Borderline

Jag lider av alla de 9 kriterier.

Men även min Bipolär Affektiv gör sig bara mer o mer påtaglig, den senaste månaden har jag haft flera maniperioder, korta iom att jag är Bipolär Affektiv. Jag kan gå så upp i något att jag inte kan sluta eller kontrollera det alls. Blir superspeedad. Men allt bara blandas ihop till en enda röra av känslor för Borderline gör allt bara ännu värre.

Som torsdag morgon till söndag morgon mådde jag BRA, tom. riktigt bra (fast manisk) för att på söndagen bli mer o mer deppig, igår grät jag hela morgonen. Fick en ordentlig panikångestattack igen (länge sedan sist) där jag hade svårt att andas och tryck över bröstet med panik. 
Jag tar åt mig av allt som sägs till mig, straffar mig själv för det, Så just nu tror jag (för mig väldigt verkligt) att alla är emot mig. att de bara vill bli av med mig och jag är JOBBIG som fan.

Och där kommer kriterie (8) frenetiska ansträngningar att undvika ensamhet in väldigt tydligt!

Även kriterie 1(1) relationer till andra som karakteriseras av en pendling mellan ytterligheter som överidealisering och nedvärdering,  Med andra ord människor som jag bryr mig väldigt mycket om, kan jag bli extremt PÅ, ger all min uppmärksamhet till dessa personer, för att jag är livrädd för att förlora de   och det slutar bara med att de personerna måste stöta bort mig, sätta en gräns, som jag inte kan ta på ett bra sätt. och visar de det minsta tecken på att det blir för mycket från min sida vänder jag det mot mig själv. Känner på riktigt i hela min kropp att den personen tycker illa om mig, jävligt jobbig känsla, för jag kan inte hantera det utan mina tankar blir en sanning för mig.

Från de känslorna har det nu övergått till att inte vilja ha kontakt med personer, för eftersom jag nu är för PÅ och jobbig sluter jag mig helt. Alltså från idealisering av personer till nedvärdering (kanske inte just nedvärdering men att jag vänder mig mot och blir kall istället) Det är hopplöst just nu

Går med självmordstankar (var lääänge sedan sist jag haft de) så egentligen borde jag väl kontakta psyk men har berättat om de till både min psykolog och sköterskan på Öppenvårdsmottagningen. Ska till läkaren på fredag för att snacka vidare om nya stämningsstabiliserande medicin. Känns som allt går åt fel håll, vill ju bli mer stabil och orka med vardagen. Men känner bara mer tomhet och hopplöshet   

Sådär ser mitt liv ut just nu   

Tack! Ja jag analyserar mig själv väldigt mycket. Sen har jag märkt att jag vet precis vad jag behöver av min terapi tex. inte alla som kanske vet vad de har problem med eller behöver jobba på. Tack o lov vet jag det, vet vad som behöver hända för att jag ska komma vidare och börja må bättre.

Svårt att svara på men om jag går till mig själv och tänker..jag är en som straffar mig själv dagligen, i både tankar (är elak mot mig själv i tankarna) äter fel, motionerar inget, gör jag något litet ens bra som jag kan bli stolt över måste jag direkt vända det till något negativt. FÖR att jag känner mig INTE VÄRD att må bättre. Det finns sina anledningar till det, är uppvuxen på det sättet, att jag inte är värd att tas hand om.Jag fick lära mig det tidigt och har blivit en sanning för mig, det är så det ska vara, finns inget annat. Det gör inte att jag mår bra men jag vet inte hur jag ska bryta det helller. Det fortsatte även upp i vuxen ålder och är mitt största problem, som jag behöver arbeta bort i terapin (om det nu går). Jag gör helt enkelt allt i min makt för att må dåligt, även om jag vill må bättre men jag kan inte för det går så emot mina värderingar om mig själv. Låter säkert snurrigt :/

Så om hon är lite som jag, vill skada sig själv med att förnedras, låter andra behandla henne illa (det höll jag på med en hel del i mina unga år, lät killar utnyttja mig sexuellt, även om jag klart o tydligt såg att de inget mer ville ha av mig)  då får hon det hon är ute efter, just att skada sig själv, precis som vi som skär oss själva. Och skulle min man veta om att jag skurit mig själv på armen nu den sista tiden, skulle han bli INDIREKT skadad av det, så i första hand är det för att straffa sig själv men du/min man bli lidande ändå på ett sätt.

