Inga barn = ingen talan

Fast att ha småsyskon, säger det så mycket om hur det är att vara förälder? har själv småsyskon  så jag såg ju vad man gjorde så att säga men ansvarsbiten och alla känslor och hur mycket det egentligen var runtkring kunde jag som barn inte ana.

Jag tycker inte heller praktik är riktigt samma sak, på en praktik går man brevid nästan hela tiden i syfte att studera och prova på vad som göra och ofta lär man sig alla rutiner och amsvarsområden ganska bra.

Däremot kan det ge mycket att prata med en utan barn om denne har en speciell kompetens, tex barnläkaren, BVC, habiliteringen osv.Å andra sidan har jag svårt att förstå behovet att känna att man icke ombedd behöver tipsa och tycka.     

Jag delar upp svaren efter kollumnerna du skrivit i.

1) Där tänker jag fortfarande att man ju ser hur/vad föräldrarna gör, iaf lärde jag mig det, man går på föräldramöten, man lagar mat, man nattar si och man matar så, det man däremot missar är hur mycket jobb och oro det blir med allt.Allt det där pussel runtikring 

  2)Styvföräldrar blir det en annan sak med tänker jag då det oftast tar ett vuxenansvar över styvbarnen, ofta sitter och läser på och frågar runt så som man gör med egna barn. Däremot om man får tro min sambo som varit bonuspappa till min äldste sedan han var 1,5 så var det en jätteskillnad när han väl fick ett eget barn.

3) Jag kan också tycka det kan vara lätt att se behoven hos andra familjer, däremot var jag nog mer på hugget och tyckte och tänkte en hel massa före jag fick egna barn.Återigen tar jag en del hjälp av en väninna till mig, barnlös men som är fritidspedagog och jobbar med barn som har diagnos, däremot ber jag henne om hjälp och att se var hon tycker jag gör fel jämfört med TS som delar ut råd som mottagaren uppenbarligen inte vill ha/behöver.Det beror helt på vad saken gäller och för vår del vilket barn. Om man går till stora sonen med diagnos är det minst sagt superirriterande med "goda råd" även från föräldrar som inte har en aning om vad funktionshidret innebär. Däremot tyckte jag det var mest när barnen var bebisar som folk tyckte och skulle tipsa en massa, det gick över sedan.

Kanske handlar det mer om HUR rådet ges än vem som ger det? Sedan spelar ju även tonfall och kroppspråk in en del i hur rådet blir bemött?   

   

Du har många poäng där.
Exakt lika kan det aldrig bli för en som inte är förälder själv och det var inte heller vad jag menade utan snarare att man kan ha en viss kunskap och förståelse för föräldrarollen och om barn.

Hatar? Okej, du är lite konstig.

Jag förstår att du vill väl, absolut! Det är väldigt omtänksamt och fint av dig. Men.

Jag är lite som din svägerska, jag blir irriterad av vissa goda och hjälpsamma råd. Och jag har haft en bekant som gärna kom med just såna. Jag säger nu inte att du är precis som henne, jag ska bara berätta om henne för att kanske ge lite perspektiv på varför din svägerska reagerar som hon gör. Jag säger heller inte att jag och din svägerska är likadana, men det kanske finns likheter.

När jag väntade mitt första barn läste jag på. Läste noggrant alla böcker och foldrar jag fick på MVC, läste på nätet, lyssnade på andra föräldrar, lyssnade på barnlösa med andra erfarenheter om barn - ja, säg i mig information från alla håll för att förbereda mig. När det började närma sig kände jag mig lika informerad som en barnsjuksköterska, förskolelärare eller 11-barnsmamma. Jag var förberedd. Jag skulle fixa det här med bravur. Så kom vi till förlossningen, och genast började folk berätta för mig hur jag skulle ta hand om mitt barn. Det började ju redan med att de berättade hur jag skulle ligga i förlossningssängen och när jag skulle krysta. Sen skulle det visa mig hur man ammar, hur man byter blöjor, hur man badar barnet. Sen kom vi hem. Vänner, släktingar och bekanta kommer med gratulationer, frågar hur vi mår - och kommer med goda råd om nattsömn, hjälpsamma tips om blöjexem och muntra hejarop om amningen. Främlingar på stan ler hänfört, frågar vad det är för sort, och flikar in en anekdot om egna barnbarn och avslutar med ett litet tips. I all välmening, men inget av detta har jag ännu bett om. Än har vi inte stött på problem som vi inte kan lösa själva, pappan och jag. Nå väl, inget att haka upp sig på.

