Inga barn = ingen talan

Du kanske ska läsa tidigare inlägg igen..

Det handlar inte om att man utger sig för att vara någon form av allvetare. Det handlar om att man vill hjälpa till och får det kastat i ansiktet att man inte har barn... Kan vara jobbigare att höra än att man som mamma fått ett tips om hur man kan hantera en viss situation.

Jag anser mig vara den som förstår mitt barn bäst tillsammans med henne själv och hennes pappa och det står jag för men det betyder inte att jag inte tar emot förslag, tankar och funderingar från andra vare sig om de har noll, ett eller arton barn. Vi som familj väljer dock exakt hur vi gör och ingen annan. I frågor som gäller amning bestämmer jag eftersom det bara är min kropp som kan utföra detta.

Jag hade hela föräldrarskapet klart för mig innan barn. När jag fick barn insåg jag att det var dags att skrota alla idéer och principer. För jag räknade inte in tidsbrist, sömnlöshet, ex skrik varje dag (hade kolikbarn), mm. Saker som fick mig att överge mina principer. Så jag bryr mig mycket lite när folk vill berätta sina principer och idéer till mig. Endel föräldrar dock, är mjukare i sina förslag för de kanske ha varit med om vad man är villig att göra för att få vila öronen i fem minuter, dvs. ta nattliga promenader, låta nappen sitta i hela tiden, bära och bära och bära, låta barnet ligga vid tutten eller vad det nu kan vara.... Så när folk lade sig i: du klemar bort honom, låt han inte snutta varje timme, var fjärde timme ska det vara, så får du honom att sova hela natten MM.... Endel föräldrar fattar det där och kanske ger empati istället för uppmaningar och förslag....

Än en gång handlar det om att det uppfattas som att man vill bestämma över någon. Man vill lämna ett tips, ett råd, utan att vilja köra över någon eller vilja vara bättre än någon. I alla fall från min sida

Ja, och sådana tips har jag inget emot så länge personen inte förväntar sig att jag ska hoppa högt av lycka för att någon ger mig ett tips men du verkar heller inte vara den typen så jag skulle säkert inte bli irriterad på dig. 

Det beror kanske många gånger på hur dessa "råd" från en barnlös både sägs och hur pass man är mottaglig för dom just då? Ville man ha råd just då? Bara ventilera en händelse?

En gång har jag varit med om att jag känt att det krupit i kroppen på mig och jag fick bita mig i tungan för att inte säga något alldeles för surt tillbaks. Det var när en barnlös bekant gav mig det goda rådet att amma istället för att ge ersättning då bebis fått i sig maten lite för snabbt ur flaskan och kräktes upp lite.

Fast jag hade blivit sur om någon med barn hade sagt det oxå för det är en så onödig kommentar vid det tillfället ändå. Av så många anledningar.

.

Att som mamma få oombedda tips kan vara känsligt, åtminstone för mig, lite beroende av situation och vem de kommer ifrån. Att få tips innebär ju på något vis en kritik av det jag gör och att det är fel, och om det är något som man absolut inte vill göra fel med så är det barnen. Skulle jag känna att det är något jag behöver hjälp och råd med angående barnen så frågar jag, och då finns det ofta en tanke med vem jag frågar och i ärlighetens namn skulle det inte bli någon som inte har barn (skulle dock kanske se annorlunda ut om inte samtliga fröknar på förskolan själva har barn).

Jag ger aldrig andra föräldrar råd om de inte specifikt ber om det, i stället frågar jag lite mer allmänt "hur tänker ni kring napp/matvägran/trots etc" och sen kan båda parter framför sina åsikter. Tycker det är lite snyggare än raka råd.

Det är ju inte så lätt för den som inte har barn att veta hur det är med läckande bröst, störd nattsömn i flera år, kolik osv. Generella saker ja visst det köper jag men det praktiska vardagliga är omöjligt att veta om man inte har avlastat någon med små barn i minst en veckas tid.

Jo, det är klart, men problemet i detta är att man som mamma kanske bör tänka över vad det egentligen är man säger till personen som inte har barn.. (Det kan som sagt finnas jobbiga anledningar till att man inte har barn)