Vad tror du om det i hennes fall? Kan det vara något sådant? 

Jag skrev lite längre bak i tråden om vad jag gjorde för 3år sedan (det kan du läsa med att trycka på Visa Endast under min Alias Ts, om du inte redan visste det

Jag slängde just ut min man (varit gifta i många år, 3 barn ihop, träffade en annan genom nätet osv...läs om det. När vi tillslut flyttade ihop igen trodde jag allt skulle bli bättre med mitt mående men det var tvärtom, jag gjorde ett allvarligt självmordsförsök, hamnade på psyk, sedan blev jag utredd för Borderline och Bipolär och började med Dbt (en annan variant än den de flesta landsting erbjuder, standard) hjälpte mig sådär för jag hade precis blivit utskriven från psyk, fått min diagnos, allt var nytt och jag var bara allmänt förvirrad över situationen. Så jag hoppas att din sambo är redo och vet vad Dbt innebär, det är tufft och det krävs en hel del för att orka med. Mycket bearbetning i huvudet som inte slutar i terapin utan fortsätter hemma. Just nu går jag däremot Mbt, men det är en annorlunda behandligsform.  

Mitt råd till dig eller egentligen ER är att hon för det första är väldigt öppen om allt i sin terapi, håller inte tillbaka något, för ska hon få den bästa hjälpen måste hon öppna upp sig om allt jobbigt, varför tex. hon gör alla dessa saker.

Ett till råd är att i alla fall mitt landsting finns det någon slags grupp för anhöriga där ni kan få ventilera och lära er mer om diagnosen, hur ni ska hantera vardagen. Du kanske borde kolla upp om det finns något sådant där ni bor? För om ni inte kan kommunicera om dessa saker blir det bara värre o värre. Hon får inte ut det hon har svårt för, kanske få mer förståelse från din sida, alltså på riktigt försöka förstå. Och du behöver få säga vad du känner och går igenom, för det kan inte vara lätt att bo tsm med någon som har vår diagnos. Kunskap är ändå något som kan hjälpa, för då kan ni hjälpas åt i dessa situationer, ha en strategi till vad som ska göras om saker blir fel osv.

Exakt så är det för mig också och jag tror inte vi är de enda med Borderline som känner och agerar så.

Jag är iaf livrädd för att skada andra på det ena eller andra sättet, men mig själv straffar jag dagligen. Det mesta sker i mitt huvud, men även hur jag tar hand om mig själv, eller inte tar hand om mig själv kanske man ska säga.  

Jag överäter och dessutom äter helt fel, kan nästan säga att jag skadar mig själv med mat, motionerar NOLL, (fick nästan ett utbrott på sköterskan då hon ville skriva ut fysisk aktivitet på recept till mig) då sa jag ifrån, jag vill inte för jag är inte värd att må bättre, jag är inte dum i huvudet, så att jag inte fattar att klart rent kroppsligt/psykiskt skulle jag må bättre, MEN jag kan inte göra det innan jag kommer underfund med själva problemet VARFÄR jag straffar mig själv, jag måste få ett slut på det FÖRST.

jJust nu är även jag i en period där jag söker bara mer o mer sätt att må sämre på,det känns HOPPLÖST! Frågade min psykolog förra veckan (öppnade mig äntligen mer om just dessa saker) om det ens är möjligt att arbeta bort ett sånt tankesätt, att hitta i sig själv en förmåga att börja gå emot detta. Jag kan tex. bli extremt provocerad av människor som säger, men det är ju bara att bestämma sig för att må bra, eller har hört detta ett flertal gånger..skriv upp uppmuntrande meningar till dig själv på kyldörren eller badrumsspegeln, typ Du är vacker, Du är värd allt bra osv. Jag skulle bara bli ännu mer ARG på mig själv. Skulle ha rent motsatt effekt på mig.

