Borderline

Försökte nu när hon tog överdosen och psykläkarn kom o pratade med henne och jag berättade allt men ändå la dom inte in henne. Hon har inte varit hemma en hel dag på tre veckor nu och jag har försökt med allt nu kan jag inte göra mer efter som dom inte la in henne nu när dom ändå viste allt.

För att svara kort. Ja. Jag antar att det har hållit på ett tag och hon har inga bevis för att du faktiskt kommer att lämna henne. Det känns fruktansvärt att skriva såhär och jag vill inte stöta mig med någon men det du är i låter som en ytterst dysfunktionell relation som bara skadar alla inblandade.

Om jag får gissa så finns det väldigt liten insikt, eller ingen alls, i vad hon behöver göra för att det ska bli bra eller vad hon faktiskt gör. Det är liksom inte meningsfullt att försöka att analysera det hela eller beskriva det utifrån då det finns så många plan som bidrar till det här resultatet. 

Däremot behöver något hända för nu känns det som om du vänder det här till en ilska mot henne. Jag tror att för dig själv i framtiden och för henne just nu är det viktigt att du använder den ilskan till en handlingskraft snarare än att få ett raseriutbrott (som du mycket väl borde få med tanke på allt du har varit med om) eftersom det bara kommer att skada mer i det långa loppet. 

Du har varit väldigt tillmötesgående och sympatisk, kom ihåg det. Tänk att det är du som är den som har gjort rätt. Försvara dig i det när kritiken kommer eller när det känns jobbigt. Nu behöver det hända något. Allra helst skulle hon lämnas över i någons händer för att få hjälp. Kanske klarar hon av att sköta sig själv och ser inget faktiskt behov av hjälp för tillfället. Det kommer kanske senare när hennes liv är sämre än det är nu.

Men här får du faktiskt se dig själv som ett offer för en sjuk människa eller för elaka kommentarer som ett litet barn har sagt. Man kan bli arg men det är på något sätt inte verkningsfullt att ge utlopp för ilskan direkt till den andra parten.

Håller tummarna för dig.

