Borderline

Jag tror ärligt att många läkare är så vana med att direkt skriva ut mediciner, särskilt om de ser att det inte blir en förbättring i ens mående. De kanske vet att det är lång kö till både utredningar och senare behandlingar/terapin. Sen är det även den biten att är patienten sjukskriven och får sjukpenning kräver FK att patienten får "ordentlig hjälp", med mediciner/terapi. Så pressen ligger på läkaren även från försäkringskassans håll. Nu vet jag ju inte om du är sjukskriven? Jag är det sedan 3,5år tillbaka.

Ja detta med att humöret och ens mående som pendlar kraftigt över en dag är ju typiskt för oss med borderline. Ena stunden känns allt bra medans en liten sak kan få en att falla totalt, ångesten kommer direkt.

Har du fått lära dig olika sätt att kunna "styra" dina ångestattacker, är det panikångest? Finns ju olika sätt att hjälpa sig själv genom de, tycker själv att de är svåra att styra, jag är väldigt känslostyrd och det hjälper ju inte vid ångestattacker :/  Jag tänker inte rationellt i de stunderna, kan inte tänka klart , att det snart går över..utan de slukar mig totalt, är det riktigt illa "försvinner" allt sunt tänkande. Kan bli liggandes i fosterställning och bara blockera allt. Eller om jag får panikångestattack (händer sällan, tack o lov) då är det illa, hjärtklappning, yrsel, svårt att andas, kan inte sitta still, väldigt obehagligt. Det vet ni alla som har haft de, helt fruktansvärda.

Jag fick min Borderline diagnos i slutet av 2010. (Är även bipolär affektiv, men min huvuddiagnos som påverkar mig mest är Borderline) Men jag har mått dåligt egentligen hela mitt liv, men allt bara eskalerade och jag gick in i väggen våren 2010. Har skrivit lite längre om mig själv längre bak i tråden, ska se om jag hittar det och kan klistra in i ett nytt inlägg, om du vill läsa

De största symptomen är Impulsiv, ilska som är alltid riktad mot mig själv, har ett starkt självhat som påverkar mitt liv starkt, enorma humörsvängningar under samma dag, men det kan även vara några dagar bra (riktigt bra, beror nog på min bipoläritet, får maniskt beteende) djupa depressioner, väldigt låg självkänsla, allt negativt som händer runt mig vänder jag mot mig själv och anklagar mig själv.
Tar åt mig för ALLT som sägs, missuppfattar mycket i relationer med människor, t ex. i ett samtal med en vän..hon kan säga något och jag "förvrider" och missuppfattar allt till min nackdel, när saken egentligen inte alls handlade om mig och mitt beteende utan hur hon upplever saker i sitt liv och om sig själv (svårt att förklara) Känner en stark hopplöshetskänsla och en ENORM tomhetskänsla över mitt liv. Känner inte mig själv, vem är jag??

Jag kan ena stunden älska en människa otrolig mycket men händer det något negativt som jag självklart vänder mot mig själv (behöver inte vara världsomvälvande saker) kan mina känslor helt vända om och jag gör allt för att stöta bort den människan ur mitt liv, medans jag efter en stund/ett par dagar får total panik och gör allt för att rätta till allt igen.

Självskadebetende, har skurit mig själv men det är inte mitt störta prolem utan jag missköter hur jag äter (har gjort en gastric-bypass operation) straffar mig själv med mat, innan har det även varit alkohol men inte längre, har slutat att dricka, shoppar på nätet även om vi inte har råd. (detta sker under ångestattackerna för att lindra smärtan eller när jag är "bara" väldigt impulsiv.

Självmordstankar som kommer och går i perioder, har gjort några försök (därför jag blev inlagd på psyk också) Mitt första försök var redan i 19års ålder.

Jaa det är säkert mycket annat också men så i stora drag.

Ja att få tid till en utredning varierar säkert väldigt mycket i landet. Själv blev jag utredd när jag låg inne på psyk, så det gick fort. Fick även börja direkt i Dbt behandling (inte den vanliga standardterapin med individual och gruppterapi) som pågår under 18mån utan en annan behandlig som nog är ganska sällsynt i Sverige, kallas för Färdighetsträning. Vi gick i grupp under 10veckor mån-fre. Väldigt bra men jag var inte redo för det alls just då, var precis utskriven från psyk för andra gången på kort tid, hade precis fått min diagnos..var helt förvirrad över allting, alldeles för nervös (har stark social fobi) för gruppverksamhet. Men innehållet var superbra. Nu går jag i Mbt behandling, hört talas om det?