Sen ska vi till BVC och väga barnet. En gång i veckan ska någon - i bästa välmening mäta, klämma, känna och kontrollera att mitt barn mår bra, och växer och utvecklas som det ska. Vi får information om matning, råd om nattsömn och hur vi ska skydda barnet mot plötslig spädbarnsdöd och andra faror.

Sen kommer man till den gräns när de sömnlösa nätterna börjar kännas ordentligt. När pappa och mamma turas om att vyssja, sjunga, gunga. Funderar på om det är magen, tänderna eller något som är riktigt fel. Provar mata, provar bära på magen, provar lägga i vagnen, provar ALLT. Allt man kommer på då. Inget funkar, ingen sover.

Vi åker en dag till våra vänner. Trötta, men ändå glada att få komma ut lite och umgås. Rutinerna störs lite, så som det kan bli när man inte är hemma, och lilla bebisen blir övertrött och vill inte somna just där, just då.

Då kommer det. "Har ni provat att...? En kompis till mig gjorde det med sitt barn, och det funkade varje gång!"

Förstår du att man kanske inte är så mottaglig för hjälpsamma råd just då, hur välmenande  de än är?

Mottaglig fine! men om jag inte hade sovit en hel natt på väldigt länge så skulle jag vara sjukt frustrerad och kanske att det snarare är så att jag skulle bli glad av att få ett tips som kanske faktiskt leder till att jag får sova. Visst det kanske kan vara så att jag redan provat det, men det kan ju inte den välmenande personen som säger det till en veta och därför tycker jag inte att, än en gång, det är ok att få kastat i ansiktet att jag minsann kan inte veta sånt.. för att.. ja du vet..

Om man blir irriterad över att någon försöker vara vänlig så kanske man ska ta och tänka över sitt eget beteende istället för att skylla på att den som var snäll är extremt taskig som lägger sig i och vad det nu har varit som ni med barn tycker..

Jag kan också bli irriterad över när folk lägger sig i på jobbet eller liknande, men jag väljer att inte vara taskig tillbaks mot en välmenande människa..    

Men är det någon gång folk är så välmenande och överöser med goda råd som när någon blir föräldrar. Inte bara förstagångsföräldrar utan även när andra, tredje och fjärde utan att ta reda på hur många barn eller vilken erfarenhet föräldrarna har sedan innan.
Man bryr sig inte om föräldrarna egentligen utan tror sig veta bättre ang den nya individen (bebisen) utan en tanke på att varje bebis är en unik individ som man egentligen måste känna för att kunna förstå.

Jag förstår fullt ut, det jag dock inte förstår är varför man måste snäsa av dessa personer. Deras mening är ytterst sällan att sätta någon på plats(det är klart att det säkert finns sånna med, det finns alltid rötägg), Har väldigt svårt att tro att folk alltid tror sig veta bättre om någon annans barn också visa att man är bättre eller liknande. Man vill vara snäll och får skit tillbaks.

Det är DET jag tycker är problemet. .

Du kommer förstå när du får barn, vill verkligen inte säga så men det är sanningen! Jag tyckte som du innan jag fick barn och undrade vad fan folk hade för problem med att ta emot lite goda råd!? Nu är jag på andra sidan och fattar inte vad folk har för behov av att lägga sig i hur andra uppfostrar/behandlar sina barn sålänge inte barnet far illa...