Jag har reagerat på en sak och det är att man ofta får höra att "det vet du inget om, du har inga barn" osv.
Klart att man kan veta saker som rör till exempel barns uppfostran utan att själv ha barn. Sedan är det ju självklart så att många saker är lättare sagt än gjort. jag blir faktiskt sjukt sårad över att få höra att man inte har någon talan..
Man bör också betänka att personen man säger så till, kanske inte KAN få barn..
Nja jag brukade tycka sig sig TS att helt borta är man ju knappast men nu har jag barn själv och känner lite så mot dom utan som börjar prata.. Inte att personen inte ska få ha en talan men man har inte så bra koll som man tror när man inte har barn själv.
Det är ju en sak att ha generella åsikter om barnuppfostran eller kunskaper i barn- och utvecklingspsykologi, jämfört med att uttala sig tvärsäkert om hur svårt/lätt saker är eller tvärsäkra uttalanden om hur man själv skulle göra. Det man ska vara ödmjuk inför som barnlös är att man kan ha kunskap men inte erfarenhet om hur det är att vara förälder.
Sen när man väl får barn, så har man ändå ingen talan, för då har folk minsann äldre och/eller fler barn. Det är så det är, speciellt här på FL. 
Erfarenhet av egna barn väger absolut tyngst. GIVETVIS lyssnar man på alla men råd and uppfostran/trots/amning (från någon som inte ammat liksom) bilbarnstolar osv jo då tar jag föräldrar på större allvar än allvetare.
"Jag tycker att barn ska ha strikta regler eftersom..."
jämfört med
"Jag tycker att ditt barn verkar behöva strikta regler eftersom..."
I det första fallet är det rimligt att ha en åsikt oavsett om man har barn och uttrycker man den så ska den förstås inte avfärdas med "du har inte barn så du vet inte", i det andra fallet är det helt plötsligt väldigt annorlunda.
Generellt och specifikt. Stor skillnad. Och det gäller även om man är förälder, föräldrar blir inte automatiskt experter på barnuppfostran för att de har barn, inte ens om barnen är vuxna och "välartade", det som fungerade för just de barnen fungerar inte för alla. Eller också hade de tur.
Men att avfärda någon som diskutera barnuppfostran i allmänhet med "du har inte barn så du vet inte vad du pratar om" är inget annat än ett felslut.
Just när det gäller barn så känns det mer som att INGEN har någon talan: har man bara ett barn får man veta att det är skillnad när man har två eller tre, har man småbarn får man höra att det är annorlunda när man har skolbarn, har man pojkar får man höra att det är skillnad på flickor osv i oändlighet. Det bästa är nog att ligga väldigt lågt i dessa frågor om det inte är folk man känner väl och som inbjuder till diskussion. Jag skulle aldrig lägga mig i hur mina vänner gör, men på en direkt fråga skulle jag svara hur just jag skulle löst problemet.
jag tycker också det är konstigt att man får en annan legitimitet när man själv får barn. Jag är expert på två barn, mina egna. Det gör inte att jag vet hur andras barn fungerar och då anser jag att mina råd är lika bra/dåliga som råd från någon som inte har barn.
Den dagen mina barn blir tonåringar det är det min barnlösa kompis jag kommer vända mig till för råd, då hon har jobbat en massa med just tonåringar.
Det som gör mig putt är att jag får höra just det att jag ingenting kan veta hur det är att ha barn! Jo,det kan jag faktiskt! Jag tror bara det är bra att ha åsikter om ditt och datt före man får barn så man inte står där helt handfallen när man väl får barn. Och att vara förälder innebär inte ens alltid att man är expert på sina egna barn,än mindre på andras. Vi med lång erfarenhet av allehanda barn i alla åldrar kan faktiskt ha bättre kunskap överlag. Annars vore ju krav på egna barn standard inom all barnomsorg,men alla godkänner ju att man bara är utbildad. Och får man ha åsikter då,räknas som att ha kunskap då så varför inte som "bara" barnlös?