• Anonym (TS)

    Borderline

    Anonym (Misstänker) skrev 2013-11-14 23:19:43 följande:

    Usch vad hemskt det låter. Nu kanske jag låter löjlig men jag tror det är bäst att du inte är ensam långa stunder när du är i det här läget. Jag vet själv att det är mycket bättre om någon är i närheten när man mår som sämst, ifall man plötsligt mår skitdåligt kan det förhindras att hända något allvarligt (som att skada sig) om man inte är ensam. Ja man brukar väl må dåligt först när man börjar med nya mediciner, men det låter lite extremt för dig. Kanske bäst att lyssna på läkaren.
    Ja jag hade min man här, men även ständig kontakt med min bästa vän (som verkligen föstår och stöttar), så helt ensam var jag aldrig. Och för att tillägga visar jag aldrig barnen när jag mår SÅ, de är för det första heltid på skola/dagis och när de kommer hem tar min man över och säger att mamma behöver vila. Så om någon tror att de ser mamma skära sig själv eller få hysteriska utbrott, ni kan vara lugna på den punkten

    Ja jag ska prata med läkaren igen och berätta och fråga honom vad han tycker nu när jag mår lite bättre igen  
  • Anonym (TS)
    Anonym (skruttan) skrev 2013-11-15 10:08:59 följande:
    Har en riktig skitdag. Fick dessutom min samtalstid avbokad, just idag när jag verkligen behövde den Obestämd Har sån sjuk ångest så att det är helt galet. Oxascand har jag ätit för länge och det ger ingen bra effekt längre. Måste äta 30 mg på samma gång för att det ska ge effekt. Inte alls bra, men vad gör man?! Bättre det än att skära sig känns det som...
    Usch! Det är så jobbigt dessa dagar

    Har du något annat som kan vända på din uppmärksamhet bort från den värsta ångesten, kan vara tex. (brukar hjälpa ganska bra på mig) att lyssna på en viss sorts musik, titta på bra filmer, finns ju dessa gratis sajter där det finns mängder Eller något annat?
    Vet att det kan kännas som klena råd men kanske värt att prova... 

    Men om medicinen inte funkar kanske du borde få starkare lugnande än Oxascand? Inte för att jag rekommenderar det, men har du pratat med din läkare om andra mediciner?

    Hoppas att det har lättat nu, lider med dig eftersom jag vet precis hur det kan vara Gråter

    Skickar en cyberkram till dig!!         
  • Anonym (TS)
    Anonym (Issi) skrev 2013-11-16 03:50:55 följande:

    Lät lite mot mig:/

    *voxra ggr2
    *fluoxtein ggr2
    *saroten   
    *oxascand ggr2
    *atarax ggr 4
    *imovane ggr2
    *propavan ggr 2   
    *theralen till natt och vid behov   
    *lamotrigin utskrivit med vågar inte käka dom 

    Ja Theralen glömde jag, men de tar jag inte längre eftersom jag blir däckad av de, helt okontaktbar och så kan ju inte vara med barn i närheten.

    Har gett Lamotriginen en extra chans nu men det blir inte bättre, mådde bra i 3 dagar sedan vände det igen och mår skit igen. Det som ska vara stämningsstabiliserande, sure Obestämd 
  • Anonym (TS)
    Anonym (Stefan) skrev 2013-11-16 03:37:11 följande:
    Visst är det så. Ibland underskattar man olika variabler i livet. Är man t.ex. uppvuxen med stabila föräldrar (vilket jag är) så tycker man det är självklart. Sen träffade jag den här människan och såg hur denne mådde så otroligt dåligt, och först då förstod jag hur bra jag haft det och att det faktiskt kunde ha varit mycket värre.

    Jag önskar jag hade lika stor förståelse som du ang. grovt alkoholiserade människor. Jag jobbar på det där med förståelsen, eftersom jag alltid tyckt alla har ett ansvar för sitt eget välmående och utveckling. Men det är nog inte alltid så lätt, precis som du säger.

