Anonym och även ni andra i tråden som missat lite av min story..
Här är något jag skrev för ett tag sedan i tråden.
För det med att ha svårt för "separationer" vilket såklart även menar att förhållanden tar slut, att man har väldigt svårt att släppa de, har själv erfarenhet av det. Ska berätta något för mig väldigt personligt nu. För ca 3år sedan gick jag in i väggen totalt (hade mått dåligt i många år) började skriva med andra män på nätet, i början var det helt oskyldigt men blev mer o mer allvar. Iaf, jag slängde ut min man, han fick flytta ut..jag ansökte om skilsmässa osv. Träffade en annan man och blev ihop med honom men efter några månader började allt kännas bara fel, saknade min man och det trygga med honom. Mådde alltså VÄLDIGT dåligt just den perioden,
gick på mediciner som gjorde mig helt knäpp,(de passade mig inte alls och var tvungen att byta) min psykolog har nu i efterhand berättat att hon tror det handlade om att jag fick en psykos, för jag kände inte igen mig alls, det var som om någon annan levde mitt liv, och jag bara tittade på utifrån. Det var riktigt läskigt och även nu när jag tänker på det! Att en människa kan totalt flippa ur som jag gjorde
Iaf, för att göra historien kort började jag i psykoterapi under den tiden, jag började tvivla på mitt beslut om att skilja mig (min man hade redan flyttat ut, fixat ny lgh o allt) och mina känslor kom i kapp mig, kände inget för den andra mannen. Så satt jag hos denna psykoterapeut och grät, vad ska jag göra??? Hjälp mig, vet inte vad jag vill, göra slut och böna o be min man om att ta mig tillbaka, då säger hon ngt till mig som förbryllade mig TOTALT, hon sa: Du har egentligen TRE vägar att gå, antingen fortsätter med din nya pojkvän, eller försöker få tillbaka din man ELLER faktiskt lever SJÄLV ett tag och känner efter.
Det var för mig som en dödsdom, jag kunde absolut inte tänka mig att leva SJÄLV, då är det ju ingen som älskar mig, jag kan inte vara ensam och oälskad. Jag var så skör i min diagnos då. Förstår du/ni? Min Borderline visade sig väöldigt tydligt där o då, just detta med att förtvivlat inte kunna släppa efter relationen, känna sig ensam, inte tro på sig själv och ha bra självkänsla. Det slutade iaf med att jag gjorde slut med den nya och flyttade ihop med min man igen. Jag kan nu i efterhand se så många olika "symptom" på Borderline i mitt liv.
Nu skrev jag väldigt kortfattat allt, så det lät som jag från en dag till nästa kastade ut min man Riktigt så var det inte. Vi hade haft det tufft länge och det hade hänt andra jobbiga saker i vår relation. Men när jag satt där hos den psykoterapeuten var det helt fruktansvärt otänkbart det hon sa, kunde inte få in det och hitta ett lugn i mig själv och tanken på att kunna leva själv. Usch den tiden vill jag aldrig tillbaka till!
Joo och så glömde jag en viktig sak i min egen historia. Det är nästan komiskt så här i efterhand haha, men för mig var det verklighet..när jag väl hade "bestämt" mig för att få tillbaka min man behövde jag ju SÅKLART göra slut med min nya kille FÖRE min man ville ens fundera på att ta tillbaka mig, han hade dessutom börjat dejta en annan tjej då..så jag kunde/vågade inte göra slut med den nya killen först för min man ville inte säga ja INNAN jag hade gjort slut. Vilket jag idag självklart förstår, varför skulle han vilja sluta dejta denna nya tjej(som var hur bra som helst på alla sätt o vis och hade blivit kär i min man) om jag inte ens gjort slut med min nya kille
Och för att göra mig själv ännu mer pinsam, (var då 35år) försökte jag göra slut med min nya kille per telefon (han bor inte ens i Sverige) och direkt efter ringa min man för att fråga om han nu ville ta tillbaka mig, medan han säger nää jag behöver tänka på saken och EVENTUELLT göra slut med sin nya tjej. Så jag....SKÄMS ringde tillbaka till min nya kille och sa att nää jag vill inte göra slut hahahahahahaha efter någon dag tvingade jag mig själv att göra slut på riktigt och faktiskt vänta på att min man tänkt klart o gjort slut med den nya tjejen. Den veckan som det tog var den värsta jag varit med om känns det som. Den tjej som min man träffade då skulle komma och bo hos honom (hon bodde i en annan stad) en sista helg och han skulle då berätta om allt detta och göra slut, men tanken på att hon skulle vara med honom gjorde mig CRAZY..det var helt fruktansvärt, vilken plåga..vad jag hade ställt till med!! Jag betedde mig som 14år..skäms så för allt jag ställde till med.
Så ALLT detta pga min diagnos, har aldrig varit så instabil som då!
