• Anonym (TS)

    Borderline

    Helia skrev 2013-10-24 13:41:16 följande:
    Mina barn märker av min borderline, jättemycket tyvärr
    Har slutat amma lillkillen för ett par månader sen och det är skönt att komma igång med medicinen. Det kommer bli skillnad då och det förtjänar mina barn. Annars skulle jag inte kunna bo med dom för de skulle nog bli förstörda. En hemsk tanke men jag är glad att jag inser det och vet om att jag måste jobba med mig och medicinera.
    Ja visst är det jätte jobbigt att ha den insikten Man vill ju så väl för sina barn, men att till 90% aldrig orka med att engagera sig i deras lekar och annat är oerhört TUNGT. Det ständiga dåliga samvetet över det faktum att mina barn skulle ha det bättre med en annan mamma. Då menar jag verkligen inte att de inte får kärlek av mig, för det får de i överflöd, mycket kramar och att jag dagligen talar om för de hur mycket jag älskar de. (Det är ungefär det jag klarar av) Den biten har aldrig varit ett problem för mig, de vet att jag älskar de massor. Men just dessa vardagliga saker, är sällan jag orkar engagera mig i.
    Eftersom jag är i min lilla bubbla konstant Tur då att deras pappa är engagerad! Leker mycket med de o så.

    Men när det väl gäller så hittar jag kraft någonstans, tex. om någon behandlar de orättvist i skolan, problem med lärare osv.
    DÅ jävlar säger jag, jag skulle gå över lik för mina barn, jag är den där jobbiga mamman som ringer ofta till lärare och skolan, orolig för saker. Att de ska ha det så bra som möjligt, ingen ska vara elak mot mina barn, då vill de inte träffa på mig kan jag lova!   
  • Anonym (TS)
    Anonym (Misstänker) skrev 2013-10-26 13:32:02 följande:
    Vet folk om att ni har diagnoser, vilka berättar ni för?
    Ja folk vet om min diagnos, jag är öppen om det, klart jag inte säger det så fort man träffar någon ny, men om min sjukskrivning tex. kommer på tal berättar jag varför. Är det något jag inte skäms för i mitt liv och med mig själv är det min diagnos, jag har inte valt detta själv, varför ska jag då skämmas.
  • Anonym (TS)
    L00lz skrev 2013-10-26 22:52:23 följande:
    Hej allesammans!

    Även jag har diagnosen Borderline kontrat med Narcissistisk personlighetsstörning.
    Jag har konkret "på papper" vetat om detta sedan jag var 18 (är snart 24 nu).
    Kom inte direkt som en chock för mig då jag igentligen redan visste om det sedan tidigt ålder.

    Har inte alltid varit lätt att överleva vardagen men jag försöker så gott jag kan och försöker alltid se saker med positivitet än negativt (har varit extremt negativ till allt) och att vara positiv hjälper till en viss del iallafall :)

    Dom flesta i min omgivning vet om att just har Emotionell instabil personlighetsstörning (borderline) men jag har extremt svårt att berätta om om Narcissistiska störning då människor brukar bli rädda för det. (många vet inte vad det är eller har någon konstig uppfattning om vad det är, tror man är farlig, hemsk .etc.)

    Jag lever ett samboliv och min sambo är fullt insatt i hur saker står till i huvudet på mig och det går faktiskt förvånadsvärt bra, det trodde jag inte att det skulle göra.

    Har aldrig tagit någon form av medicin för mina störningar då jag velat arbeta med dom utan att vara påverkad av någon substans.
    Har alltid intalat mig själv att om jag lyckas repa upp mig utan mediciner så står jag starkare senare och det har visat sig vara sant.

    Jag har gått DBT (Dialektisk beteende terapi) och måste nog säga att det inte fungerade direkt på mig, men gav det en chans och gick det i 1 år.
    Om det är någon som har frågor .etc. så är jag otroligt öppen med att svara, oavsett vad det skulle handla om .dvs. känsliga saker .etc.

    Kram på er!
    Välkommen till tråden!