Hoppas du får snabbt tid till din utredning! Har du barn? Är du singel?

Hon vill inte acceptera hur hon mår, har hon fått diagnosen eller misstänker ni det? Har så dåligt minne, om du skrivit det. Det är en väldigt jobbig situation för er båda, har hon någon tid till läkare/psykolog inplanerad snart? Kan du kanske få följa med på det mötet? Försök (inte lätt, det förstår jag) hålla dig lugn, hjälpa henne på alla sätt du kan. Frågan är bara vad vill Du med ert liv? Vill du fortsätta?

Ok men nu under julen, försök få en lugn jul med barnen, fråga henne om hon kanske vill ha ditt stöd på nästa läkare/psykolog möte, vad tror du om det? Hon kanske vågar öppna sig mer om du är med och kan hjälpa henne att beskriva vad hon känner. Vet att många med borderline, även jag har svårt att uttrycka oss med ord, vi känner ju alla känslor TUSEN gånger starkare och då blir det bara kaos i huvudet när man ska förklara för andra.

Finns ett väldigt bra youtube klipp om Borderline, där förklarar de våra känslor så himla bra! För allt handlar verkligen om just KÄNSLOR och svårigheter i relationer med andra människor, det är inte så att vi vill jävlas med människor i vår närhet utan vi har väldigt svårt med känslor och kunna reglera de.

Här klippet

">

Visa gärna klippet för henne Anonym

Läkaren som skriver ut mediciner måste ha kontakt med dig, särskilt den första tiden då man kan må sämre, Väldigt mycket sämre, en del kan få mer självmordstankar och det kan spåra ur totalt (gjorde det för mig ca 6veckor sedan, skulle börja med en stämningsstabiliserande medicin, har skrivit om den tiden för bara några sidor bakåt) så regelbunden kontakt med vården särskilt under den första tiden är ett måste. Man får vara beredd på att må sämre i början, oftast går det över efter ett tag men inte alltid och då behöver man ju byta medicin. Allt funkar ju inte på alla :/ Så har det även varit för mig, jag hamnade i ett psykosliknande tillstånd med mitt första anti-depp medicin, var helt knäpp,gjorde galna saker och kände inte igen mig alls. Tror det var du som skrev om att du vill inte bli avtrubbad av medicinerna, och visst..så kan det vara. Har själv kännt det med vissa anti-depp mediciner. Det blir som att jag inte "bryr" mig om vad som händer runt mig, medicinen har typ stängt av mina känslor, men så behöver det inte bli för dig om du skulle börja någon gång. Finns ju många olika sorter.

Du kanske kan fråga om olika sätt att kunna styra, hjälpa dig vid dessa ångestattacker, kan vara värt att försöka iaf

Satt bara och nickade till din beskrivning om dig själv, känner så väl igen mig värdelöshetskänslorna, att missuppfatta andras reaktioner, vända allt mot sig själv. Att ha svårt för att ta emot kritik..ja så är det för mig också. Är det från människor jag inte känner väl visar jag det inte, eller så går jag hem och gråter. Några andra som känner igen sig i den beskrivningen??

Att välja och vänta med att skaffa barn är nog klokt, tills man känner sig mer stabil i sig själv. Jag har 3 barn och alla är födda innan jag insjuknade mer akut, som sagt..har mått dåligt i många många år men inte så här akut. Då var det mer "vanliga" depressioner och låg självkänsla.

Är du inskriven på en öppenvårdsmottagning? Är det där du träffar någon inom psykiatrin?
Förstår att det är svårt att öppna sig för främmande människor, har samma problem, känner ingen tillit till människor, utan måste lära känna de innan jag vågar prata om viktiga saker, kan lätt sitta med psykologen och prata kring och runt allt annat än det viktiga om jag inte känner mig avslappnad med personen.
Att människor i ens liv, särskilt inom familjen frågesätter ens mående är sååååå jobbigt, har själv fått utstå sånt, eller alla goda råd man får..OM du BARA gör så här kommer du må bättre, men du kan ju inte bara gå hemma o drälla, inte konstigt att du mår som du gör om du bara är hemma hela dagarna, de förstår ju inte att om man har social fobi är det inte BARA att ta sig ut och vara bland folk. Jag får ångest så fort jag öppnar ytterdörren och måste någonstans.