Hej alla! Jag har inte skrivit på jättelänge, men har läst lite av vad ni har skrivit på senaste och ser att en del nya kommit hit. Jag minns inte när jag skrev senast men mycket har hänt i alla fall. Jag har struntat att gå på två samtal med min psykolog och har nu bestämt mig för att sluta gå till honom eftersom att jag inte gillar honom alls. Har träffat läkaren innan jul i alla fall. Jag hoppade av skolan, det kanske jag har sagt? Ska flytta tillbaka till min gamla stad. Jag tar sertralin och mirtazapine varje dag och har lergigan som behovsmedicin. När jag började med sertalinet var det hemskt. Skar mig själv och funderade på att hoppa från balkongen. Min kille bad mig komma till honom istället för att vara ensam. Hoppade på bussen dagen efter men bussen kom bara några mil och sen blev det för halt och den åkte inte längre. Jag blev flyförbannad över att jag inte kunde åka den dagen så sprang från bussen ute i regnet och kylan. Tänkte gå hem längs e10an flera mil. Till slut ringde jag en taxi men de trodde jag drev med dem, men till slut skickade de en. Så har varit mycket kaos.. Efter några veckor började medicinen hjälpa och läkaren satte in mirtazapine också och det blev bättre. Men under jul blev jag magsjuk i flera dagar. Har mått dåligt nu igen, för medicinen slutade verka och sen började jag med den igen. Nyårsafton var kaotisk. Jag och min kille var på olika fester men vi skulle träffas vid tolvslaget, han skulle ringa innan. Han ringde aldrig och när jag ringde var det upptaget, när han ringde upp sa han att han pratat med en kompis (tjej). Jag blev vansinnig och sa att han inte ville ha mig, han vill egentligen ha henne osv. Han försökte förklara att hon kunde få henne gratis in på krogen att det var därför han ringde. Men jag bara skrek. Han la på och svarade inte när jag ringde. Min bror försökte ta telefonen från mig och det gjorde mig ännu mer förbannad. Vi gick ut från lägenheten, jag sa att jag skulle gå och slå sönder min killes husvagn. Min bror följde efter, jag bad honom dra och sa att jag skulle gå till min kompis om jag inte fick tag i killen. Sen svarade min kille och han sa att han inte ville vara med mig ikväll. Jag ställde mig mitt på vägen och sa att jag skulle ta livet av mig, men bilarna stannade. Tänkte lägga mig ner men gjorde aldrig det. Kom fram till hans husvagn försökte bryta mig in. Gick inte så gick och knackade på i vagnen bredvid (min kompis var där) men de låg och sov och hörde inte mig. Försökte bryta mig in i killens vagn igen, ett fönster var öppet. Men då kom en polisbil med min bror i och hämtade mig. De körde hem mig i alla fall, annars hade jag hamnat i fyllecellen.. Senare ringde min kille och sa att han inte är sur på mig och att vi pratar imorgon. På förmiddagen ringde jag typ tio gånger till honom och smsade att jag var på väg. Fick inget svar, gick dit i alla fall. Dörren var olåst. Och när jag kommer in ligger en tjej utan byxor i hans säng. Jag sa till henne att hon skulle dra och hivade ut hennes kläder. Hon tog alla sina grejer och stack, men hann höra hur jag sa att hon var så jävla ful. Jag var så jävla elak mot henne, var ju inte hennes fel. Men blev chockad för hon var väldigt ful och så långt ifrån hans stil man kan komma. Men jag skäms över att jag lät så förbannat ytlig. Först var han sur på mig och sa att han inte vill lösa nåt. Jag skrek på honom och kastade runt grejer. Hittade en kniv, började skära mig i handleden men den var slö och han flög på mig och tog bort den. Försökte bränna mig med ciggen, han tog bort dem med. Sen kom min kompis/hans syster in och sa att vi måste dämpa oss. Hon försökte trösta mig, höll om mig. När hon gick bad han om ursäkt och höll om mig. Vi har, som jag nämnt tidigare, egentligen ett öppet förhållande men jag är inte okej med att han har ett förhållande på sidan om vilket jag fick för mig att han hade med sin tjejkompis som han hade pratat med på nyår. Och den här tjejen han var med nu blev jag så ledsen över att jag såg henne ligga bredvid honom + att det kändes som att han valde henne framför mig. Han sa att det inte var så, att det bars blev så och att han mycket hellre är med mig men var så förbannad på mig då. Jag har inte varit med nån annan på flera månader och är lite avis över att jag aldrig får till det med nån annan. Hade säkert kunna få det om jag hade försökt, ser väldigt bra ut och på nyår hade jag chans på typ 3-5 killar. Nu verkar det väl lösa sig mellan oss och han säger att jag får bo här tills jag fått lägenhet (i sommar). Men min bror är jättearg på mig och säger att han inte kommer att förlåta mig. Mamma och pappa är arga. Mamma ringde igår och skrek på mig, sa att jag beter mig som ett barn och säger att jag borde vara vuxen nu (jag är 20 år och sjuk!). Hon höll på skrika om att jag förstörde min brors nyår, att det är nåt fel på mig (hon VET ju vad det är) och att min bror är så bra och alltid tar hand om mig osv. Jag håller med om att det var dåligt gjort och att han bryr sig om mig, men jag ställer alltid upp för honom med men får aldrig höra nånting om det. Blev jättelångt men behövde skriva av mig :(

Jag är anhörig ocj har levet med en som har borderline i sex år vi har två barn.

Men varför gör ni så har mot dom ni älsksr om ni är rädda att förlora ossvarför

Kan ju hoppa med här..
Är bipolär med borderline..
Fy fan så jobbigt...

Nu har vi fått tid på tisdag hos hennes kontakt på psyk och läkare på onsdag. Men frågan e ju ska jag lämna henne eller se vart det leder för hon har ju änu inte sakt upp kontakten med han än.

Går det rädda vårat förhållnde eller är det redan försent.allt e ju så nytt för både henne och mig fick ju vets att hon hade det för ett halv år sen och sen des har vi la inte fått någon hjälp igentligen inte ens någon som förklarat va det är eller hur vi ska göra.

Jag tror absolut att ert förhållande går att rädda

Se bara på mig, jag och min man har varit gifta i 15år, har tre barn, jag fuckade till vårt liv rejält men idag bor vi ihop som gifta, jobbar på vårt förhållande. Visst det är tufft men vi ger inte upp. Jag går i behandling för att lära mig att leva på ett sundare sätt. Försöka ändra på mitt sätt att tänka, inte låta känslorna styra hela tiden. Det finns hopp!