    (Och är det någon jag glömt hälsa Völkommen så är ni såklart också välkomna, mitt minne är som en guldfisks, bra men kort   
  • Anonym (TS)
    Anonym (Gränsland) skrev 2013-10-27 17:18:26 följande:
    Hej.
    Har inte skrivit på ett tag. Men läst det ni har skrivit.
    Jag går i en grupp"terapi" på dagsjukvården som sträcker sig under 3 veckor, 10 omgångar. Nu är det bara 4 omgångar kvar och jag börjar att få seperationsångest. Gruppen känns så härlig att komma till och man får prata ut om saker man inte prata med andra om. Man känner sig normal och det är så skönt att bli accepterad och inte utdömd.
    Imorgon ska jag träffa MBT-teamet som ska göra en bedömning om MBT är något som kan hjälpa mig, vilket jag verkligen tror. Men jag funderar lite på hur länge man ska behöva vänta sedan för att få delta i denna terapin?!

    Ni kanske kan hålla kontakten med varandra efter gruppen?
    Det har jag gjort med de från Dbt gruppen, även där jag går nu Mbt, även om vi inte egentligen inte får ha kontakt utanför gruppen, vi träffas inte men har kontakt på facebook lite. 
  • Anonym (TS)
    Anonym (Misstänker) skrev 2013-10-27 21:52:51 följande:
    Min ångest har varit extrem hela helgen. Så fort min kille inte svarar när jag ringer/smsar är jag helt säker på att han ignorerar mig eller är med någon annan tjej. Jag vet att han har festat i helg och vet ju att det är svårt att höra telefonen då, men ändå hetsar jag upp mig om att något är fel. Ringde hans syster igår och hon svara och jag fick prata med honom. Han hade bara inte hört telefonen sa han. Så är det väl säkert men har ändå svårt att tro det ibland och hinner få panik innan jag får tag i honom. Samma sak idag. Jag såg att han hade varit online på facebook = han är vaken. Så ringde några gånger men han svarade aldrig. Slutade med att jag skar mig och låg på badrumsgolvet och grät, sen lugna jag ner mig något men låg kvar där rätt länge. Så ringde han upp och sa att telefonen hade varit i laddaren. 

    Har mått dåligt i överlag väldigt mycket senaste tiden och när han inte svarade när jag ringde utlöste väl att jag fick extrem ångest. Legat och skakat, gråtit osv. Fått slå på hög musik så grannarna inte hör. Sen när han ringde upp grät jag att han inte bryr sig om mig och att jag ligger på badrumsgolvet och blöder. Han sa att han visst bryr sig och det gör han ju såklart. Så jävla elakt av mig att göra så, att påstå att han struntar i mig. Men han blev inte arg, lät lite ledsen kanske. Jag hade tyckt det var jättejobbigt om han kände sig övergiven så fort jag inte gav honom 100% uppmärksamhet. Var lite skakis ett tag efteråt, men sen vände det helt och jag skrev en skoluppgift på 5000 tecken och lagade mat till lunchlådan imorgon. När han ringde nu för en halvtimme sen var jag skitglad och allt var så himla bra helt plötsligt. Jag fattar inte hur han orkar med mig, det är knappt så jag själv hänger med i svängarna..  
    Det låter fruktansvärt jobbigt!

    Det många inte förstår, detta med att skära sig själv är ett sätt att överleva, det släpper på den värsta ångesten för stunden, absolut inget att rekommendera såklart, men det är inte lika med att vilja ta sitt liv. Det skrämmer såklart nära o kära. Det bästa är såklart om man försöker hitta andra sätt att släppa ut den värsta ångesten,

    Jag tror att det vore bra om du försöker komma fram till en krisplan som du följer blint i dessa desperata stunder, tex. jag ringer en vän som jag litar på. Att du inte är ensam i dessa lägen. Utan får stöd just i den stunden. Väldigt viktigt!

