Borderline

Vad jag tycker är trist med den tråden är att alla är så inlåsta i tanken på att alla med BL är lika extrema och ingen förstår vilket slit ni måste göra varje dag =(

Vet inte vad du menar med skov? Trodde bara bipolära fick sånt?

Jag har ett nytt förhållande nu sedan snart 4 veckor och är jättekär - samtidigt livrädd att jag ska börja bete mig som jag gjort tidigare i relationer. Jag tänker på mitt beteende och agerande väldigt mycket.
Försöker att inte analysera allt han säger och gör negativt och försöker sätta mig in i hans känslor - mentalisera, så som jag lärt mig i terapin.

Jag VILL verkligen ha den här mannen i mitt liv så länge jag lever. Än så länge känner han likadant och vi är verkligen tok kära. Han säger att han aldrig känt såhär i hela sitt liv, jag tänker så om honom också även om jag inte sagt det till honom.

Håller tummarna för er =)

Han har liksom mått sämre och sämre ett tag, och har nu vad jag kallar ett skov (då livet för honom är olidligt, och han är självmordsbenägen). =(

Hej igen.
Nu vill jag inte vara anonym längre. Längesen jag var här inne nu.
Jag ska gå en behandling tillsammans med Borderlinare och går bara och väntar på den. Kanske får börja i April, annars är det efter sommaren som gäller. Det gjordes en utredning på mig men satte inte just diagnosen Borderline, men jag har många drag åt det hållet. Därför ska jag få gå denna behandling.
Jag bor i Borås, ensamstående med mina två döttrar. Sjukskriven sen snart två år.

Tack! =)

Det kan vara skönt för mig att ventilera mig med er då få har förståelse för att min man gör/tänker som han gör. Men också kan jag fråga er om det är BL som spökar eller om han bara beter sig som en vanlig "gubbjävel" ibland.

Vi är i tidiga 30 årsåldern och har två pojkar. 

Vad ljuvligt att få behandling! Måste vara så hoppingivande 

Hmm, Solhem ska jag gå på. Känner inte igen den förkortningen du skrev, men kanske är den. 10 veckor ska den vara i alla fall.

De tillfällen min man varit inlagd (fjärde vändan nu och inträffar ungefär en gång/år) ligger han inne länge. Första gången låg han i stort sett inne i 18 veckor (med ngr dagars försök att komma hem ett par ggr) andra och tredje gången 8 resp. 9 veckor och nu är han som sagt snart inne på sin 4e vecka. Och även om han inte erkänner det till mig förstår jag också att han vill vara ifrån oss då vi inte bara ger energi, vi gör honom rätt matt också... Och jag blir förtvivlad över att inget hjälper, över att han snöar in i sig själv och tror att jag inte märker att han är påverkad av att han tagit extra medicin osv. Jag är så matt och orolig över att det aldrig kommer att bli bättre.

För mig är det samma sak som att man skulle säga att alla från ett land eller alla med blåa ögon är precis likadana.
Tror de stött på människor som antingen inte vet om sin diagnos eller inte kan/vill ta tag i den.
Ja,ja jag vet iallafall vem jag är och vad jag gör för att bli bättre.
Jag är bara orolig att sånt synsätt kanske gör att vissa personer aldrig kommer våga söka hjälp eller tala om sina svårigheter .

Några av de mest hatiska är förmodligen människor som själva har stora problem, tex med relationer. Det är inte friskt att spy så extremt mycket galla över någon som man påstår sig ha älskat, så som vissa gör i den tråden.