omöjligt att diskutera poly med människor som aldrig upplevt det, det är ofta väldigt svårt att leva sig in i. Det är väldigt lätt att logiskt säga att "min partner träffar någon annan har inget med hur han känner för mig att göra" men känslorna av skräck och övergivenhet kan vara väldigt starka. Och jag tror inte att jag skulle ha klarat det utan att ha en förstående vän att ringa.

En sak som flera sagt i tråden är att "det vore okej om min partner hade sex med andra, så länge det inte fanns några starka känslor". Gränser är jättebra, ofta helt nödvändigt för att få polyrelationer att funka. Men det går faktiskt inte att sätta upp gränser för vad någon får känna, bara vad de får göra. Känslor är inget man väljer och man kan därför inte ta ansvar för dem, bara för hur man uttrycker dem. Även en person i en monogam relation kan ju utveckla romantiska känslor för någon på jobbet eller i bekantskapskretsen. Men om man inte är ett svin så gör man ju inget med de känslorna då...

Vi har många gränser om vad som är okej att göra med någon annan och vad som inte är det. Hur mycket man är skyldig att berätta om andra personer man träffar, när och hur man säger nej till att ens partner träffar en specifik person, eller dejtar under en viss period och så vidare. Men vi har också gränser för vad man INTE får sätta gränser för och det tror jag är väldigt viktigt. Vi har till exempel bestämt att man har rätt att träffa vem man vill som kompis, även om det är ett ex eller någon ens partner är extremt svartsjuk på. Vi har också bestämt att man bara har veto mot nya personer. Så när det finns en färdig, fungerande och etablerad relation har inte ens andra partners längre rätt att kräva att man avslutar den huxflux.

Sen har jag upptäckt att motsatsen till svartsjuka inte är att inte känna någonting när ens partner träffar något annan. Den motsatta känslan till svartsjuka är "medglädje", att känna att det inte bara är uthärdligt utan faktiskt fint att två personer har det bra tillsammans. Det tog lååång tid för mig att hitta den känslan men ju mer man övar (utan att vara respektlös mot sig själv) desto bättre kan man bli på att finna fina saker med att ens partner har flera kärlekar.

Jag trodde som många andra här att det vore bäst om mina partner bara hade relationer med människor jag knappt kände, att jag skulle bli minst svartsjuk då. Men det har visat sig vara tvärtom. En person som jag inte vet något om är väldigt skrämmande, en person som jag inte tycker om eller litar på ännu mer så. Personer som jag själv tycker är vettiga, tycker om att prata med och träffa fungerar det däremot bättre med.

Överhuvudtaget saknar den här tråden lite ett tredjepersons-perspektiv, om man tar in fler i sin relation så måste man ju också fundera över vilka förpliktelser man har gentemot dem. Även om man bara tänker ha sexuella relationer så handlar det ju om människor som är värda respekt och omtanke.

Tack så mycket för att du delar med dig!

Jag vill gärna ha flera vinklar och historier från alla parter!

Just det här med regler och att ha gränser tycker jag är otroligt viktigt och intressant att höra om. Alla parters synpunkter och värderingar spelar ju roll vare sig det gäller ett fast förhållande eller som någon som har en kortvarig relation.

I alla relationer gäller ju respekt, omtanke och att vara lyhörd för varandras känslor, tankar och mående, utan att för den saks skull ge avkall på sitt eget.

Jag vill gärna veta vem min partner har ett förhållande med, hur h*n ser ut, vad h*n gör osv. Skapa en egen slags relation till den personen. Det jag inte vill är att bo tillsammans flera personer. Jag vill ha min privata sfär för mig och min partner.

Jag för min del kan ju endast tänka mig en KK- relation. Men det tycker jag också innebär ett ansvar. Även om vi träffas för sex så vill jag ju kunna umgås, prata, se på film osv. Som kompisar. Det ska inte endast handla om att ha lite snabbt sex och sedan åka hem igen.

Om jag skaffar en KK så tycker jag naturligtvis att min partner har rätt att veta vem denna är och att h*n får ha sin åsikt om det är ok eller inte. Det ska inte vara ett blankt "nej". Utan en redogörelse för VARFÖR h*n inte gillar mitt val av partner och tvärtom. Det ska kännas bra från alla håll.

Jag för min del skulle inte känna mig bekväm med att min partner ha tillfälliga sexuella kontakter ( ONS osv ) utan jag vill som sagt veta med vem, detta ska ju naturligtvis gälla mig också.

Att jag och min partner TILLSAMMANS tar in ytterligare en part oss emellan är en annan sak. Då är det ett ömsesidigt beslut och en ömsesidig njutning. ( Trekanter t.ex )

Jag hoppas att fler vill öppna upp sig och diskutera och komma med sina egna funderingar, tankar och syn på förhållanden.

Jag vet att jag inte fått med mig allt i mina frågeställningar så det är alltid intressant när någon, som du, kommer med fler infallsvinklar och tar upp viktiga punkter som jag glömt/ inte har tänkt på.

Det här med att ha någon man känner som lever poly är något jag har tänkt på. Skulle gärna ha någon att bolla dessa tankar och idéer med IRL också.

Anonym (L)

Äldre 1 Feb 08:34

#70

Tack för dina genomtänkta rader.
Just det nu nämner ovan upplever jag och min sambo varje vecka. Även om diskussionerna går varma och tårarna flödar ffa hos mig så kommer vi varandra allt närmre, jag har aldrig någonsin haft en så öppen och rak kommunikation med någon och då är jag ändå en väldigt öppen och okonflikträdd person. Vi bestämmer också ibland att ikväll har vi diskussionsfritt för annars blir det helt enkelt för jobbigt. Vi var på semester nyss och då bestämde vi att den sista veckan skulle vi inte diskutera vårt polyliv utan bara vila, mysa och ha det gott.

"För det första så tror jag att man som poly verkligen behöver vänner i samma sits. Det är i stort sätt omöjligt att diskutera poly med människor som aldrig upplevt det, det är ofta väldigt svårt att leva sig in i. Det är väldigt lätt att logiskt säga att "min partner träffar någon annan har inget med hur han känner för mig att göra" men känslorna av skräck och övergivenhet kan vara väldigt starka. Och jag tror inte att jag skulle ha klarat det utan att ha en förstående vän att ringa. "

Jag önskar verkligen att jag hade detta, mina vanliga vänner förstår inte detta och menar att om det nu är så jobbigt varför slutar ni helt enkelt bara inte och jag hamnar lätt i försvar. detta gör att jag inte pratar med mina vänner inte ens med min allra bästa vän som jag delat praktiskt taget allt med de senaste 20 åren. Det är helt enkelt för svårt för henne att förstå, att hennes sambo sen är livrädd varje gång vår livsstil kommer på tal gör det hela ännu svårare.

"Sen har jag upptäckt att motsatsen till svartsjuka inte är att inte känna någonting när ens partner träffar något annan. Den motsatta känslan till svartsjuka är "medglädje", att känna att det inte bara är uthärdligt utan faktiskt fint att två personer har det bra tillsammans. Det tog lååång tid för mig att hitta den känslan men ju mer man övar (utan att vara respektlös mot sig själv) desto bättre kan man bli på att finna fina saker med att ens partner har flera kärlekar."

Jag hoppas verkligen att jag kommer att nå dit, det hade varit så skönt och roligt. det är väl bara att jobba på antar jag...
Vi har tänkt att vi skall besöka ett polycafé, för att hitta människor att diskutera och ventilera med.

Återigen tack för ditt fina inlägg!

Att leva polyamoröst?

INNEHÅLL