         
  • Anonym (TS)

    Anonym Misstänker: Du kanske borde tänka över detta med att ha ett öppet förhållande, jag får känslan över att du egentligen inte vill ha det så och mår väldigt dåligt av att inte ha kontrollen och veta vad han håller på med, eftersom han nu har "lov" till att göra det. Kanske därför du är misstänksam och orolig :/

  • Anonym (TS)
    Anonym (Misstänker) skrev 2013-10-28 17:42:25 följande:
    Jag vill inte skämmas ifall jag får en diagnos, men jag vet vad många tycker om sånt och att det kan snackas bakom min rygg om det. Tänker bland annat på framtida jobb, kommer det vara lika lätt att få jobb när många vet om att man har en diagnos? 

    Ja även om jag många gånger har tänkt att det vore lika bra att dö och ibland har hotat med självmord så har jag aldrig riktigt velat dö och jag skadar mig inte pga. att jag vill dö. Jag har aldrig skurit mig så djupt att det är någon direkt fara, men är ju inte bra ändå. Jag vet att jag borde prata med någon då istället, men typ enda jag kan riktigt prata med när jag är i det läget är min kille och när han inte svarar då vet jag inte vad jag ska göra.. 

    Ja jag vet men jag vet inte vad han skulle säga om det. Fast om han älskar mig så mycket som han säger borde det ju inte vara någon uppoffring direkt. Till en början tyckte jag att det var ganska skönt men har ledsnat på det och känner egentligen inget behov av att vara med andra trots att vi träffas sällan. Hela grejen med att vi träffas så sällan gör att jag nojar ännu mer. 

     

    Just det med att berätta för framtida arbetsgivare är svårt. Har inte jobbat på så många år pga sjukskrivningen men även för att jag varit hemma med barnen. I mitt fall kommer nog slussningen till arbetslivet gå genom och med hjälp av F-kassan så den arbestsgivaren kommer ändå få veta det, annars kan det bli väldigt konstigt då mitt mående kan pendla kraftigt och kan ev bli sjuksrivningar igen.

    Ja just självmordstankar har även jag ibland, kommer i perioder, särskilt när jag känner mig pressad. Har du ingen vän som du känner förtroende för? Som du kan ringa när som helst på dygnet, jag har tur med att ha just en sådan bästa vän jag kan vara helt mig själv med, ringa mitt i natten om det skulle behövas. Hon har samma diagnos så det är lättare att få förståelse.

    Jag tror att om din kille verkligen älskar dig så mycket borde han även se att detta inte funkar för dig längre, att det bara ger mer ångest. Det borde ligga i hans intresse att vilja hjälpa dig att må bättre. Eller om han nu inte kan tänka sig "ge upp" det finns det bara två möjligheter,att försöka leva vidare såhär, jobba med sig själv eller faktiskt göra slut (vilket självklart inte är lätt) men någonstans måste du hitta vägar till att må bättre, att leva med den misstänksamheten och oron hela tiden kommer tära så mycket på ert förhållande att det kanske tar slut ändå.

    Kan bara se från mig själv, hade mått oerhört dåligt av att ha det så, aldrig veta vad min man håller på med. Jag som har sånt kontrollbehov i allt skulle gå under av ett öppet förhållande. Sen skulle jag aldrig vilja vara med någon annan heller eller att han skulle vara med andra. Helt otänkbart.
    Men alla är olika, så länge BÅDA parter mår bra är det ju en annan sak, men uppenbarligen mår du inte bra av det eller om det är andra saker som speglar sig till förhållandet, vet inte jag :/ Börja med att fråga honom om han är nöjd med hur det är, han kanske också tänker så eller egentligen inte alls ens söker sig till andra och då kan ni ju komma överens om att sluta leva i ett öppet förhållande.
  • Anonym (TS)
    Anonym (Stefan) skrev 2013-10-28 23:35:54 följande:
    Det är också min tolkning, även om den kanske är fel.

    Jag tycker det här med polyförhållanden är fint så länge man kan hantera det (jag kan inte det).
    Hoppas du tar upp allt detta sen eventuellt med din kontakt. Det kan vara nyttigt att få lite perspektiv.

