Borderline

Bra fråga. Jag tror ärligt talat inte du kan visa att du fått nog.. eller du kan, men det hjälper inte. Hon kan nog inte rå för det, och har ingen kontroll över sina känslor och därför spårar ur. Jag har försökt med det mesta men det som funkade bäst var att inte bry sig om utbrotten och dra sig undan. Det är inte min natur att göra så, men det var det som visade sig funka bäst. Då blev hon också lugnare.

Sen funkar ju inte allt för alla. Min sambo är inte lika gammal som din syster, och man tycker kanske att din syster borde veta mer om sig själv än någon som är avsesvärt yngre. Kunna tolka sina känslor bättre osv. Svårt att säga, men det låter iaf som hon behöver prata med någon.

Måste hon få kontakta dina barn? Förvarna barnen, kanske? Att de bör hålla sig lugna och inte bry sig nämnvärt.

Hej, jag har fått bps diagnos. Tillhör man er grupp då?
Fick diagnosen förra veckan så jag inte hunnit smälta allt virrvarr ännu. 

Jag har inte fått någon diagnos, men jag har misstänkt själv att jag har det och min psykolog säger att han tycker att jag påminner om det. Idag gick han igenom kriterierna och allt stämde in (en del saker mer eller mindre än andra), men han sa att de är försiktiga med att lägga en sådan diagnos på någon som är så ung (är bara 20) så vet inte om jag kommer att utredas. 

Tack för att du delar med dig och jag känner igen mig mycket i det. En stor anledning till att jag håller mig kvar in i det sista är just för att jag inte vill vara ensam. Jag var ensam i några månader förra året och det var hemskt att inte ha någon. Jag vet inte vem jag ska prata med eller vad jag ska göra om jag inte har någon. Och träffa någon ny känns bara jobbigt. Jag tycker att det är jättejobbigt att lära känna nya människor och framförallt att öppna mig och släppa folk nära inpå. Min kille känner mig så jävla bra redan. 

Det tycker jag med och jag sa det också. Men han menar att han har försökt sluta flirta med andra tjejer men alltid "faller tillbaka" och att han därför inte vill ha ett "riktigt"/seriöst förhållande med mig för att han då säkert kommer att såra mig. Han sa även att han inte vill att det ska bli som sist, han sa att han tyckte att slutet på vårt förhållande (innan han gjorde slut med mig förra året) var pest och pina. Jag uppfattade det först som att han menade att det är pest och pina att vara med mig och blev jätteledsen men var tydligen inte det han menar. Okej förstår vad han menade, vi bråkade som fan och jag hade också funderingar på att lämna honom men ville inte bli ensam. Jag vet att han mådde dåligt då för att han tyckte att jag svängde i humöret och känslorna extremt då och klankade ner på honom hela tiden. Och att jag spöade honom när jag fick reda på otroheten. Jag hade aldrig kunnat förlåta honom om han hade spöat mig, så förstår honom samtidigt. När vi pratade var jag bara arg och ledsen men nu försöker jag förstå hur han känner/tänker. Men jag förstår inte riktigt vad det skulle göra för skillnad om han inte fick ligga med andra. Okej jag hade fortfarande varit extremt misstänksam, det kan jag väl erkänna. Det är jag typ alltid.. 
 

Ok, ja jag läste ditt inlägg efter jag hann skriva mitt :P

Ja det är den uppfattningen jag också får av det du skriver, att du nästan inte "vågar" vara själv, är det för att du isf skulle känna dig oälskad? För jag fick total PANIK av bara tanken på att faktiskt bo själv ett tag, hitta tillbaka till mig själv och sen ev. försöka få min man tillbaka. Nu skrev jag väldigt kortfattat allt, så det lät som jag från en dag till nästa kastade ut min man Riktigt så var det inte. Vi hade haft det tufft länge och det hade hänt andra jobbiga saker i vår relation. Men när jag satt där hos den psykoterapeuten var det helt fruktansvärt otänkbart det hon sa, kunde inte få in det och hitta ett lugn i mig själv och tanken på att kunna leva själv. Usch den tiden vill jag aldrig tillbaka till!

Detta med att din pojkvän säger att han inte vill leva i en "vanlig" relation för att han inte vill såra dig om han ev skulle vara med någon annan, då har jag något att säga till honom, han kan inte både ha kvar kakan och äta upp den, så är det faktiskt. Han kanske inte är mogen för att vara i ett förhållande på samma villkor med dig. Hur gammal var han?    

Jag har inga problem med att bo själv, men nu är det förstås jobbigt när jag är i en helt ny stad så han hade ju fått bo i den här staden men helst inte med mig. Men det beror nog också på att jag har så liten lägenhet och det blev väldigt påfrestande när vi bodde ihop förut i en etta. Men jag är väl rädd för ensamheten. Vad ska jag göra utan honom? Vem ska jag prata med? Vem kommer HAN prata med? 

Haha det "roliga" är att han själv förut brukade säga så (om kakan) om sin syster. Nu gör han exakt samma sak själv.. 

Han är 21 år. 

Hahah förlåt att jag skrattar men det ÄR ju ganska komiskt.. :) Hade förmodligen kunnat göra samma sak själv. Och det där med att din man skulle vara en sista helg med henne, ååh jag skulle hinna dö! 

Låter väldigt jobbigt :( jag har aldrig haft minnesluckor (förutom alkoholrelaterade). 

Jag vet inte riktigt vad du menar med att inte kunna ändra riktning? Menar du som att nån annan styr dig eller att du bara gör samma misstag hela tiden?  

Kan också skratta åt knäppa saker jag har gjort. Som när jag stampade sönder min mobil. Jag missade ett samtal (hyfsat viktigt men inte SÅ viktigt att det var värt att stampade sönder min mobil) och då slängde jag den i marken gång på gång och stampade även på den. Min kille försökte lugna ner mig men gick inte alls. Sen lugnade jag mig och skulle smsa min bror och då funkar inte den längre (såklart inte, jag hade ju stått och stampa på den) och jag börjar asböla "den är sööööönder!!!". No shit Sherlock. Min kille tyckte inte då det var en speciellt rolig situation men nu skrattar han åt det.

Aha ja jag förstår hur du menar nu men tror inte att jag har tänkt/känt så.