Synd att ni inte har någon sådan grupp men ändå bra att du får följa med till hennes psykolog. Det finns ju även andra slags anhörig grupper på nätet, här har vi Anonym Stefan Det har säkert hjälpt en del att få höra från "den andra sidan" hur ni har det med att kämpa.

Ojojoj va jag känner igen mig i detta med att inte lita på människor, för mig tar det lååång tid innan jag litar på folk, (övertygad om att andra har dolda motiv, vill mig illa, snackar skit osv)oavsett om det är inom vården eller i privatlivet. Inte alls ovanligt med tanke på vad hon varit med om, jag är själv uppvuxen med en misshandlande mamma (inga syskon eller pappa med i bilden) mobbad både psykiskt o fysiskt hela min skolgång, sexuellt utnyttjad av en äldre man runt 12års åldern, utnyttjad av killar i övre tonåren, det var som att jag sökte mig till just de som ville bara ha mig i säng, och när jag väl träffade min man trodde jag att det var samma sak han var ute efter, då blev jag väldigt förvånad när han ville lära känna mig innan vi hade sex..kändes märkligt.

Hade svårt att ta till mig det, blev förvirrad. Så du får nog bara bevisa din kärlek om o om o om igen, överrös henne med kärlek o uppmärksamhet. ´När det gäller terapin är det VÄLDIGT viktigt att hon öppnar upp sig, tänker efter vad hon behöver jobba med sig själv? För man kan lätt tralla genom en hel standardterapi, oftast är de väl 18mån, vi är experter på att hålla masken.

Hon behöver inse att hon antingen gör allt i sin makt med att öppna sig, för om hon inte gör det kan heller psykologerna inte hjälpa henne. Jag har kommit underfund med detta bara det sista, höll en hård mask, eller egentligen snackade jag bara en massa dravvel i min gruppterapi och även individualterapi, (undvek de viktiga o känsliga bitarna) tills jag för några veckor sedan gav upp (när jag mådde som sämst av min nya medicin, hade inga murar kvar att hålla upp, var så långt ner i botten som det gick) och pratade öppet om just detta med mitt självhat och att jag inte känner något värde i mig själv, så nu är vi inne på rätt spår i terapin, så är det något som är bra är det att nu vet de vilka mina problem är, vad som behöver göras.  

Usch, blir så ledsen Förstår verkligen att du inte har någon hopp om livet. Men du får väl träffa barnet? Är det något definitivt beslut?

Men går du i terapi igen eller har någon form av kontakt med öppenvården, så att soc ser att du gör allt du kan för att må bättre?   

Ja för skulle jag vara i hennes ställe och min sambo skulle komma med tips eller, men så kan du ju inte tänka om dig själv, eller JAG förstår vad du känner, skulle jag bara bli ännu mer nedslagen. Jag vill absolut ha förståelsen men bara från personer som VERKLIGEN vet vad jag går igenom. Inga överpositiva kommentarer, som jag fick förra veckan när jag mådde som sämst av min nya medicin, jag skrev på facebook att nu är allt bara svart, deppigt, ingen livslust..typ i den stilen, då fick jag en kommentar om, men tänk på allt fint o underbart som du har, det är som att slå mig på käften, när jag inte känner något av de känslorna, kände mig bara ännu sämre. Hatade mig själv bara ännu mer eftersom jag inte kan känna något av det.

Så precis som Anonym bordis skriver, finns där, fråga inte en massa...vill hon prata och berätta...lyssna utan att ge en massa råd.