    Så tänker jag också
  • Anonym (TS)
    Anonym (Misstänker) skrev 2013-10-29 17:06:35 följande:
    Vet inte om jag har nån sån vän förutom min kille och det är också en stor anledning till att jag inte vill sabba vårt förhållande för känns som att jag inte har nån utan honom. Har en del vänner men ingen jag riktigt känner att jag kan prata om det här med. En väldigt bra vän är hans syster, både jag och hon berättar väldigt mycket för varandra. Men vet inte hur det är med det här, det känns som att hon kommer tycka att jag är dum i huvudet. Men förmodligen inte då jag ändå är hennes vän. De flesta andra kompisar pratar jag inte med om så här privata/djupa saker. Min bror eller mamma ringer jag om jag är arg eller ledsen ibland. Men jag får ofta dåligt samvete då. Det känns som att mamma redan har nog att oroa sig över, men samtidigt så är det här ju allvarliga saker och inga små skit problem. Min familj vet ju att jag har mått dåligt men jag tror ingen av de fattar hur jävla illa jag fortfarande mår. Ibland ringer jag mamma och pratar om saker som gjort mig upprörd/arg/ledsen och ofta är det småskit saker som har fått mig så upprörd men det förändrar ju inte hur jag mår då. Då får jag ofta svar som "du börjar bli vuxen nu och man kan inte bete sig så här längre" eller "världen går inte under för det". Men visst lyssnar hon ofta men jag vill inte ringa henne när jag har jättemycket ångest och bara skriker/gråter/skakar för vill inte oroa henne heller. Hon bryr sig, det är inte det, hon hade säkert kunna sätta sig i bilen och köra 40 mil mitt i natten om jag hade ringt och mått så extremt dåligt. Är väl kanske lite därför jag inte pratar med henne när det är som värst för vill inte skrämma upp henne.. Ibland ber hon mig också ta på långärmat (pga. ärren) så känns lite som att hon skäms över mig. :/ Min bror kan jag väl egentligen ringa men vet att han hade blivit så ledsen om jag skrikit/gråtit osv. och vet att han själv inte mår så bra heller och han har pratat om att söka psykologisk hjälp han också. 

    Ja egentligen vill jag väl inte ha ett öppet förhållande längre, men klarar mig inte utan honom heller. Jag tror att jag kommer oroa mig om han inte får ligga med andra ändå, för om han då gör det kommer jag bli jättejättesårad. Jag skrev här lite längre upp att jag ibland har försökt ta upp det med honom, men han vill inte att vi ska vara tillsammans "på riktigt" för att han är rädd att såra mig igen och för att han inte har "lekt av sig" klart ännu. När det gäller det kan jag verkligen bli tokig på honom och tycka att han är en total idiot. 

    Nu hör han av sig typ hela tiden, säkert är han orolig efter att jag skar mig och det i helgen (skadar mig väldigt sällan nuförtiden). 
    Måste först fråga dig, har du fått diagnosen Borderline eller att du själv misstänker det? Det finns ganska många i tråden nu och mitt minne är inte bra som sagt :/