MBT ( Mentaliseringsbaserad terapi ) Det går i kort ut på att lära sig tänka kring sina egna och andras känslor. Varför jag reagerar som jag gör i situationer, hur kan mina reaktioner påverka andra människor, vad kanske jag borde istället göra. Så det handlar mycket om problem med känslor och relationer. Precis vad jag behöver jobba med Man går 18mån i behandling, både i en mindre grupp ( ja jag klarar av det ) och individualterapi med en psykolog, så 2ggr/veckan. Vet inte om det ser olika ut i landet, men så är det här i Västra Götaland iaf

Här en länk: http://www.mbtsverige.se/mbt-behandling/

Hon måste verkligen få hjälp från psykiatrin. Du kan inte hjälpa henne. Frågan är hur du ska få henne att inse det :/ Samma där med känslor, som jag skrev om innan, vi med borderline upplever alla känslor TUSEN gånger starkare, alltså kan vi tro oss vara kära i någon vi bara kännt 1vecka, tro mig, jag vet..trodde mig vara käri en man som jag inte ens hade träffat, bara skrivit med på nätet. Slängde ut min man pga honom, så starka är dessa känslor. Nu i efterhand kan jag bara skaka på huvudet åt mitt beteende. Allt har liksom kommit i kapp mig :/ Hela den berättelsen har jag skrivit längre bak i tråden. Ska försöka klistra in det.

Det måste vara oerhört frustrerande för dig, du vet inte vad du ska göra. Verkar hon som om hon har stängt av sina känslor för dig?? För så gjorde jag mot min man när jag mådde som sämst.

Äter hon några mediciner? Börjat med någon nu nyligen? För det låter som jag när jag sen totalt kraschade. En del mediciner kan ha sån effekt på en, de passar alltså inte just den personen.

Jag får såna flashback från mitt liv från 2010, fy faa-an. Mådde så jävla piss men jag såg inte klar, det var som någon annan levde mitt liv och jag bara tittade på. Har låååånga blackouts från den tiden. Var totalt iskall mot min man. Han bönade och bad och jag bara, skiter i dig, stick.
Det gick så långt att han flyttade, när jag sen 3månader efter "vaknar" upp och inser vad jag har ställt till med...fyyy va jag mådde dåligt.

Det är jätte svårt för oss här säga vad du bör göra, tror hon måste inse det själv, om hon fortsätter och ljuger för psykologen kommer hon inte få någon hjälp heller. Jag tror någonstans ändå på att vara HÅRD mot henne, att gör du såhär mot mig, är med en annan man får du ta konsekvenserna av dina val också. Att hon får flytta. För du mår bara sämre av att leva så, du trycker ner dina känslor i allt detta, tvingar dig själv att låta henne hålla på och såra dig. Jag tror inte hon inser vad hon gör med er relation, hon mår så dåligt. Önskar jag hade bättre svar att ge dig Försök stå ut över julen, för barnens skull också, sen ta ett beslut.

Hej!

Jag tror att de flesta som har Borderline diagnosen i denna tråd (som skriver här iaf) går i terapi eller väntar på att få börja. Själv har jag gått i 3år Och precis som du skrivier, det är den vägen som måste tas ut ur det här. Det svåra med just borderline är att det just är en personlighetsstörning och går inte bota med mediciner utan man behöver lära sig att leva med sig sjäv, hitta nya strategier för sitt liv, som inte är destruktiva utan sunda. Har läst mycket kring diagnosen och alla psykiatriker instämmer med att det är verkligen en av de svåraste. Det är en väldigt bred diagnos, ingen är den andra lik. En sak är säkert iaf, det är ett helvete att leva med den och gör man inte allt för att få eller TA/kräva den hjälpen som finns att få kan det ge katastrofala konsekvenser i människors liv, bla är självmordsstatistiken är bland de högsta om inte den högsta. Sorgligt men sant! Tack för ditt inlägg och God Jul till dig med