Borderline

Jag åt Voxra i 6 månader, men nu ska vi sätta ut den. Det är väl mest svängningarna som känns jobbigast, och dom har bara blivit fler.

Som min sambo säger; - Jag vet ingen som hatar sig själv så mycket som du gör.

 

Det säger ju rätt mycket. :/ Min läkare har pratat om inslag av dbt och känsloreglering.

 

Har du någon behandling nu förutom Voxra?

Han har mest tagit värktabletter och blivit påverkad på någon till flera dagar/ vecka. När han har varit bortrest har han även tagit amfetamin och hasch (vilket han blivit bjuden på)...

 

Han tar visserligen emot hjälpen men jag går under nu. Han är borta ca 14-15 timmar/dag då han påstår att han "måste" gå på sina möten... Så jobb+ möten gör att han är borta över 80 timmar/vecka och vissa helgdagar har han dessutom gått på förmiddag och eftermiddagsmöten. Jag går med inflammatorisk värk i hela kroppen och vår minsting har inte börjat förskolan, så jag springer mkt efter min 18kilos klump. Och om jag yttrade högt om det här till nära och kära skulle jag istället bli "övertalad" att lämna honom så jag har inget utlopp och ingen hjälp... Ja just det! När han väl är hemma så orkar han i stort sett bara ligga på sofflocket. Ärligt talat så väljer jag mellan pest och kolera och OM han lyckas (för det är ett beroende han haft i säkert 10 år) så lär vi ha glidit isär så mkt att jag inte tror jag kan hitta tillbaks till den underbart rara killen jag en gång i tiden blev så förälskad i. :'( Han ser mig inte längre... och jag har blivit en gnällkärring (jag hatar mig själv för den jag blivit men jag går bara och blir besviken om och om igen och drar i lasset själv och är så ledsen och matt...) Håller bara tummarna på att jag håller ut och att vi hittar tillbaks till varandra. :'(

Svängningarna har kommit med Voxran faktiskt. Känner "mer" än tidigare med den. Gråter lättare, blir mer irriterad o.s.v.
Nej, bipolär har aldrig varit diskuterat utan mer uteslutet faktiskt.

Nej, jag straffar inte mig själv när jag mår bättre. Jag känner mig ovan vid det, men njuter av det dom stunder jag mår så. :)

Du har inga inslag av Kbt i din behandling? Tänkte på det där med att utmana rädslor och t.ex. gå ut genom dörren och liknande?

Man får försöka se medicinerna som en mental krycka. Dom är något man behöver hjälp av en period av sitt liv. Är "frakturen" allvarlig så kan man behöva kryckan länge eller kanske resten av sitt liv t.o.m.
Alla vill vi ju må bra och det ska vi göra! Det tar bara olika lång tid.

Ok. När du väl ska ut genom dörren, kan du beskriva hur dina svarta tankar går? Jag kan (en riktigt dålig dag) känna att folk tittar för att jag är tjock eller ful t.ex.

Ja, jag är väldigt social och träffar folk så ofta jag kan.

Joo så är det absolut, bara att folk i min närhet ger så fina kommentarer..ska du äta de resten av ditt liv, tycker inte det är bra att äta mediciner, du blir så avtrubbad. Inte särskilt kul att höra.

Idag är en bra dag så jag hoppas att det har vänt nu igen. Var t om. ute igår med barnen. Riktigt skönt!
Ja men det är som dina tankar då, att jag är tjock och ful. Att människor dömer en på ens utseende och det blir likamed DUM i huvudet. Bra att du är en social människa, jag gillar inte vistas i större grupper alls, får bara en massa ångest, usch. Men att umgås med 1 högst 2 stycken samtidigt går bra. Tur det. Men då ska det vara människor jag känner väl.

Hej!
Jag fick diagnos i fredags och känner mig rätt lättad. Äntligen vet jag vad det är för "fel" på mig! Mbt, kbt, dbt.. Vad är bäst?

Oj har jag missat denna tråd! :)

36 år, borderline. 

Någon här som har barn och familj trots borderline? Trodde aldrig jag skulle klara det men vi har varit ihop snart 5 år nu. En riktig kamp med min hälsa dock, svängningarna är jobbiga. 

Vill ju ha barn med, men klarar man det är frågan?

Vad får du för hjälp?

Jag gick i terapi i 1,5 år och är därefter frisk från min borderline. Försök bli frisk först, skaffa barn sen är mitt råd

Hej!
Jag fick diagnos i fredags och känner mig rätt lättad. Äntligen vet jag vad det är för "fel" på mig! Mbt, kbt, dbt.. Vad är bäst?

Fick min borderlinediagnos för nån månad sen nu och jag känner endast av svängningarna vid separationer....Har levt med samma man i 10 år- nu ligger vi i skilsmässa och livet är helt jävla kaotiskt! Då är det ändå JAG som valt skilsmässan.....Någon mer som bara känner av detta känsosamma kaos vid en separation?

Huh så jobbigt.

Ja finns inget värre än separationer!!! Eller när någon inte svarar i telefon.... Det är stressande.... någon närstående. Något annat som är jobbigt är att jag vill göra slut när vi blir osams, jag ser liksom svart.... Svårt att balansera känslorna....

Jag har ej fått en diagnos på borderline, men gud vad jag känner igen mig på så många grejjer. 

Jag har aldrig haft bra självförtroende förutom för typ ett halv år sedan och de varade i 1.5 år, vette fan vad som hände där.. 

som jag fattar är borderline mycket som stämmer in i "vanliga" personers beteende bara de att de är mer extremt. och att man kan ha olika skalor av borderline ?