    För det med att ha svårt för "separationer" vilket såklart även menar att förhållanden tar slut, att man har väldigt svårt att släppa de, har själv erfarenhet av det. Ska berätta något för mig väldigt personligt nu. För ca 3år sedan gick jag in i väggen totalt (hade mått dåligt i många år) började skriva med andra män på nätet, i början var det helt oskyldigt men blev mer o mer allvar. Iaf, jag slängde ut min man, han fick flytta ut..jag ansökte om skilsmässa osv. Träffade en annan man och blev ihop med honom men efter några månader började allt kännas bara fel, saknade min man och det trygga med honom. Mådde alltså VÄLDIGT dåligt just den perioden, gick på mediciner som gjorde mig helt knäpp,(de passade mig inte alls och var tvungen att byta) min psykolog har nu i efterhand berättat att hon tror det handlade om att jag fick en psykos, för jag kände inte igen mig alls, det var som om någon annan levde mitt liv, och jag bara tittade på utifrån. Det var riktigt läskigt och även nu när jag tänker på det! Att en människa kan totalt flippa ur som jag gjorde. Iaf, för att göra historien kort började jag i psykoterapi under den tiden, jag började tvivla på mitt beslut om att skilja mig (min man hade redan flyttat ut, fixat ny lgh o allt) och mina känslor kom i kapp mig, kände inget för den andra mannen. Så satt jag hos denna psykoterapeut och grät, vad ska jag göra??? Hjälp mig, vet inte vad jag vill, göra slut och böna o be min man om att ta mig tillbaka, då säger hon ngt till mig som förbryllade mig TOTALT, hon sa: Du har egentligen TRE vägar att gå, antingen fortsätter med din nya pojkvän, eller försöker få tillbaka din man ELLER faktiskt lever SJÄLV ett tag och känner efter. Det var för mig som en dödsdom, jag kunde absolut inte tänka mig att leva SJÄLV, då är det ju ingen som älskar mig, jag kan inte vara ensam och oälskad. Jag var så skör i min diagnos då. Förstår du/ni? Min Borderline visade sig väöldigt tydligt där o då, just detta med att förtvivlat inte kunna släppa efter relationen, känna sig ensam, inte tro på sig själv och ha bra självkänsla. Det slutade iaf med att jag gjorde slut med den nya och flyttade ihop med min man igen. Jag kan nu i efterhand se så många olika "symptom" på Borderline i mitt liv.

    Vad jag vill säga med detta är att, kan du känna igen dig i känslan av att inte kunna leva utan någon, att om du ska göra slut med din pojkvän måste du ha någon annan att gå till, att det är helt otänkbart att faktsikt leva själv ett tag, hitta sig själv?

    Det med att ha vänner...jag anser att det räcker bra med en riktigt god vän, behöver inte anförtro mig till flera, så om du bara har EN räcker det bra Kanske hans syster då. En tanke bara  

        
  • Anonym (TS)
    Anonym (Misstänker) skrev 2013-10-29 19:32:47 följande:
    Pratat med honom i telefon i över en timme nu.. Vi kommer ingenstans. För det första suger han på att prata om känslor det blir mycket "jag vet inte" som svar. Sjukt irriterande för nånting måste han veta. 

    Han menar på att det inte funkar att vi blir tillsammans igen, har försökt påpeka att vi ÄR tillsammans för enda saken som skiljer sig åt sen vi var tillsammans "på riktigt" är att vi får ligga med andra om vi vill. Annars beter vi ju oss som att vi är tillsammans. Men han menar att han är friare annars nu också, att jag inte kan bestämma vad han ska göra (typ festandet antar jag att han syftar på). Han har väl en frivilja fast han är i ett förhållande men ja han festar mer nu än förut, då jag inte gillar att han festar varje helg och förut lyssnade han på mig och festade därmed inte lika ofta. Nu kan jag säga det men han struntar i det. Typ. Så säger han att han får en kick av att stöta på andra, det har han sagt förut också. Och han säger att han har försökt sluta men att det inte går. Jaha men då har han ju uppenbara problem. Även med alkoholen har han problem och har AD/HD. Men han vägrar söka hjälp för nåt av det här. 

    Jag frågade även om han tyckte det var värt att få mig att må dåligt och vara orolig bara för att han ska få sin "kick". Men nää det tyckte han inte heller. Han sa att han mår dåligt av att han får mig att må dåligt, men ändå vill han få vara "fri". Jag förstår inte varför det är så jävla mycket att uppoffra. Han säger att han inte vill såra mig som förut, men det gör han ju redan. Jag sa också att han inte kan älska mig eller bry sig om mig när han håller på så här. Men det tyckte han visst att han gjorde och sa att han inte skulle höra av sig varje dag och komma till mig typ två gånger i månaden om han inte brydde sig. Okej kanske det. Men om han älskade mig på riktigt hade han väl fan inte haft ett behov av att vara med andra trots att jag mår dåligt av det? 

     
    Jag tycker det låter så sorgligt, bli inte ledsen nu, men jag tycker inte han prioriterar ert förhållande och dina känslor så värst högt om han nu inte kan "offra" sin "frihet" för att du ska må bättre. Det är mycket han begär av dig :/
Svar på tråden Borderline