    Ja så är det.

    Är man uppväxt med stabila föräldrar så är det ingen självklarhet att man har förståelsen för hur fel allt kan gå med att leva i otrygghet kanske? Vad vet jag    
  • Anonym (TS)
    Anonym (maskrosbarnet) skrev 2013-11-16 17:59:36 följande:
    Vad menar du med att lämna de till mormor/farmor? Att de ska flytta dit på heltid eller? I mitt fal har jag en 100% närvarande och aktiv pappa som gör det jag inte klarar av, vi hjälps åt. Sen om man är ensamstående och det spårar ur totalt, att de verkligen tar skada bör man be om hjälp i sin föräldraroll, (det borde en del andra föräldra också göra, med ett eller psykisk ohälsa)  det behöver inte betyda att barnen måste flytta bort. Det finns olika hjälp man kan få tex. genom soc. För soc tar inte barnen i de allra flesta fall om man säker hjälp självmant, berättar vad man behöver osv.

    Men jag kan ha missuppfattat dig?  

    Svar:
    Hej Igen!
    Jag var trött när jag skrev och har inte orkat läsa allt, det är super att du har din man som stöd. Jag talade om min erfarenhet och om andras barns erfarenheter som jag stött på under livet.
    Där vi har blivit lite mer  bort glömda och t.ex. fått ta vuxnas ansvar osv. och jag menade att de dagar saker är som värst så kan det vara skönt att veta att barnen inte behöver se sånt som de egentligen inte borde. Det är ju olika i olika hem. Är inte ute efter att döma, bara lite upplysning om man kan kalla det så.
    Då förstår jag vad du menar bättre, tack för förklaringen
  • Anonym (TS)
    Anonym (skruttan) skrev 2013-11-17 12:19:47 följande:
    Ska prata med läkaren på onsdag, jag behöver något annat att ta vid behov. Inte dagligen men när det är som värst. Jag hoppas ju att  Lamictal ska börja verka lite snart så jag kanske inte behöver så mycket behovsmedicin..

    Kram tillbaka! 
    Hoppas du får bra hjälp, inte alltid så lätt att få läkaren att förstå vad man behöver Gråter

    Lycka till! 
  • Anonym (TS)
    Anonym (Mio) skrev 2013-11-18 12:48:31 följande:
    Jag tror att jag kan ha Borderline, i alla fall har jag drag av det när jag hamnar i olyckliga relationer. Det är då dessa drag visar sig. Jag har en påtaglig rädsla för att bli övergiven, bortglömd, ignorerad eller bortprioriterad. I ett par tidigare kärleksrelationer har jag blivit som ett klister den andre har svårt att bli av med. Jag kan inte skiljas som ovänner, jag analyserar och vill reda ut allt hela tiden. Det den andra säger eller gör spelar egentligen inte så stor roll ifall han redan har sårat mig, det blir en nedåtgående spiral istället så jag förstör så mycket jag bara orkar för att fp bekräftelse på att jag inte duger. Eftersom det ändå inte går att spola tillbaka tiden. Den andre blir oftast helt galen på mig eftersom jag aldrig slutar att ringa eller sms, det är ju hela tiden någonting som ska ifrågasättas. Jag mår oerhört dåligt över att inte kunna släppa taget, att inte kunna respektera den andres önskan om att bli lämnad ifred. Allt detta händer när jag blir avvisad, sårad eller illa behandlad. Är tacksam om du vill dela med dig ifall du har liknande erfarenhet eller ett råd hur jag ska kunna släppa taget. Känner du igen? Är detta typiskt borderline beteende?
    Hej och välkommen hit!