Jag har aldrig orkat tänkt efter vad de är med mig, jag har alltid gått runt och trott att jag är normal ? sen sa min kille till mig för några månader sedan att han kände igen mitt beteende, och jag förstod direkt att han  menade sitt ex med borderline, jag bara skrek i tlfn hur jävla dum i huvudet får man vara, att säga en sån sak till någon, jag blev så arg och förannad och gud vet allt. sen när jag lugnat mig och kommer hem googlar jag detta och allt bara föll från mina axlar, de prickade som rakt in i mig. kändes som om jag bockade av en lista, check check check.  massor med bitar som föll på plats och saker och ting började klarnas upp. 
Vissa dagar kan vara hur bra som helst, men när jag stänger dörren till lägenheten så faller allt, jag trycker ner mig själv och de finns inget slut, kan pågå i några timmar eller tills att jag vaknar nästa dag sen är allt borta. och kommer tillbaka då och då. Om någon stör mig eller gör mig något personligt, behöver inte vara en jätte grej men om så blir jag som hatisk mot personen, jag antingen bryter upp vänskapen eller verkligen visar mot denna person att jag gillar inte dig för fem öre längre. Inbillar mig saker hela tiden, misstolkar andra men frågar inte om jag fattar rätt eller fel utan de är min uppfattning jag går efter och så är de bara. vill att alla ska tycka jag är bra, men tror inte alls att alla är de. Blir jag förbannad blir jag riktigt förbannad, vredesutbrott för de mesta i relationer. blir hysterisk och ger mig inte förän dom kommer till mig och säger att allt är bra eller tills saken är utredd och bra öht. Skurit mig själv på benet två ggr 2-3 cm långa ärr.. inget annat aldrig försökt eller något. Men tänker på att göra de desto mer, eller hotar att göra de(också i relationer) . Mina känslor för min partner är väl alltid lika inom mig men ibland är han den värsta person jag mött, han manipulerar, han förstör mig och ena stunden han vill mig väl, han bryr sig bara om mig och älskar mig över allt annat. Varit aggresiv i trafik, missbrukat droger, ljuger  när någon väl konfronterar mig 99% av gångerna, haft sex utan att ens vilja " bara för att ha ". trycker ner folk även fast jag bara vill dom väl egentligen. försöker se mig själv över alla andra men känner mig alltid lägre än alla andra.

OCh nu är jag bara så totalt förvirrad, ingen aning vem jag är längre, allt jag vill vara är stark, omtänksam och pålitlig och jag känner mig inte som något just nu. jag är rädd för mig själv vad jag är kapabel till att göra då jag inte ens kan känna när tex. en vän mår dåligt så kan jag liksom inte ens ta till mig de, de rör inte mig ? känner mig bara paranoid till allt och vet varken ut eller in på mitt liv. då jag just nu även försört mitt förhållande i denna sekund, har ljugit så mycket för min kille att han inte tror på något jag säger längre.. 

jag har kontaktat psyk och ska få tid.. men de va 2 månader sedan efter massa tjat får jag tid nu om en vecka.. men jag orkar inte vänta jag går sönder av allt de här.. jag är en riktigt känslo människa och går mycket på de..
även om en sten lyfte så blev allt 100 ggr värre på samma gång då allt bara kom emot mig och jag vet inte vart jag ska börja alls..  :/

så totalt förvirrad

Hej och Välkommen hit!

Ja jag känner väl igen mig. Sen detta att vara rädd för att förlora personer som betyder mycket i ens liv. Jag har haft det tufft med just detta en period nu. Där jag först nästan stöter bort en person ur mitt liv, till att i nästa sekund få panik om att förlora denne person. Det är så himla mycket känslor. Det är ju typiskt för Borderline, någon har jämfört diagnosen vid en brännskadad  person, att vår hur är extra känslig. Vi känner alla känslor MYCKET starkare än andra.

Och jag planerar fortfarande självmord....  Jag sa även till min närmaste vän att jag har två olika tumörer (istället för att säga begå självmord) Kanske det är lika bra.  vet det låter alltför sjuk... Varsågoda o döm mig bara...

Jag uttryckte mig allt för min mamma till slut, kunde inte hålla mig längre.. Det kändes en aning bättre efteråt. Ja, jag har redan varit där 2 gånger. De frågat om jag ville ha mediciner och bara skickat iväg mig hem igen.... 1 gång fick sitta i nästan 4 timmar i väntrummet.  När jag berättade för en riktig psykiatri om ångest och oro inför en resa till nästa dag (inte med terapin att göra) då svarade han att det är fegt om jag inte åker iväg... Feg att ha ångest? Suckar.. De sa bara att det finns varken grupper eller terapi för borderline trots jag bor i en storstad....  

En gång var mamma så orolig ringde hon till psykakuten, men de kunde tyvärr inte ta emot mig pga de prioriterade krigsbarn och vuxna fast det var många år sedan. Det känns som att det spelar ingen större roll när jag än om och om igen berättat att jag har skurit mig började de genast ta upp om mediciner, även tipsade om en gummiband som jag kan ha i handleden, och andas in och ut-övningen inom medial, att de inte tog mig på allvar...

Anonym (Hm 2) skrev 2014-06-11 14:31:55 följande:

 

Har du borderline, eller någon annan? 

 

Här är en till med Borderline. Väntar på att DBTn ska börja :) Medicineras under tiden.