    Utan att vara läkare eller sätta diagnos så är det Väldigt typiska drag i Borderline, MEN för att du ska ha borderline måste fler "symptom" stämma in? Har du läst på om de 9 olika kriterierna? Där man måste ha minst 5 av 9

    Här är de från Psykologiguidens hemsida:

    (1) relationer till andra som karakteriseras av en pendling mellan ytterligheter som överidealisering och nedvärdering,

    (2) impulsivitet eller oförutsägbarhet i åtminstone två avseenden som kan vara skadliga för individen, tex ekonomi, sexualliv, drogmissbruk, snatteri, vårdslöshet i trafik eller hetsätning,

    (3) affektlabilitet i form av påtagliga svängningar från normal sinnesstämning till nedstämdhet, irritabilitet eller ångest, som vanligen varar ett par timmar men sällan mer än ett par dagar,

    (4) inadekvat, intensiv vrede eller bristande kontroll över aggressiva impulser, tex i form av täta vredesutbrott,

    (5) upprepade självmordshot, suicidala handlingar eller incidenter med självförvållad kroppsskada,

    (6) identitetsstörning som visar sig i bestående osäkerhet kring ett flertal frågor rörande den egna identiteten, som tex självbild, värderingar, sexuell inriktning, långsiktiga mål eller yrkesval och vilken sorts vänner individen föredrar,

    (7) en ständig känsla av tomhet eller glädjelöshet,

    (8) frenetiska ansträngningar att undvika ensamhet och

    (9) övergående stressrelaterade paranoida föreställningar eller allvarliga dissociativa symtom.

    Länk:   http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?Lookup=borderline-personlighetsst%F6rning

     


          
  • Anonym (TS)
    Anonym (bordis) skrev 2013-11-18 16:41:40 följande:
    Jag var frisk - förlorade allt och är nu riktigt tillbaka i mitt gamla beteende, den här gången tar jag mig inte upp.

    Det ÄR socialtjänsten som har gjort detta emot mig! Jag mådde toppen innan dom kom in i mitt liv (när allt var bra men på gamla synder).

    Nu längtar jag bara efter döden!   
    Om du är ny i tråden, kommer inte ihåg alla...Välkommen isf!

    Det måste vara oerhört jobbigt att "hamna" där, må bättre men att ens gamla liv ställer till det för en Gråter

    Får du hjälp av psykiatrin något? Terapi, mediciner?

    Har du barn? Är det därför soc är inblandad eller?       
  • Anonym (TS)
    ttt skrev 2013-11-18 20:51:59 följande:
    Hej jag är 25 år och lever med min tjej sen 6 år tillbacka och vi har inte haft det lätt nu den sista tiden har vi fått veta att hon har borderline och det har väl inte blivet bättre me de men till fråga numer ett kan dbt verkligen hjälpa? Fråga två varför ger hon mig aldrig någon kärlek har varit så dom tre senaste åren. Fråga tre gör jag rätt som stannar fast hon gjort mig väldigt illa ett par gånger och kan hon verkligen bli den hon va när vi träffades?

    Välkommen till tråden!

         
  • Anonym (TS)
    ttt skrev 2013-11-18 20:51:59 följande:
    Hej jag är 25 år och lever med min tjej sen 6 år tillbacka och vi har inte haft det lätt nu den sista tiden har vi fått veta att hon har borderline och det har väl inte blivet bättre me de men till fråga numer ett kan dbt verkligen hjälpa? Fråga två varför ger hon mig aldrig någon kärlek har varit så dom tre senaste åren. Fråga tre gör jag rätt som stannar fast hon gjort mig väldigt illa ett par gånger och kan hon verkligen bli den hon va när vi träffades?

    Jag kan känna igen mig lite i det där med att inte ge kärlek, för min del är det mycket det att jag är mesta del av tiden i min "lilla bubbla" avskärmad emotionellt. Då kan jag heller inte se hans behov, för all den lilla kraft jag har till varje dag går till barnen, när den är slut sluter jag mig själv.
      
     
Svar på tråden Borderline